Archive

Utrustning & prylar

Fyllde år härom dagen och uppvaktades av familjen med presenter på sängen. Hade aldrig kunnat gissa vad som fanns under omslagspappret:

161117_pearl

3600 noggrant ditpillade pärlor.

… och:

161117_tavla

– Aha, du skulle alltså inte ha bilden som ”ringbild” på mobilen?

Alltså, 3600 pärlor måste ändå vara det ultimata kärleksbeviset oavsett om bilden föreställer en själv eller ej. Blir svettig bara av att tänka på timmarna det tagit att få de på rätt plats.

Och var hänger man en 70×100-tavla på sig själv? I garaget bredvid trainern, eller?

Oavsett vilket, en kärleksfull egoboost. Kanske precis vad en gôbbatjyv behöver?

Puss på er, hela familjen!

Ett par dagar efter VR åkte halsen på något. Raspig röst och svag, hängig kropp. Inte så konstigt när immunförsvaret troligtvis är nere i källaren samtidigt som flera runt omkring hostar och harklar sig.

Midsommar firades med vänner på Instön, ett stenkast från Marstrand. Tanken var att cykla upp och köra några hårda intervaller, men kroppen var ännu inte riktigt 100% så jag lät det bero. Inte läge att riskera Vansbro Triathlon om en vecka. Under dagen försvann de sista svaga känningarna och på midsommardagen var allt på topp. Även vädret!

Tekniken får högsta betyg.

Tekniken får högsta betyg.

Först blev det OW-premiär för året. 15°C och salt smak som omväxling till poolen. Det blev också premiär för säkerhetsbojen. När jag och äldsta grabben V var på Göteborgsvarvets mässa fick han syn på en och var rätt tydlig med att han inte lämnar stället utan att jag köper en. Det är ju en strålande pryl att ha, inte minst för synbarheten när jag simmar nära båtleder och liknande. Den fungerade hur som helt perfekt. Märkte inte av den en sekund. 1,1 km runt 1:50-tempo hanns med medan familjen fångade krabbor (och badade utan våtdräkt).

Efter lunch och kaffe var det dags för veckans huvudpass. Sex mil cykling följt av 21 km löpning, både i IM-tempo. Jag ville också passa på att köra första passet i min nya tävlingsdräkt, så inte Vansbro blir första gången bara för att upptäcka att något inte fungerar. Drog iväg och trivdes för fulla muggar i farten, jag har varit riktigt cykelsugen hela veckan. Tog en omväg via Solberga och Kode och sedan genom Kungälv och tillbaka till Göteborg. Det flöt på riktigt fint med lite lätt medvind i ryggen större delen av sträckan. Hur ofta händer det liksom?

150620_ny_suit

Det är lika bra ni vänjer er vid utsikten… ;)

In i garaget, på med löpskorna och några klunkar vatten. Benen kändes lätta och jag joggade iväg runt 4:35-tempo. Sprang förbi Frölunda Torg och ner på Säröbanan, men vände tillbaka två kilometer tidigare än tänkt. Hej huvudvärk. Nu var det också riktigt varmt. Stannade på Ica Kvantum vid Frölunda Torg och sköljde/kylde huvudet vid handfatet bredvid returburksautomaterna. Måste ha varit en syn. 

GPS-klockan stod på 16 km väl hemma igen och tempot snittade på 4:39. 10–20s snabbare än tänkt, men det blev också lite kortare. Trots allt ett bra besked inför nästa helg. Gott så.

Och dräkten då? Ja, den fungerade fint. Det enda kruxet är att jag var nära att få skavsår på insidan av överarmarna. Kanske att sömmen på linnet är något tjock? Det klarade sig nu, men på en IM-mara kommer det bli problem. Någon som sitter inne med bra tips på lösningar?

Nu är det nästan tre veckor sedan det hände något här senast. Mestadels på grund av att Nya Zeeland och Rarotong är underutvecklade vad gäller internettillgång. Hursom, nu är vi i Los Angeles för den avslutande veckan på vår jorden runt-resa, så det är väl på sin plats med en liten catch-up.

Efter cykelturen runt Blenheim på Nya Zealands södra ö hände inte så värst mycket mer. Jag bestämde mig för att vila min ömma högra häl i väntan på bättre tider, men också för att vi snart skulle flyga vidare till paradisön Rarotonga – och där vill man ju kunna springa.

Vi hoppar några dagar framåt i tiden och landar på Rarotonga. Min häl har känts bättre och bättre efter att jag börjat gå i flip-flops eller barfota dagarna i ända. Misstänker att min häl tillslut tröttnade på att befinna sig i samma sko dag ut och dag in vecka efter vecka. Därmed var det dags för ett första försiktigt pass. Det började dessutom skymma så det blev en liten t.o.t-runda på totalt fem kilometer. Hälen gjorde sig inte påmind och den kändes varken bättre eller sämre efter rundan. Bra besked enligt mig.

