Arkiv

Triathlon

Fyllde år härom dagen och uppvaktades av familjen med presenter på sängen. Hade aldrig kunnat gissa vad som fanns under omslagspappret:

161117_pearl

3600 noggrant ditpillade pärlor.

… och:

161117_tavla

– Aha, du skulle alltså inte ha bilden som ”ringbild” på mobilen?

Alltså, 3600 pärlor måste ändå vara det ultimata kärleksbeviset oavsett om bilden föreställer en själv eller ej. Blir svettig bara av att tänka på timmarna det tagit att få de på rätt plats.

Och var hänger man en 70×100-tavla på sig själv? I garaget bredvid trainern, eller?

Oavsett vilket, en kärleksfull egoboost. Kanske precis vad en gôbbatjyv behöver?

Puss på er, hela familjen!

Säsongen är över, basträningen är igång och planerna för nästa år börjar klarna. Ja, för att vara helt ärlig är de näst intill helt satta. Min huvudtävling blir Ironman Kalmar 19 augusti, men fram till dess ligger ett antal tävlingar som delmål på vägen.

  • Seedinglopp Gbgvarvet, slutet mars, C-tävling
  • Göteborgsvarvet, 20 maj – lite mer fart samt jobbaktivitet, C-tävling
  • Stockholm Marathon, 4 juni – bra att få maraträningen på plats, B-tävling
  • Vansbro Triathlon, medeldistans, 1 juli, B-tävling
  • Vansbrosimmet, 8 juli, ”funswim”
  • (Karlstad Triathlon, medeldistans, 22 juli troligen, C-tävling)
  • Ö-loppet, 5 augusti, behöver revansch från i år, B-tävling
  • Ironman Kalmar, 19 augusti, A-tävling

Vätternrundan fanns med i tankarna ett tag men ströks p.g.a. logistik- och träningsskäl. Det blir helt enkelt lite för tajt med en mara, VR och Vansbro på fyra veckor. Det viktiga är inte att springa maran eller cykla VR i sig, utan träningen inför dem. Jag har kört VR men inte sprungit Stockholm Marathon, så då fick det bli den.

skarmavbild-2016-10-28-kl-16-57-13

Vansbro Triathlon blir det för tredje året på raken. Gillar verkligen cykelbanan men har inte riktigt fått till löpningen där av någon anledning. Så, tredje gången gillt?

Vansbrosimmet är mest för skoj skull då det egentligen är min fru som har det som en utmaning tillsammans med äldsta sonen. Men visst, det är ju inte helt dumt med 3000 m i tävlingsfart inför Kalmar.

Karlstad är inte spikad men ligger väldigt bra till som en sista träningstävling/big day inför Kalmar. Ligger också bra till för att, utan allt för mycket knussel, kunna göra under semestern.

Ö-loppet är ett favoritlopp som jag helst inte vill missa, även om risken för stukningar och andra skador finns där. Händer något där så är det bara två veckor till Kalmar, inte mycket tid att läka på med andra ord. Samtidigt har jag och min teamie Sami en rejäl revansch att ta då vi inte var på topp i år.


Träningsmässigt kommer jag och coach Oscar Olsson, O2Tri Konditionscenter, fortsätta vårt samarbete. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Nu närmast väntar ett helgläger på velodromen i Falun följt av en vecka på Playitas vid jul. Till våren blir det förhoppningsvis också en lägervecka på Mallis tillsammans med mina träningskompisar i Triathlon Väst.

Uppåt, framåt!

Satan vad tungt det går då… Var är farten? Jag hatar verkligen den här löpbanan, trots att en backe försvunnit i år. Jag borde nog kliva av. Är knappast värt det när det ändå går åt skogen… Måste nog gå i nästa backe… Sluta heja så glatt, det går inte att lura mig med ”Du ser stark ut!”.

160827_victory

Tjörn Triathlon över medeldistans (1,9 km sim, 90 km cykel och 21,1 km löpning) – årets sista triathlon-tävling för min del. Ett år där målsättningen har varit att få upp lite fart på framför allt löpningen. Då passar medeldistansen med sin halvmara rätt bra jämfört med ironmandistansens helmara.

