Archive

Tävling

Säsongen är över, basträningen är igång och planerna för nästa år börjar klarna. Ja, för att vara helt ärlig är de näst intill helt satta. Min huvudtävling blir Ironman Kalmar 19 augusti, men fram till dess ligger ett antal tävlingar som delmål på vägen.

  • Seedinglopp Gbgvarvet, slutet mars, C-tävling
  • Göteborgsvarvet, 20 maj – lite mer fart samt jobbaktivitet, C-tävling
  • Stockholm Marathon, 4 juni – bra att få maraträningen på plats, B-tävling
  • Vansbro Triathlon, medeldistans, 1 juli, B-tävling
  • Vansbrosimmet, 8 juli, ”funswim”
  • (Karlstad Triathlon, medeldistans, 22 juli troligen, C-tävling)
  • Ö-loppet, 5 augusti, behöver revansch från i år, B-tävling
  • Ironman Kalmar, 19 augusti, A-tävling

Vätternrundan fanns med i tankarna ett tag men ströks p.g.a. logistik- och träningsskäl. Det blir helt enkelt lite för tajt med en mara, VR och Vansbro på fyra veckor. Det viktiga är inte att springa maran eller cykla VR i sig, utan träningen inför dem. Jag har kört VR men inte sprungit Stockholm Marathon, så då fick det bli den.

skarmavbild-2016-10-28-kl-16-57-13

Vansbro Triathlon blir det för tredje året på raken. Gillar verkligen cykelbanan men har inte riktigt fått till löpningen där av någon anledning. Så, tredje gången gillt?

Vansbrosimmet är mest för skoj skull då det egentligen är min fru som har det som en utmaning tillsammans med äldsta sonen. Men visst, det är ju inte helt dumt med 3000 m i tävlingsfart inför Kalmar.

Karlstad är inte spikad men ligger väldigt bra till som en sista träningstävling/big day inför Kalmar. Ligger också bra till för att, utan allt för mycket knussel, kunna göra under semestern.

Ö-loppet är ett favoritlopp som jag helst inte vill missa, även om risken för stukningar och andra skador finns där. Händer något där så är det bara två veckor till Kalmar, inte mycket tid att läka på med andra ord. Samtidigt har jag och min teamie Sami en rejäl revansch att ta då vi inte var på topp i år.


Träningsmässigt kommer jag och coach Oscar Olsson, O2Tri Konditionscenter, fortsätta vårt samarbete. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Nu närmast väntar ett helgläger på velodromen i Falun följt av en vecka på Playitas vid jul. Till våren blir det förhoppningsvis också en lägervecka på Mallis tillsammans med mina träningskompisar i Triathlon Väst.

Uppåt, framåt!

Satan vad tungt det går då… Var är farten? Jag hatar verkligen den här löpbanan, trots att en backe försvunnit i år. Jag borde nog kliva av. Är knappast värt det när det ändå går åt skogen… Måste nog gå i nästa backe… Sluta heja så glatt, det går inte att lura mig med ”Du ser stark ut!”.

160827_victory

Tjörn Triathlon över medeldistans (1,9 km sim, 90 km cykel och 21,1 km löpning) – årets sista triathlon-tävling för min del. Ett år där målsättningen har varit att få upp lite fart på framför allt löpningen. Då passar medeldistansen med sin halvmara rätt bra jämfört med ironmandistansens helmara.

Jag har haft svårt att få till en löpning motsvarande vad jag gör på träning. Kanske har jag cyklat för hårt, men troligen inte. Klart jag är trött i benen vid växlingen till löpningen, men inte mer än så. Vore konstigt om jag inte var det efter nio mil tämligen hård cykling, tänker jag. Har också provat att köra på något lägre snittpuls, men med marginell skillnad på löpningen. Däremot kanske det har varit lite skralt med energiintaget? Har i snitt kört 1l sportdryck och en halv bar, brukar ha svårt att dricka mer. Dags att jacka upp energin lite med andra ord.

Vinden låg verkligen på, runt 10m/s och 14–15 i byarna, rakt väster ifrån. Som ett resultat hade havet fyllts av brännmaneter över natten. På stranden vid simstarten låg det drivor med uppsköljda brännisar. Funktionärerna hjälpte till och smörjde in ansikte, händer och fötter med vaselin för att, om möjligt, lindra brännskadorna.