0419_sunset

Solnedgång bakom öns lilla centralmassiv.

Dagen efter, på lördagen, råkade jag av en slump hamna på den lokala triathlonklubbens sista tävling för säsongen. Det var kul att prata med lite lokala profiler och titta på en lite mer avslappnad tävling jämfört med ITU i Auckland två veckor tidigare. Ett 30-tal person från hela spektret – damelit från NZ till prova-på:are – var med och tävlade. Simningen skedde i den vackra lagunen som omger halva ön och växlingarna på en liten gräsplätt strax ovanför stranden. Tämligen idylliskt. Efter T1 sprang jag de två kilometrarna längs stranden tillbaka hem till familjen.

0420_TriStart

0420_TriT1

Eftersom femman kändes bra var det snart dags för en tia. Den flöt också på fint och hälen var lika opåverkad efteråt som gången innan. Dagen efter var det vilodag från löpningen och vad passade väl bättre än att slumpen spelade in och fick hela familjen till en kick-boxingträning för barn? Ja, inte tränade jag med barnen men i samma lokal fanns ett riktigt härligt ”Rocky”-gym och två motionscyklar (inte lika Rocky). Man trändade till och med bakom galler. Det blev en runda på cykeln följt av en hård genomkörare av benen och simmusklerna.

0424_gymma

Ytterligare en dag framåt var det dags för att äntigen ge sig ut på stigarna igen. Förvisso springer man i gräs mest hela tiden vid sidan av vägen som går runt ön, men nu hade jag planerat att ta mig tvärs över ön längs med en stig över bergen. Tämligen brant och rätt igenom djungeln. Stigen börjar några kilometer från vårt hus så jag fick lite uppvärmning innan det bar av brant uppför. Tyvärr kom jag inte många hundra meter innan stigen i princip var igenvuxen. Visst, det finns inga ormar eller andra farliga djur på ön, men med bara ett par kortbyxor känns det inte jättelockande att springa genom tät halv- till meterhög undervegitation. Så här såg det ut:

0423_jungle

Jag gav upp och vände hemåt igen. 11 kilometer blev det och hälen var fortfarande ok så jag kände mig ändå rätt nöjd. Nu var det dags för två vilodagar inför veckans stora attack: en tur runt ön. Men först blev det två små distansrekord i simning. Någon hade satt ut små markörer på 150 meters avstånd i lagunen så lite då och då körde jag några vändor. Ena dagen blev det 1200 meter och nästa hela 1500 – i öppet vatten utan våtdräkt. Känns bra att äntligen ha gjort en olympisk distans.

Så kom fredag morgon och mitt sista långa långpass inför BUM – de 31 kilometrarna runt ön. Laddad med en flaska Hammer Perpetum, två gels och lite pengar till extra vatten pep jag iväg i soluppgången.

0426_dawn

Det är konstant runt 30°C i skuggan på dagarna så det gäller att utnyttja de tidiga timmarna så gott som möjligt. Som tur var började det dessutom regna efter ett par kilometer. Himlen öppnade sig och under tio minuter öste det ner. Svalt och skönt. Molnen hängde kvar och gav lite solskydd tills jag kommit halvvägs, i höjd med den lilla huvudstaden Avarua med sina 5000 invånare.

0426_petrol

Avaruas centrala bensinstation. Bussterminalen (läs bänken) ligger precis bakom.

0426_midway

Bakåt och framåt exakt halvvägs runt.

Efter stan började molnen försvinna och värmen steg snabbt. Solen började bränna i nacken. Ganska snart kändes det tyngre och vattenförbrukningen stack iväg. Jag var tvungen att fylla på flaskan två gånger.

0426_green

Vy upp mot bergen.

Runt 25 kilometer blev det riktigt tungt även om tempot höll sig rätt konstant runt 6:13-6:15. Sista gelen slank ner vid 27 och därefter var det bara pannben som gällde.

0426_Queens

Bara ett stenkast från oss bor visst drottningens utsände. Inte riktigt samma säkerhet som vid Buckingham Palace.

Väl tillbaka vid huset stapplade jag ner till stranden för att ”kyla” av benen och när jag väl fått i mig lite energi så kändes det genast bättre. Återhämtningen gick tämligen fort och jag drogs inte med några större men mer än en blå tånagel.

0426_tiredJonas

De 31,3 kilometrarna avverkades på 3:16 (6:16-tempo) vilket jag är helt nöjd med, särskilt som både knän och häl höll! Nu blev det vila för hela slanten och dagen efter flög vi till USA och Los Angeles.