Jag har haft svårt att få till en löpning motsvarande vad jag gör på träning. Kanske har jag cyklat för hårt, men troligen inte. Klart jag är trött i benen vid växlingen till löpningen, men inte mer än så. Vore konstigt om jag inte var det efter nio mil tämligen hård cykling, tänker jag. Har också provat att köra på något lägre snittpuls, men med marginell skillnad på löpningen. Däremot kanske det har varit lite skralt med energiintaget? Har i snitt kört 1l sportdryck och en halv bar, brukar ha svårt att dricka mer. Dags att jacka upp energin lite med andra ord.

Vinden låg verkligen på, runt 10m/s och 14–15 i byarna, rakt väster ifrån. Som ett resultat hade havet fyllts av brännmaneter över natten. På stranden vid simstarten låg det drivor med uppsköljda brännisar. Funktionärerna hjälpte till och smörjde in ansikte, händer och fötter med vaselin för att, om möjligt, lindra brännskadorna.

160827_maneter

Som en dröm!

Vid 9:00 pep senior/eliten iväg och det visade sig att simbanan hastigt hade ändrats när de blev tillrättavisade av kajakfunktionärerna att svänga vänster i stället för höger. Tur att vi han se det innan det var dags för masters-herrarna att dra iväg sex minuter senare. Jag låg mitt i startfältet och kom iväg helt ok. Det blev lite trångt och bråkigt fram till första bojrundningen ett par hundra meter bort. Jag fick en spark rätt på käken i villervallan och ett slag i bakhuvudet. När det lugnade ner sig lite hittade jag takten och även ett par olika fötter som jag växlade mellan. Så värst mycket maneter såg jag inte, kanske hade eliten fått ta hela smällen? Det flöt på bra in mot norra hamnen även om banan var väldigt otydligt markerad med långa avstånd mellan bojarna. Tydligen skulle det ligga några vita (!) bojar men de gick knappast att se bland alla höga vågor som skummade sig.

160827_sim

Det blåser skum om oss! Foto: Anna Rydh/Gordon Pettersson

Stökigast blev det när vi vände upp 180° tillbaka mot Akvarellmuseet och T1 då vi simmade den sista biten rätt mot vinden och vågorna. Vid uppgången hade maneterna samlat sig i stora drivor men jag klarade mig fram till stegarna utan att bränna mig. Jag brukar kolla tiden så fort jag är uppe ur vattnet för att veta hur jag faktiskt simmade. I de flesta fall är den officiella tidtagningen vid ingången till växlingsområdet som ibland ligger ett par hundra meter bort. 34:35 visade klockan – nytt PB – vilket överraskade mig givet stöket.

Kutade bort till växlingen. Min plats var precis vid utgången till både cyklingen och löpning, ibland har man tur. Av med våtdräkt, på med nummerlapp, cykelskor och hjälm. Tog även med mig en halv bar vid sidan av de tre gelsen som redan låg i mina ryggfickor. Hela växlingen med transportlöpningen gick på 2:35.

Som alltid på Tjörn Triathlon är det massor av folk i publiken. Vilken pepp att dra iväg längs med långa rader av hejande människor. Så snart jag var ute på landsvägen började jag sakta pilla i mig baren. Gott att få en annan smak än saltvatten i munnen. Också bra att äta tidigt så att magen hinner hantera den fasta födan innan löpningen börjar.

Cyklingen går två varv runt Tjörn. Första halvan av varvet går österut på en småkuperad banan som zick-zackar sig fram. Nackdelen är att man inte får så många och långa sträckor där vinden i ryggen kommer till sin fulla rätt. Alltså tvärt emot vad som händer när man cyklar tillbaka västerut på en tämligen rak väg med tre längre kullar och vinden rakt i ansiktet med full styrka mest hela tiden. Fördel vinden, nackdel cyklisten med andra ord. Jag tryckte på lite extra på första halvan och höll igen något den andra halvan med vinden i ansiktet. Det är lätt hänt att man går för hårt i motvinden och bränner benen.

160827_bike

På väg in till växling…

Vid tre mil tog jag första gelen, den andra vid sex. Benen kändes bra och pulsen var nästan lite låg. Ändå började jag passera flera cyklister som jag annars inte brukar cykla om, dels för att de är bra cyklister men också för att de simmar mycket bättre än jag. Blev lite förvånad och peppad av det såklart.