160827_maneter

Som en dröm!

Vid 9:00 pep senior/eliten iväg och det visade sig att simbanan hastigt hade ändrats när de blev tillrättavisade av kajakfunktionärerna att svänga vänster i stället för höger. Tur att vi han se det innan det var dags för masters-herrarna att dra iväg sex minuter senare. Jag låg mitt i startfältet och kom iväg helt ok. Det blev lite trångt och bråkigt fram till första bojrundningen ett par hundra meter bort. Jag fick en spark rätt på käken i villervallan och ett slag i bakhuvudet. När det lugnade ner sig lite hittade jag takten och även ett par olika fötter som jag växlade mellan. Så värst mycket maneter såg jag inte, kanske hade eliten fått ta hela smällen? Det flöt på bra in mot norra hamnen även om banan var väldigt otydligt markerad med långa avstånd mellan bojarna. Tydligen skulle det ligga några vita (!) bojar men de gick knappast att se bland alla höga vågor som skummade sig.

160827_sim

Det blåser skum om oss! Foto: Anna Rydh/Gordon Pettersson

Stökigast blev det när vi vände upp 180° tillbaka mot Akvarellmuseet och T1 då vi simmade den sista biten rätt mot vinden och vågorna. Vid uppgången hade maneterna samlat sig i stora drivor men jag klarade mig fram till stegarna utan att bränna mig. Jag brukar kolla tiden så fort jag är uppe ur vattnet för att veta hur jag faktiskt simmade. I de flesta fall är den officiella tidtagningen vid ingången till växlingsområdet som ibland ligger ett par hundra meter bort. 34:35 visade klockan – nytt PB – vilket överraskade mig givet stöket.

Kutade bort till växlingen. Min plats var precis vid utgången till både cyklingen och löpning, ibland har man tur. Av med våtdräkt, på med nummerlapp, cykelskor och hjälm. Tog även med mig en halv bar vid sidan av de tre gelsen som redan låg i mina ryggfickor. Hela växlingen med transportlöpningen gick på 2:35.

Som alltid på Tjörn Triathlon är det massor av folk i publiken. Vilken pepp att dra iväg längs med långa rader av hejande människor. Så snart jag var ute på landsvägen började jag sakta pilla i mig baren. Gott att få en annan smak än saltvatten i munnen. Också bra att äta tidigt så att magen hinner hantera den fasta födan innan löpningen börjar.

Cyklingen går två varv runt Tjörn. Första halvan av varvet går österut på en småkuperad banan som zick-zackar sig fram. Nackdelen är att man inte får så många och långa sträckor där vinden i ryggen kommer till sin fulla rätt. Alltså tvärt emot vad som händer när man cyklar tillbaka västerut på en tämligen rak väg med tre längre kullar och vinden rakt i ansiktet med full styrka mest hela tiden. Fördel vinden, nackdel cyklisten med andra ord. Jag tryckte på lite extra på första halvan och höll igen något den andra halvan med vinden i ansiktet. Det är lätt hänt att man går för hårt i motvinden och bränner benen.

160827_bike

På väg in till växling…

Vid tre mil tog jag första gelen, den andra vid sex. Benen kändes bra och pulsen var nästan lite låg. Ändå började jag passera flera cyklister som jag annars inte brukar cykla om, dels för att de är bra cyklister men också för att de simmar mycket bättre än jag. Blev lite förvånad och peppad av det såklart.

Sista fem kilometrarna lättade jag lite på växeln och ökade kadensen för att väcka benen och trampa loss de lite inför löpningen. Med två kilometer kvar tog jag ur fötterna ur skorna. Efter 2:24 hoppade jag av och sprang in i växlingsområdet. En ok tid med tanke på vinden och att jag tog det något lugnare.

Det var inte särskilt många cyklar inne – bra tecken. Snabbt av med hjälm och skor, på med strumpor (begynnande skavsår på ena hälen), skor, keps och solglasögon. Tog tre nya gels i handen och kutade iväg. Nu var det upp till bevis.