0426_map

Tillbaka i mina gamla vardagsskor började hälen protestera igen, så det blev dags för ett par nya löparskor att knata runt i. Efter lite research och utprovning föll valet på mina första Nike – ett par Flyknit1+. De är nästan helt sömlösa och sitter riktigt fint. Verkar vara en bra mängdsko med låg vikt. Fint knallgröna är de också!

0502_flyknit1

Eftersom BUM närmar sig bestämde jag mig direkt för att vila från löpningen hela veckan. Lite synd med tanke på att det finns en hel del fina stigar och rutter att springa här, men jag vill verkligen bli av med ömheten i hälen nu.

Istället har jag hängt lite i hotellets gym. Det är inte helt fy skam att köra spinningcykel uppe på en takterass med utsikt över både pool och hav. Två gånger har det hittills blivit av med efterföljande styrketräning. Som lite ytterligare plåster på såren har det shoppats loss rätt ordentligt; löpkläder, tempobåge till hojen, massor av geléer/näring och en ny våtdräkt (Orca S4). Lika bra att dra nytta av den starka kronan/svaga dollarn när man ändå är här.

Middle aged men in neoprene?

Middle aged man in neoprene?

Sist, men inte minst, blev det ett par armlyft på Muscle Beach tillsammans med de andra (lite mer väldeffade) grabbarna. På söndag bär det av tillbaka till Sverige efter tio fantastiska veckor på resande fot. Det har kanske inte blivit riktigt så mycket löpning som jag hoppats på, men jag har ändå fått springa i massor av nya miljöer, blivit av med mitt löparknä och dessutom lyckats få till tre långpass. Klart godkänt. Vi syns i Sverige!

0503_musclebeach

Att min högra häl ömmar har varit veckans tema. Jag har avhållit mig från all löpning sedan i Cairns för elva dagar sedan. Minst sagt dålig tajming när vi nu kör genom Nya Zealand. Det är så otroligt vackert att jag nästan går sönder inombords. Visst, jag har hunnit med en del annan träning; bland annat tre pass på träningscykeln, en del styrka och ett kortare simpass i Tobruk Memorial Pool i Cairns.

Här tillsammans med den lokala triathlon-klubben Cairns Crocs.

Här tillsammans med den lokala triathlon-klubben Cairns Crocs.

Men vad är det jämfört med att vara vid starten för Tarawera Ultra Marathon-banan utan att kunna springa? Eller att åka utmed svindlande vackra vägar utan att ha sin cykel till hands? Så varför inte lägga lite lök på laxen och dessutom bli förkyld på kuppen. Lika bra att vrida om kniven ett extra varv.

Idag var vi vid storslagna Huka Falls strax utanför Taupo. Längs med floden gick ett kanonfint spår att springa på. Då kunde jag inte hålla mig längre – skit i hälont och förkylningar! Jag satsade friskt och sprang några hundra meter. Det räckte nästan för en runner’s high. Vilken känsla. Det gav energi för resten av dagen och jag kände mig nästan frisk efteråt.

Vi struntar i fallen för ett ögonblick och bara kollar in naturen man springer i (när man är frisk) vid Huka Falls. Inte helt illa va?

Vi struntar i fallen för ett ögonblick och bara kollar in naturen man springer i (när man är frisk) vid Huka Falls. Inte helt illa va?

Allt annat är dock inte kass. I lördags var det triathlonvärldscupspremiär i Auckland. Eftersom vi bodde alldeles vid start- och mål-området knatade jag och killarna ner för att titta på tävlingarna. Det är den olympiska distansen, dvs 1,5 km simning följt av 40 km cykel och 10 km löpning, som gäller. Det var här Lisa Nordén med buller och bong i sista deltävlingen vann världscupen förra året. Tyvärr fick vi inte heja på henne i år eftersom hon bestämt sig för att tävla på längre distanser.

0406_m_s

0406_m_t1

Både Viktor och Oskar tyckte det var spännande att se alla tävlande på så nära håll och eftersom de både cyklade och sprang en flervarvsbana fick vi se de ett tiotal gånger. Särskilt spännande blev det när några av herrarna kraschade med sina cyklar, men även växlingarna mellan de olika grenarna var något nytt för dem.

0406_m_c15

0406_f_runPå området fanns även en mässa med möjlighet att prova på ny utrustning och handla billigt. Jag testade en fin-fin cykel från Specializedmed aerodynamiskt styre – bra att ha när man cyklar långt. Just då tröt Oskars tålamod och vi fick ta en fikapaus.

0406_jonas_testar

Vann bland herrarna gjorde Javier Gomez (fjärde gången i rad i Auckland) från Spanien på 1:55:51 och bland damerna Anne Haug från Tyskland på 2:08:20. Grattis!