Sista fem kilometrarna lättade jag lite på växeln och ökade kadensen för att väcka benen och trampa loss de lite inför löpningen. Med två kilometer kvar tog jag ur fötterna ur skorna. Efter 2:24 hoppade jag av och sprang in i växlingsområdet. En ok tid med tanke på vinden och att jag tog det något lugnare.

Det var inte särskilt många cyklar inne – bra tecken. Snabbt av med hjälm och skor, på med strumpor (begynnande skavsår på ena hälen), skor, keps och solglasögon. Tog tre nya gels i handen och kutade iväg. Nu var det upp till bevis.


Benen kändes pigga och jag fick bra fart direkt. Drömmålet var att springa på 1:35 och godkänt om jag gick under 1:40. På utvägen upptäckte jag att mor och far stod i publiken och hejade – riktigt kul! Första varvet på banan kändes bra, snittade precis enligt plan på 4:30. Men backarna är sega och jag är inte stark uppför. Direkt på andra varvet började det kännas tyngre.

Satan vad tungt det går då… Var är farten? Jag hatar verkligen den här löpbanan, trots att en backe försvunnit i år. Jag borde nog kliva av. Är knappast värt det när det ändå går åt skogen… Måste nog gå i nästa backe… Sluta heja så glatt, det går inte att lura mig med ”Du ser stark ut!”.

160827_loput

Andra varvet blev det mentalt tyngsta, det är ju en bit kvar att kuta då. Jag gick i de två brantaste backarna då jag kände att musklerna började rycka lite väl oroligt. Tänkte att jag förlorar mer i kraft att springa uppför än vad jag förlorar i tid på att gå. Det kändes som att även 1:40 höll på att glida mig ur händerna. Till slut var jag också tvungen att göra ett 40-sekundersstopp på toaletten vid kiosken på torget. Bra beslut då det blev lite lättare att springa efteråt.

Snart var det bara ett varv kvar och halvvägs igenom kollade jag för första gången på den totala tiden och insåg att jag hade möjlighet att gå under 4:40. Nu slutade jag titta på löptiderna och försökte trycka på de sista 2,5 km till mål. In på målrakan och upp med armarna i luften när jag passerade under målportalen. Fick medaljen av Lotta som sedan hjälpte mig till första bästa stol där jag i princip föll ihop helt utmattad. Som tur var satt det några klubbkomipsar på stolarna bredvid och Katarina var försigkommen och hämtade snabbt vatten och cola. Tack!


Så jäkla nöjd med 4:38:44 – PB med drygt nio minuter sedan Vansbro Triathlon i början av juli! Otroligt skön känsla att komma i mål med detta loppet i bagaget. De officiella tiderna blev 35:14 (sim), 1:45 (T1), 2:24:26 (cykel), 0:53 (T2), 1:36:28 (löp).

160827_pust

Nöjd (och trött) som få!

När jag höll på att byta om en stund efter målgång fick jag reda på att jag kommit trea i min åldersklass (H35-39). Jag blev helt känslosam då det hade känts helt overkligt att placera sig på pallen för bara ett år sedan. Ja, det var inte direkt något jag hade på radarn när jag vaknade på tävlingsmorgonen heller. Tyvärr fick Sara stå på pallen själv eftersom jag var tvungen att åka hem innan prisutdelningen. Hoppas på fler chanser framöver.

160827_prispall

Stort tack till Oscar Olsson på O2Tri för coachning och hjälp med taktikupplägget inför loppet, alla grymma klubbkompisar/träningsvänner jag får svettas tillammans med och sist men inte minst alla som hejade och peppade utmed banan, publik som funktionärer. Ja, och min tålmodiga familj såklart. Ovärderligt!

Uppåt, framåt!

Då var det dags för årets upplaga av Bokenäs Triathlon. Ett mycket trevligt arrangemang som i år utökats med en olympisk distans. Varken jag eller övriga familjen var laddade för två timmar hårdkörning/väntande så det fick bli motions-sprinten i år, dvs 400 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning.

160716_vo

Men först var det dags för killarna att köra sina lopp; Oskar på 25 m simning, 1 km cykel och 400 m löpning samt Viktor på 100 m simning, 2 km cykel och 1 km löpning. För Oskar var det dessutom triathlon-tävlingspremiär. Båda grabbarna körde för fulla muggar och kom i mål trötta. Det fungerade även som en bra uppvärmning för egen del eftersom jag fick springa fram och tillbaka mellan växlingsområdet, stranden och målområdet flera gånger.