Benen kändes pigga och jag fick bra fart direkt. Drömmålet var att springa på 1:35 och godkänt om jag gick under 1:40. På utvägen upptäckte jag att mor och far stod i publiken och hejade – riktigt kul! Första varvet på banan kändes bra, snittade precis enligt plan på 4:30. Men backarna är sega och jag är inte stark uppför. Direkt på andra varvet började det kännas tyngre.

Satan vad tungt det går då… Var är farten? Jag hatar verkligen den här löpbanan, trots att en backe försvunnit i år. Jag borde nog kliva av. Är knappast värt det när det ändå går åt skogen… Måste nog gå i nästa backe… Sluta heja så glatt, det går inte att lura mig med ”Du ser stark ut!”.

160827_loput

Andra varvet blev det mentalt tyngsta, det är ju en bit kvar att kuta då. Jag gick i de två brantaste backarna då jag kände att musklerna började rycka lite väl oroligt. Tänkte att jag förlorar mer i kraft att springa uppför än vad jag förlorar i tid på att gå. Det kändes som att även 1:40 höll på att glida mig ur händerna. Till slut var jag också tvungen att göra ett 40-sekundersstopp på toaletten vid kiosken på torget. Bra beslut då det blev lite lättare att springa efteråt.

Snart var det bara ett varv kvar och halvvägs igenom kollade jag för första gången på den totala tiden och insåg att jag hade möjlighet att gå under 4:40. Nu slutade jag titta på löptiderna och försökte trycka på de sista 2,5 km till mål. In på målrakan och upp med armarna i luften när jag passerade under målportalen. Fick medaljen av Lotta som sedan hjälpte mig till första bästa stol där jag i princip föll ihop helt utmattad. Som tur var satt det några klubbkomipsar på stolarna bredvid och Katarina var försigkommen och hämtade snabbt vatten och cola. Tack!


Så jäkla nöjd med 4:38:44 – PB med drygt nio minuter sedan Vansbro Triathlon i början av juli! Otroligt skön känsla att komma i mål med detta loppet i bagaget. De officiella tiderna blev 35:14 (sim), 1:45 (T1), 2:24:26 (cykel), 0:53 (T2), 1:36:28 (löp).

160827_pust

Nöjd (och trött) som få!

När jag höll på att byta om en stund efter målgång fick jag reda på att jag kommit trea i min åldersklass (H35-39). Jag blev helt känslosam då det hade känts helt overkligt att placera sig på pallen för bara ett år sedan. Ja, det var inte direkt något jag hade på radarn när jag vaknade på tävlingsmorgonen heller. Tyvärr fick Sara stå på pallen själv eftersom jag var tvungen att åka hem innan prisutdelningen. Hoppas på fler chanser framöver.

160827_prispall

Stort tack till Oscar Olsson på O2Tri för coachning och hjälp med taktikupplägget inför loppet, alla grymma klubbkompisar/träningsvänner jag får svettas tillammans med och sist men inte minst alla som hejade och peppade utmed banan, publik som funktionärer. Ja, och min tålmodiga familj såklart. Ovärderligt!

Uppåt, framåt!

Efter att ha avstått Öloppet förra året var det äntligen dags att ta sig an detta kanonroliga lopp igen, denna gång tillsammans med min gode träningsvän Sami. Extra roligt skulle det bli då vi är så jämna både vad gäller löpning och simning (men också cykling). Just det faktum att båda kan gå för fullt och pusha varandra lite grand mest hela tiden borde göra susen. Under 5 timmar för de dryga 40 kilometrarna – 5,7 simning och 34 löpning (se karta här) – var målet.

160808_snartstart

Snart start. Foto: Jakob Edholm

Under sommaren hade vi tränat var och en för sig. Tyvärr drog Sami på sig en muskelbristning i ena vaden under Vansbro Triathlon så hans löpträning fick stå tillbaka några veckor, men trots det hann vi med ett par gemensamma swimrun-pass.

7.10 lämnade färjan Saltholmen för Styrsö och starten. Det är otroligt lyxigt att kunna ta cykeln fem minuter ner till färjan och sedan vara på plats. Inga hotell, inga resor, inget meck. Också riktigt kul när man känner typ hundra av de som ska köra – ”alla är där”. Frukost, tjôt, gamla Ted Ås-anekdoter etc… Vad kunde passa bättre innan det var dags för ombyte och sista prepp för start?