0406_gomez

Gomez inne på ett av de sista varven innan löpningen.

Hade tänkt springa i gryningen, men att gå upp vid 6 när jag nyligen flugit sju tidzoner var inte lätt. Fick bli kvällslöpning istället. Påpassligt nog lyckades jag under dagen av en ren slump komma över lite energiprylar, bland annat ”electrolytes” från GU. Bra att blanda ut vattnet med när man ska svettas en masse – salterna måste också fyllas på. Och svettas gör man när det är 34°C och drygt 80% luftfuktighet.

0316_hammer

Här fick jag tips om en runda över ”The Southern Ridges” som ligger bara några kilometer från oss. Strax innan 19:30 sprang jag iväg. Solen hade redan hunnit gå ner och det blev snabbt mörkt. Efter två kilometer började det gå brant uppför när jag tog av in på Vigilante Drive (undrar hur den fått namnet?) upp mot den västra åsen och Kent Ridge Park.

0316_VigilanteVäl uppe på åsen finns det några vandringsleder inne i ”djungeln” men jag sprang vidare på de asfalterade gångarna. Möten med apor i mörkret lockar mig inte. Något som absolut inte lockar är rökning, och framför allt inte under hot om böter på SGD2000 (ca 10000SEK). De är duktiga på det här med böter och förbud i Singapore. Visste du att tuggummi är förbjudet att sälja och tugga, eller att du får böter om du inte spolar efter dig på offentliga toaletter?

0316_smokefree

Efter en liten bit sprang jag förbi en utsiktsplats med fin vy över staden. Borta i väster låg åskmolnen täta och då och då flammade de upp av blixtar.

0316_blixtarBenen kändes lätta trots den branta uppförslöpningen. Värmen besvärade mig inte alls så mycket som jag trott. Kanske för att jag var noga med vätskepåfyllningen och drack varje kilometer från start. Säkert också beroende på att vattnet var utblandat med elektrolyt-tabletterna, som förövrigt smakade väldigt gott.

Leden slingrade sig neråt och jag sprang lite på känn. Irrade mig en bit norrut men kom till slut fram till stora Alexandra Road som jag följde söderut. På vägen sprang jag förbi den fina Alexandra Arch – bron som leder över till nästa ås. Jag skippade den för idag eftersom jag ändå skulle komma upp mot tio kilometer och familjen väntade med middag hemma.

0316_alexandraarchNere vid kusten går Alexandra Road ihop med West Coast Highway som jag följde väster ut. Denna biten var rak, platt och tämligen tråkig. Benen började också kännas lite segare. Gissar att ovanan vid värmen började ta ut sin rätt trots ett lugnt 5:35-tempo. Fyra kilometer senare var jag tillslut hemma vid 330 Pasir Panjang Road igen.

0316_hemmaTio extremt svettiga kilometer på 58:28 (5:47-tempo) blev det med all uppförslutning inräknad. Riktigt skönt att springa i ordentlig sommarvärme igen. Nån som har en handduk?

0316_svettig

Handflaska, badmössa, tröja och löptights. Allt nyinhandlat på dagens promenad utmed Orchard Road här i Singapore. Vad som inte finns här finns inte. I morgon ska det springas och inte shoppas. Ja, inte med badmössan och tightsen, men väl med gårdagens tightsinköp.

0315_newgear1

Notera den väl utvecklade tekniken i steget.

Har i två veckor utan framgång letat efter en handflaska, både i Sydafrika och här i Singapore. Idag sprang jag till slut på en från Nathan i en butik i Paragon Mall. Lite bökigt med mobilfacket på insidan av handen men jag gissar att den går att sprätta bort.

0315_nathanPå samma ställe hittade jag även badmössor. Verkar som det ibland är krav på sådan när man ska simträna. Har redan hänt en gång att jag fått skippa simningen på grund av det. En lycra-variant från Tyr fick det bli.

0315_tyrTröjan i rätt storlek hittade jag till slut i en Adidas-butik utmed Orchard Road. Den fick vara med här i går så idag förtjänar den ingen bild.

Efter ytterligare en del promenerande hade jag och familjen tagit oss hela vägen ner till Raffle Hotel Shopping Arcade och Surrenderous på jakt efter Gyakusou SS13-kläder. Surrenderous är enda återförsäljaren i landet/stan. Givetvis var det utplockat i vanlig ordning men jag hittade ändå ett par riktigt grymma 3/4-tights. Perfekt när det är lite halvsvalt ute. I vanlig ordning är det också japansk skala på storlekarna. De vanliga Adidas-tightsen jag köpte igår är medium, dessa XL. Lite skillnad.

0315_gyakusou