160716_oj

Vid 13 gick starten för den olympiska distansen och ca 15 minuter senare drog vi i sprinten iväg, drygt 100 personer. Jag stod längst fram och kom iväg rätt bra, men vevade på lite väl hårt och hade snart blytunga armar som knappt ville röra sig. ”Shut up arms!”, så att säga. Det blev 300 m sluggande och ett relativt krokigt sim. Kom fram till stranden efter dryga 7:30. På det följde 200m löpning fram till tidmattan och växlingsområdet. Jag kom upp tio:ish, uppenbarligen måste fler ha simmat snett.

160716_simstart

Till skillnad från Vansbro gick växlingen riktigt smidigt. Visst, det var ingen löpning i T1-tiden nu, men dryga 1:40 känns ändå helt ok!

Regnet hade strilat ner hela förmiddagen och asfalten var blöt och hal, precis som vid Råda Triathlon för knappt tre veckor sedan. Då drog jag i backen i låg hastighet, hjulen försvann plötsligt under mig, och skaffade mig en redig lårkaka och flera svullnader. Jag var inte sugen på att göra om det tricket idag och tänkte därmed ”ta det lugnt” på cykeln.

160716_T1_2

Cykelbanan är förrädiskt jobbig med backar mest hela tiden. Den går 5 km ut innan vändning tillbaka, så två varv totalt. Pulsen drog iväg och jag höll tillbaka något för att hålla på löpningen. Dessutom tog jag det riktigt lugnt i den ena skarpa kurvan samt de två vändningarna. På slutet av andra varvet drog jag om den som jag tror var tvåa, men ledaren var helt klart för långt fram. Kom in i T2 efter ca 32:20, ganska på pricken samma tid som förra året, men något försiktigare kört i år.

160716_on_to_T2

T2 gick undan på strax under 40 s. Trots det kom killen jag kört om farandes ut ur växlingsområdet medan jag fortfarande tog på mig löpskorna. Och han såg extremt pigg ut. Hur kan det vara möjligt?! Nå väl, jag kutade på.

Efter ett par hundra meter kommer en riktigt brant backe, ja nästan en vägg. Pulsen var i taket och vis av två års erfarenhet så valde jag att gå upp med raska kliv. Och mycket riktigt så kunde jag börja springa helt ok igen väl på toppen, utan att benen var fulla av mjölksyra. Visst tappade jag säkert någon sekund på att gå, men är övertygad om att de vanns flerdubbelt tillbaka under resten av löpningen.

160716_ut_ur_T2

Vid vändningen halvvägs frågade jag funktionärerna var jag låg och de bekräftade att jag var tredje person in. Drygt 200 m tillbaka mötte jag fyran, som såg riktigt starkt ut. Skulle jag nu tappa pallplatsen på sluttampen? Jag tryckte på och större delen av sista halvan av loppet är det platt eller utför. Jag tyckte jag hörde flås bakom mig, men såg ingen. På väg ner för sista branten såg jag tävlingsområdet och målgången 3-400 m bort, tittade bakåt men såg ingen. Jag skulle klara tredjeplatsen!

Över mållinjen med armarna i luften! Låga 1:05 och första pallplatsen i en triathlontävling (ja, andra pallplatsen över huvudtaget)! Medalj, flåsande, vatten… Kramade om familjen (som hejat som tokar) och pratade med lite folk runt omkring. Och då ser jag två killar i likadana tröjor som ser snudd på likadana ut. Men det var ju han/dem som jag cyklade om och som sedan sprang om mig ut ur T2? Det visade sig att de var brorsor som kört stafetten! Inte konstigt att det gick fort ut ur T2 på pigga ben då! Och det betyder ju också att jag kom in som andra person på sprinten! Woah!

160716_2nd

Hammarby-killen som jag mötte strax efter vändning sa att han hade hoppats på att ta in på mig när vi möttes, men för första gången lyckades jag hålla undan på löpningen och han kom aldrig närmare. Riktigt nöjd med det!

Tar med mig bra växlingar och en bra löpning. Ja, och en pallplats då.