160806_ombyte

Bäst att klia sig i baken en sista gång innan våtdräkten åker på. Foto: Jakob Edholm

Vi ställde oss i mitten av första startgruppen. Vi kutade på när starten gick, men undvek att tokrusa. Big mistake. Hela första simsträckan om dryga kilometern var ett enda virrvarr av linor och folk som simmade kors och tvärs. Det var ingen ordning på torpet och jag fick hålla igen med en duktig irritation väl uppe Köpstadsö som resultat. Vi höll bra tempo och sprang om en del folk på vägen mot flaskhalsen på norra delen av ön och Smögholmen. Där är det mycket kuperat och det är svårt att springa om, med köer som resultat.

Väl uppe på Asperö kutade vi på igen – benen svarade bra. Vid vattenstationen innan gäggsimmet mot Brännö var det dags för första gelen. Till skillnad mot tidigare år hade jag nu med mig fyra GU-gels. Planen var ju hårt tryck så lika bra att ha lite extra energi med.

160806_roughwaters

Stökigt vatten. Foto: Jakob Edholm

Simningen mot Brännö flöt på bra, men jag märkte att Sami kom efter. Jag simmade på en bit och väntade in honom. Nåväl, det är ju rätt lerigt i vattnet så det ordnar sig nog när vi kommer upp.

På Brännö tryckte vi på i löpningen igen, kändes skönt. Sami började dock visa tecken på att allt inte stod rätt till. Vi rullade på ut mot Galterö där farten ovillkorligen går ner på grund av den stökiga terrängen. Här fick vi dock känna på blåsten från det öppna havet med 15 m/s i byarna. Härligt! Jag såg fram mot de kommande två simmen Krokholmen–Känsö och Känsö–Vargö med vågorna rullandes direkt in från Kattegatt.

Väl i vattnet bjöd vågorna på ett härligt gung, dock inte så farligt som befarat. Nu märktes det att Sami inte var på topp. Jag simmade 20–30 tag och fick sedan vänta in honom för att hålla 10-metersregeln. Detta är extra viktigt i kraftig sjögången då det inte är helt lätt att se varandra när man hamnar på olika sidor av vågtopparna.

160806_uppurvattnet

Tur att den röda toppluvan kom med. Foto: Jakob Edholm

Snart var vi uppe på Känsö för 700 meter teknisk löpning med flera passager där man får hoppa från stenblock till stenblock. Väl framme vid simmet mot Vargö märkte jag att de kortat ner det med drygt hälften då vi fick hoppa i innanför fyren istället för utanför. Jaja, lika bra det antar jag.

Till slut kom vi upp på Styrsö där man brukar bli kungligt mottagen av en stor folkmassa. Så även i år, om än en något mindre folkmassa i den hårda vinden. Jag ökade på farten igen, men ganska snart sa Sami att vi måste hålla igen. Han låg orimligt högt i puls för farten vi sprang i, samtidigt som halsen kändes. Och visst hade han sprungit och harklat sig en bra stund? Någon skit störde i kroppen. Vi la oss i 5–5.15-tempo ner till energistationen i Bratten. Vi tog för oss av bullar, bananer och dryck och började gå uppför backen för att låta pulsen komma ner.

Väl inne på stigarna la sig Sami först så att han lättare kunde styra vårt tempo. Det sämsta vore om jag låg framför och omedvetet stressade upp farten, något ingen vinner på. Härifrån blev detta vår strategi för den resterande löpningen.

160806_team

Foto: Rebecka Vilhelmsson

Vi tog oss över småöarna mot Vrångö. I år var det ingen ström att tala om i gatten mellan dem, skönt. Sami hade det tungt i vattnet som det var, det var helt uppenbart. Normalt är han något snabbare än jag, men nu fick jag vänta in honom var femtionde meter eller så. Försökte att simma lugnt och körde lite teknikövningar samtidigt som jag höll ett öga på min vän.

På Vrångö fortsatte Sami först så vi sprang i ett för honom hanterbart tempo. Vi petade i oss lite energi och vätska vid stationen i hamnen och vände tillbaka mot norra spetsen. Vår fart var nu drygt minuten långsammare än vad vi normalt skulle göra och vi la vårt mål om fem timmar åt sidan. Jag försökte hjälpa till med nån knuff i ryggen i någon backe och kollade då och då av att vi låg på rätt sida gränsen. Vi ville ju inte gå in i mål.

Vi ö-hoppade tillbaka mot Sjumansholmen där man viker av åt höger för det sista simmet mot Styrsö och slutspurten. Nu fick vi vinden i ryggen och jag tyckte det flöt på rätt ok. Vi tog oss upp över berget och förbi strandsträckan innan vi kom upp på grusvägen och de sista tre kilometrarna mot målet. Nu drog Sami upp tempot för en sista spurt. Vi kutade på i 4:15–4:30-tempo och sprang förbi några lag. Strax innan mål väntade mina grabbar med varsin chokladmedalj som vi fick hänga runt halsen innan vi, hand-i-hand, sprang i mål med flaggan i topp! Gött!

160806_done

Foto: Jakob Edholm

Vi hade siktet inställt på under fem timmar och kom i mål på 5:18:01. Jag tror att vid en bra dag hade gjort någonstans runt 4:50, men är kroppen inte med är det bara att acceptera faktum och göra det bästa av situationen. Det gjorde Sami med bravur, vilket han ska ha en stor eloge för. Det är inte lätt att kämpa på som han gjorde när inget är som det ska. Dock, en av få fördelar är att suget på revansch blir desto större! Vi ses igen, Öloppet.

160806_i_mal

Då var det dags för årets upplaga av Bokenäs Triathlon. Ett mycket trevligt arrangemang som i år utökats med en olympisk distans. Varken jag eller övriga familjen var laddade för två timmar hårdkörning/väntande så det fick bli motions-sprinten i år, dvs 400 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning.

160716_vo

Men först var det dags för killarna att köra sina lopp; Oskar på 25 m simning, 1 km cykel och 400 m löpning samt Viktor på 100 m simning, 2 km cykel och 1 km löpning. För Oskar var det dessutom triathlon-tävlingspremiär. Båda grabbarna körde för fulla muggar och kom i mål trötta. Det fungerade även som en bra uppvärmning för egen del eftersom jag fick springa fram och tillbaka mellan växlingsområdet, stranden och målområdet flera gånger.

160716_oj

Vid 13 gick starten för den olympiska distansen och ca 15 minuter senare drog vi i sprinten iväg, drygt 100 personer. Jag stod längst fram och kom iväg rätt bra, men vevade på lite väl hårt och hade snart blytunga armar som knappt ville röra sig. ”Shut up arms!”, så att säga. Det blev 300 m sluggande och ett relativt krokigt sim. Kom fram till stranden efter dryga 7:30. På det följde 200m löpning fram till tidmattan och växlingsområdet. Jag kom upp tio:ish, uppenbarligen måste fler ha simmat snett.

160716_simstart

Till skillnad från Vansbro gick växlingen riktigt smidigt. Visst, det var ingen löpning i T1-tiden nu, men dryga 1:40 känns ändå helt ok!

Regnet hade strilat ner hela förmiddagen och asfalten var blöt och hal, precis som vid Råda Triathlon för knappt tre veckor sedan. Då drog jag i backen i låg hastighet, hjulen försvann plötsligt under mig, och skaffade mig en redig lårkaka och flera svullnader. Jag var inte sugen på att göra om det tricket idag och tänkte därmed ”ta det lugnt” på cykeln.

160716_T1_2

Cykelbanan är förrädiskt jobbig med backar mest hela tiden. Den går 5 km ut innan vändning tillbaka, så två varv totalt. Pulsen drog iväg och jag höll tillbaka något för att hålla på löpningen. Dessutom tog jag det riktigt lugnt i den ena skarpa kurvan samt de två vändningarna. På slutet av andra varvet drog jag om den som jag tror var tvåa, men ledaren var helt klart för långt fram. Kom in i T2 efter ca 32:20, ganska på pricken samma tid som förra året, men något försiktigare kört i år.

160716_on_to_T2

T2 gick undan på strax under 40 s. Trots det kom killen jag kört om farandes ut ur växlingsområdet medan jag fortfarande tog på mig löpskorna. Och han såg extremt pigg ut. Hur kan det vara möjligt?! Nå väl, jag kutade på.