Då var det äntligen dags för säsongens A-race – Vansbro Triathlon. I år dessutom med SM/RM-status på medeldistans (1900 m sim, 90 km cykel, 21,1 km löp). Jag var minst sagt revanschsugen efter förra årets rätt taskiga genomförande med urusel simning och en löpning som gick rätt in i väggen. Det positiva jag tog med mig var cyklingen på dryga 2:22.

160702_Vansbro_portal

Med det gångna årets mer konsekventa simträning och extra fokus på löpning var förhoppningen att nu gå under 35 minuter på de 1,9 km i vattnet och under 1:40 på halvmaran, samtidigt som jag ville cykla på åtminstone samma tid som 2015 (gärna två minuter snabbare).

160701_trek_speedconcept

Cykeln fixad och klar!

Förberedelser
Träningen löpte på fint under vintern och våren, men jag hade inte fått till någon tävlingsstart tidigare under säsongen. Så, måndagen innan Vansbro var det dags för genrep på Råda träningssprint utanför Göteborg. Simningen gick bra men tyvärr gick jag i backen nästan direkt på cykeln och drog upp låret med en saftig lårkaka och kraftig svullnad som följd. Ny hjälm blev det också. Jag provsprang på onsdagen och det kändes ok, även om låret stramade lite. Inte enligt plan, så att säga.

Jag åkte upp tillsammans med Sara, Susanna och Sami på fredag morgon. Vi bodde i ett riktigt fint hus mitt i Vansbro, bara några hundra meter från tävlingsområdet. Skönt att slippa lägga energi på transporter. Vi hämtade ut nummerlapparna och fixade cyklarna på fredagkväll så att allt var klart för incheckning direkt på lördag morgon. Resten av kvällen ägnades åt att noja över den minst sagt dåliga väderprognosen och huruvida man skulle cykla i diskhandskar eller inte. Det visade sig lätt avgjort då ICA sålt slut på alla diskhandskar under kvällen. Som tur var fick vi några vanliga latexhandskar på bensinstationen – bättre än inget!

160701_bil

Vaknade vid sju på lördagen och gick direkt till cykelincheckningen, gott att ha det avklarat. Vände hemåt för frukost och de sista race-förberedelserna samt slappande.

Regnet kanske inte öste ner, men visst regnade det. Vid 11:00 gick damernas elitstart. Strax efter vad det dags att byta om till våtdräkt och kolla igenom allt en sista gång. All utrustning var ordentligt packad lager för lager i plastbacken för att inte bli genomblött av regnet. 11:30 drog elit-herrarna iväg och strax efter, 11:40, var det dags för oss age-groupers.

160702_regn

Regn, regn och mera regn.

Simningen
Rullande start tillämpas, alltså att man seedar sig själv utifrån förväntad simtid. Ett bra sätt att förhindra mycket av stressen, knuffarna, sparkarna och hetsen som direkt infinner sig när flera hundra människor samtidigt ska börja simma. Jag ställde mig vid 35-minuters-gänget och kom iväg utan problem. Det var runt 17°C i vattnet, stor skillnad mot de 14°C det var förra året. Hittade snabbt min egen rytm och fick en bra känsla. Det flöt på bra hela vägen nedströms. Möjligtvis att jag kom lite väl långt ut i älven vid något tillfälle, men det är också där strömmen är som starkast så förhoppningsvis förlorade jag inget på det. Nere vid bilbron vände vi tillbaka uppströms för de sista dryga 800 meter simning i svag motström. Försökte hålla fokus på teknik och frekvens och låta armarna bli trötta. Lyckades bra med det då jag snabbt tittade på klockan när jag sprang upp på tidsmattan och såg 34:28 på klockan. Glad!

T1
Första delen av växlingen gick bra, fram till att jag kom till min plats, som jag hittade snabbt. Då märkte jag att det slutat regna och att himlen inte så särskilt mörk ut längre. Ska jag chansa på att det håller sig? Tvekade och drog på mig strumpor, vilket jag inte hade gjort vid någorlunda väder. Även cykelskorna åkte på. Det började snurra en hel del och jag var tvungen att ta stöd för att inte trilla omkull. Struntade i armvärmarna, men vis av erfarenhet är stelfrusna fingrar inget hit, särskilt inte vid punktering, så jag tog på mig latexhandskarna. Kutade ut ur växlingsområdet, fick strul med klockan och fick stanna upp 15 sekunder för att inte tappa den, men kom sedan iväg. Hela kalaset tog fyra minuter. Minst en minut för länge. Måste bli en ordentlig skärpning här till nästa gång.