Efter ett par hundra meter kommer en riktigt brant backe, ja nästan en vägg. Pulsen var i taket och vis av två års erfarenhet så valde jag att gå upp med raska kliv. Och mycket riktigt så kunde jag börja springa helt ok igen väl på toppen, utan att benen var fulla av mjölksyra. Visst tappade jag säkert någon sekund på att gå, men är övertygad om att de vanns flerdubbelt tillbaka under resten av löpningen.

160716_ut_ur_T2

Vid vändningen halvvägs frågade jag funktionärerna var jag låg och de bekräftade att jag var tredje person in. Drygt 200 m tillbaka mötte jag fyran, som såg riktigt starkt ut. Skulle jag nu tappa pallplatsen på sluttampen? Jag tryckte på och större delen av sista halvan av loppet är det platt eller utför. Jag tyckte jag hörde flås bakom mig, men såg ingen. På väg ner för sista branten såg jag tävlingsområdet och målgången 3-400 m bort, tittade bakåt men såg ingen. Jag skulle klara tredjeplatsen!

Över mållinjen med armarna i luften! Låga 1:05 och första pallplatsen i en triathlontävling (ja, andra pallplatsen över huvudtaget)! Medalj, flåsande, vatten… Kramade om familjen (som hejat som tokar) och pratade med lite folk runt omkring. Och då ser jag två killar i likadana tröjor som ser snudd på likadana ut. Men det var ju han/dem som jag cyklade om och som sedan sprang om mig ut ur T2? Det visade sig att de var brorsor som kört stafetten! Inte konstigt att det gick fort ut ur T2 på pigga ben då! Och det betyder ju också att jag kom in som andra person på sprinten! Woah!

160716_2nd

Hammarby-killen som jag mötte strax efter vändning sa att han hade hoppats på att ta in på mig när vi möttes, men för första gången lyckades jag hålla undan på löpningen och han kom aldrig närmare. Riktigt nöjd med det!

Tar med mig bra växlingar och en bra löpning. Ja, och en pallplats då.

Då var det äntligen dags för säsongens A-race – Vansbro Triathlon. I år dessutom med SM/RM-status på medeldistans (1900 m sim, 90 km cykel, 21,1 km löp). Jag var minst sagt revanschsugen efter förra årets rätt taskiga genomförande med urusel simning och en löpning som gick rätt in i väggen. Det positiva jag tog med mig var cyklingen på dryga 2:22.

160702_Vansbro_portal

Med det gångna årets mer konsekventa simträning och extra fokus på löpning var förhoppningen att nu gå under 35 minuter på de 1,9 km i vattnet och under 1:40 på halvmaran, samtidigt som jag ville cykla på åtminstone samma tid som 2015 (gärna två minuter snabbare).

160701_trek_speedconcept

Cykeln fixad och klar!

Förberedelser
Träningen löpte på fint under vintern och våren, men jag hade inte fått till någon tävlingsstart tidigare under säsongen. Så, måndagen innan Vansbro var det dags för genrep på Råda träningssprint utanför Göteborg. Simningen gick bra men tyvärr gick jag i backen nästan direkt på cykeln och drog upp låret med en saftig lårkaka och kraftig svullnad som följd. Ny hjälm blev det också. Jag provsprang på onsdagen och det kändes ok, även om låret stramade lite. Inte enligt plan, så att säga.

Jag åkte upp tillsammans med Sara, Susanna och Sami på fredag morgon. Vi bodde i ett riktigt fint hus mitt i Vansbro, bara några hundra meter från tävlingsområdet. Skönt att slippa lägga energi på transporter. Vi hämtade ut nummerlapparna och fixade cyklarna på fredagkväll så att allt var klart för incheckning direkt på lördag morgon. Resten av kvällen ägnades åt att noja över den minst sagt dåliga väderprognosen och huruvida man skulle cykla i diskhandskar eller inte. Det visade sig lätt avgjort då ICA sålt slut på alla diskhandskar under kvällen. Som tur var fick vi några vanliga latexhandskar på bensinstationen – bättre än inget!

160701_bil

Vaknade vid sju på lördagen och gick direkt till cykelincheckningen, gott att ha det avklarat. Vände hemåt för frukost och de sista race-förberedelserna samt slappande.