Cyklingen
Planen var enkel, hålla mig något under tröskelpuls i snitt. Visst kunde jag tillåta mig att gå över i början och vid några enstaka stigningar, men inte mer än så. Ville inte riskera att springa in i väggen i år igen. Energimässigt hade jag med mig 1,5 flaska Vitargo, en Powerbar och en flaska vatten. Förra året hade jag inget vatten med mig, vilket troligen är stor del av orsaken till väggningen. Kroppen klarade helt enkelt inte att ta upp all energi utan lite rent vatten och jag gick tom.

Lugnt ut ur Vansbro, över bron och genom industriområdet innan jag var ute på landsvägen och kunde börja trycka på. Som vanligt gick pulsen initialt upp en bit över tröskel, men jag fick snart ner den igen. Benen kändes fräscha och jag började passera cyklist efter cyklist. Bra fart och torr landsväg. Tog halva baren vid första vändning efter drygt 22 km, samtidigt som jag hela tiden växlade mellan sportdryck och vatten. Jag tyckte att tiden gick rätt fort och snart hade det gått ytterligare 45 km och jag gjorde sista vändningen och tog sista halvan av baren. Det hade börjat blåsa mer och mer så hemvägen blev motig men lyckades ändå hålla mig på rätt sida av pulsgränsen utan att tappa allt för mycket fart. Benen var trötta, men på rätt sätt, som de ska kännas efter 90 km hård cykling. Energiintaget fungerade fin-fint och jag kände mig fräschare än förra året och såg fram mot löpningen.

Jag kom in i T2 på 2:22:52, dvs nästan på pricken samma tid som förra året. Dock var banan två kilometer kortare då, så jag hade nu cyklat motsvarande 2–3 minuter snabbare, eller 0,7km/h bättre snitthastighet. Dessutom höll jag snittpulsen fyra slag lägre jämfört med 2015, ett par slag under tröskel. I klubben var det bara Carl Brümmer och Ted Ås som cyklade bättre – det får jag vara riktigt nöjd med!

T2
Andra växlingen är det inte mycket att orda om mer än att jag var lite ivrig och knäppte upp hjälmen innan jag hängt upp cykeln och fick en domartillsägelse. Förlorade dryga 10 sekunder på att knäppa den igen. Ute på löpningen efter 1:48.

160702_Vansbro_run

Löpningen
Ajaj, krampkänning direkt. De där små musklerna strax ovanför och innanför knäskålarna ville inte vara med. Min plan var att gå ut i 4:30-tempo och hålla det så länge som möjligt för att kanske tappa mot 4:40–4:50 mot slutet. Den senaste tidens brickpass indikerade att det var ett stabilt upplägg.

Det höll inte riktigt. 4:50 första kilometern och sedan några runt 4:35. De små gynnarna låg precis på gränsen till att ställa till med kaos.

Banan går två varv med tre vändpunkter, jämfört med två vändpunkter 2015. Bättre nu. Efter de första två vändpunkterna var jag extremt toanödig och passerade samtidigt växlingsområdet med en rad bajamajor. Inte mycket att annat att göra än att spendera en minut där, att springa 16-17 km kissnödig är ingen bra grej.

När verkligheten inte är som man önskar är det bara till att anpassa sig. Benen kändes tunga och krampen låg hela tiden nära så jag försökte hålla en så jämn och ”hög” fart som möjligt, någonstans runt 4:50-5:00-tempo visade det sig. Jaja, inget att vara stolt över, bara att kämpa på. In i mål kom jag efter 1:44:22. Hade jag gått under 1:40 hade jag varit nöjd och ner mot 1:35 supernöjd, men inte idag.

160702_Vansbro_done

Totala tiden blev 4:47:30 och en sjuttondeplats i min age-group . Ändå nöjd med loppet som helhet; bra simning och riktigt bra cykling. Återstår fortfarande att få till en bra löpning och jag vet att det finns tid att ta där. Under 4:40 ska vara klart görbart i dagsläget på en såpass snabb bana som Vansbros. Nu mer löpfokus i träningen!