Regnet kanske inte öste ner, men visst regnade det. Vid 11:00 gick damernas elitstart. Strax efter vad det dags att byta om till våtdräkt och kolla igenom allt en sista gång. All utrustning var ordentligt packad lager för lager i plastbacken för att inte bli genomblött av regnet. 11:30 drog elit-herrarna iväg och strax efter, 11:40, var det dags för oss age-groupers.

160702_regn

Regn, regn och mera regn.

Simningen
Rullande start tillämpas, alltså att man seedar sig själv utifrån förväntad simtid. Ett bra sätt att förhindra mycket av stressen, knuffarna, sparkarna och hetsen som direkt infinner sig när flera hundra människor samtidigt ska börja simma. Jag ställde mig vid 35-minuters-gänget och kom iväg utan problem. Det var runt 17°C i vattnet, stor skillnad mot de 14°C det var förra året. Hittade snabbt min egen rytm och fick en bra känsla. Det flöt på bra hela vägen nedströms. Möjligtvis att jag kom lite väl långt ut i älven vid något tillfälle, men det är också där strömmen är som starkast så förhoppningsvis förlorade jag inget på det. Nere vid bilbron vände vi tillbaka uppströms för de sista dryga 800 meter simning i svag motström. Försökte hålla fokus på teknik och frekvens och låta armarna bli trötta. Lyckades bra med det då jag snabbt tittade på klockan när jag sprang upp på tidsmattan och såg 34:28 på klockan. Glad!

T1
Första delen av växlingen gick bra, fram till att jag kom till min plats, som jag hittade snabbt. Då märkte jag att det slutat regna och att himlen inte så särskilt mörk ut längre. Ska jag chansa på att det håller sig? Tvekade och drog på mig strumpor, vilket jag inte hade gjort vid någorlunda väder. Även cykelskorna åkte på. Det började snurra en hel del och jag var tvungen att ta stöd för att inte trilla omkull. Struntade i armvärmarna, men vis av erfarenhet är stelfrusna fingrar inget hit, särskilt inte vid punktering, så jag tog på mig latexhandskarna. Kutade ut ur växlingsområdet, fick strul med klockan och fick stanna upp 15 sekunder för att inte tappa den, men kom sedan iväg. Hela kalaset tog fyra minuter. Minst en minut för länge. Måste bli en ordentlig skärpning här till nästa gång.

Cyklingen
Planen var enkel, hålla mig något under tröskelpuls i snitt. Visst kunde jag tillåta mig att gå över i början och vid några enstaka stigningar, men inte mer än så. Ville inte riskera att springa in i väggen i år igen. Energimässigt hade jag med mig 1,5 flaska Vitargo, en Powerbar och en flaska vatten. Förra året hade jag inget vatten med mig, vilket troligen är stor del av orsaken till väggningen. Kroppen klarade helt enkelt inte att ta upp all energi utan lite rent vatten och jag gick tom.

Lugnt ut ur Vansbro, över bron och genom industriområdet innan jag var ute på landsvägen och kunde börja trycka på. Som vanligt gick pulsen initialt upp en bit över tröskel, men jag fick snart ner den igen. Benen kändes fräscha och jag började passera cyklist efter cyklist. Bra fart och torr landsväg. Tog halva baren vid första vändning efter drygt 22 km, samtidigt som jag hela tiden växlade mellan sportdryck och vatten. Jag tyckte att tiden gick rätt fort och snart hade det gått ytterligare 45 km och jag gjorde sista vändningen och tog sista halvan av baren. Det hade börjat blåsa mer och mer så hemvägen blev motig men lyckades ändå hålla mig på rätt sida av pulsgränsen utan att tappa allt för mycket fart. Benen var trötta, men på rätt sätt, som de ska kännas efter 90 km hård cykling. Energiintaget fungerade fin-fint och jag kände mig fräschare än förra året och såg fram mot löpningen.

Jag kom in i T2 på 2:22:52, dvs nästan på pricken samma tid som förra året. Dock var banan två kilometer kortare då, så jag hade nu cyklat motsvarande 2–3 minuter snabbare, eller 0,7km/h bättre snitthastighet. Dessutom höll jag snittpulsen fyra slag lägre jämfört med 2015, ett par slag under tröskel. I klubben var det bara Carl Brümmer och Ted Ås som cyklade bättre – det får jag vara riktigt nöjd med!