Helgen som gick bjöd på ett riktigt grymt läger för våra yngre atleter. Arenan var Vilunda med Scandic Upplands Väsby i centrum. Jag var där med mina två killar och hjälpte till både som pappa och som ledare på lite olika pass.

Här är en liten inblick i helgens aktiviteter:

 

Väl hemma på söndag kväll var killarna möra med träningsvärk i hela kroppen (en ny upplevelse) men samtidigt väldigt glada och nöjda. Tack för ett toppenarrangemang, Väsby SS och Svenska Triathlonförbundet!

160522_tri4fun_VO

Well, nu är jag ju inte direkt snabb på bollen här, men för en dryg månad sedan var det äntligen dags för en veckas träningsläger på varmare breddgrader. Ja, vi hade tur med vädret och solen sken på oss mest hela tiden.

Drygt 45 Triathlon Västare inkl några nära och kära hängde på ner till Can Picafort, strax söder om Alcudia, och hotell Ferrer Janeiro.

Vi flög ner på lördagen och hann med ett kortare rullpass för att se att cyklarna höll ihop efter montering. Tvärs över gatan från hotellet ligger ett stort cykelgarage med tillhörande verkstad. Riktigt smidigt och bra service.

På söndagen började veckan på riktigt med en tur till klassiska Sa Calobra/Coll dels Reis-backen, drygt 10 kilometer med 7% lutning. Jag hade stränga order att fokusera på mängd och stå över allt vad hårkörning och skyltspurter heter. Löd order och masade mig upp för den fina backen på dryga 41 minuter, en bra bit under tröskelpuls. Gott så.

 

calobra

Efter veckans enda simpass (i våtdräkt!) bar det på måndagen iväg mot södra delen av ön för ett plattare distanspass. Fick se sydspetsen innan vi rullade hemåt i mot/kantvind. Kände mig urstark på slutet och drog klungan sista 15km hem. Fick ihop strax över 18 mil.

Tisdagen bjöd på en mycket fin tur till Betlem-klostret, med en klättring i en ravin. Som grädde på moset glömde Göran sin plånka på caféet högst upp på toppen av Arta. Jag råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt (i receptionen för att magnetisera om min rumsnyckel) och fick följa med på 40 trevliga bonuskilometrar för att hämta den. Avrundade dagen med ett yogapass och fick epitet ”gummigubben”. En av få situationer där det ger kudos.

Far de Formentor stod på tur på onsdagen. Kändes trögt och tungt, kanske hade benen tröttnat? Väl framme vid fyren klev jag av för en kaffe och såg att en eker hade gått av och hjulet skevat till sig så att bromsen låg på. Ändå lite positivt besked att det inte var fel på benen, även om det innebar en sväng in på serviceverkstaden. Cyklade lugnt och fint hem för att inte riskera ännu en eker i det wobblande bakhjulet. Rundade tillsammans med Ashkan av med fem kilometer bricklöpning i mina nya splitshorts. Fin-fina grejor.

 

formentor

Torsdag betyder, som alla vet, Puig Major-torsdag. Vi tog en buss till västra sidan av ön för att cykla genom hela bergskedjan med start i Port d’Andratx. Mycket fin cykelväg och många fina backar med Puigen som krona på verket. Direkt efter en pizza i Port de Sollér bar det av uppför den 14 kilometer långa och 1000 meter höga backen. Var lika lydig som i Sa Calobra och rullade uppför en bit under tröskelpuls. Desto snabbare gick det utför på hemväg ner mot Pollença.

soller

Port de Sollér

velo

På fredagen var det dags för veckans sista pass, en lugn tur till velodromen i Sineu. Det blev ett par varv som draglok för Joachim innan det vankades kaffe. Avslutade det hela med ett 10-kilomters bricklöp som kändes kanon.

brick

Lägerbetyget kan inte bli annat än topp notch. Enligt de ruttade Playitas-rävarna var Ferrer Janeiro strået vassare vad gäller mat och bekvämligheter (varje dag avslutades t.ex. med tunga intervall-sessioner i spat som ingick). Och enligt mig var sällskapet oslagbart.

Fick ihop totalt 76 mil på sadeln, en herrans massa höjdmeter och drygt 30 timmar träning. I’ll be back.