T2
Andra växlingen är det inte mycket att orda om mer än att jag var lite ivrig och knäppte upp hjälmen innan jag hängt upp cykeln och fick en domartillsägelse. Förlorade dryga 10 sekunder på att knäppa den igen. Ute på löpningen efter 1:48.

160702_Vansbro_run

Löpningen
Ajaj, krampkänning direkt. De där små musklerna strax ovanför och innanför knäskålarna ville inte vara med. Min plan var att gå ut i 4:30-tempo och hålla det så länge som möjligt för att kanske tappa mot 4:40–4:50 mot slutet. Den senaste tidens brickpass indikerade att det var ett stabilt upplägg.

Det höll inte riktigt. 4:50 första kilometern och sedan några runt 4:35. De små gynnarna låg precis på gränsen till att ställa till med kaos.

Banan går två varv med tre vändpunkter, jämfört med två vändpunkter 2015. Bättre nu. Efter de första två vändpunkterna var jag extremt toanödig och passerade samtidigt växlingsområdet med en rad bajamajor. Inte mycket att annat att göra än att spendera en minut där, att springa 16-17 km kissnödig är ingen bra grej.

När verkligheten inte är som man önskar är det bara till att anpassa sig. Benen kändes tunga och krampen låg hela tiden nära så jag försökte hålla en så jämn och ”hög” fart som möjligt, någonstans runt 4:50-5:00-tempo visade det sig. Jaja, inget att vara stolt över, bara att kämpa på. In i mål kom jag efter 1:44:22. Hade jag gått under 1:40 hade jag varit nöjd och ner mot 1:35 supernöjd, men inte idag.

160702_Vansbro_done

Totala tiden blev 4:47:30 och en sjuttondeplats i min age-group . Ändå nöjd med loppet som helhet; bra simning och riktigt bra cykling. Återstår fortfarande att få till en bra löpning och jag vet att det finns tid att ta där. Under 4:40 ska vara klart görbart i dagsläget på en såpass snabb bana som Vansbros. Nu mer löpfokus i träningen!

Jag har inte sprungit 10km på tävling på två år, senast på just seedingloppet i Göteborg 2014. Dels för att distansen inte varit i fokus, dels för att det i mitt tycke är den värsta distansen att springa fort på. Ungefär samma fart som på fem kilometer, men dubbelt så långt. Samtidigt är sub40 på milen en klassisk milstolpe i löpvärlden. Så det var väl oundvikligt att jag förr eller senare skulle ge mig i kast med den. Och nu passade det bra med årets tränings- och tävlingsmål.

Den senaste tiden har fokuset varit att höja min kapacitet, dvs många intervallpass av olika slag. Det jag inte riktigt fått till är de längre fartpassen, 6–8km i tävlingsfart och däromkring. Så, jag har varit rätt säker på min fart, men mindre säker på fartuthålligheten på lite längre distanser.

Att det gått två år sedan senaste milloppet och att det är just sub40 som gäller har onekligen inneburit att jag satt en del press på mig själv. Dessutom har en respekt och mental tröskel byggts upp. Så det var inte utan en hel del ångest förmiddagen spenderades i soffan och på barnens triathlonträning.

160320_angst

Planen var från början att gå ut i 3:58 och hålla det hela vägen igenom. Men träningschefen, Oscar på O2tri, tyckte annorlunda. Eftersom jag förmodligen ligger precis runt sub40-fart så kan det vara stor skillnad på att gå ut i 3:58-tempo eller 4:02. Bränner jag mig på 3:58 är det kört, medan jag kan ta mig långt på 4:02 och slå på lite extra spurtfart på slutet om jag har sub40 i mig. Första km går alltid lite för fort så kanske att jag skulle ligga 10-15s back halvvägs igenom. Helt rimligt. Upplägget passade även bra med min okända förmåga att hålla farten under sista halvan av loppet. Så, stick to the plan.

Toppväder med sol, svag vind (för att vara i Frihamnen) och massor av folk. Stötte på många bekanta ansikten från Triathlon Väst. Kul!

…-3-2-1-kör!

Försökte sansa mig första km som gick på 4 jämnt. Känslan var bra, det kändes lätt och stabilt. Sprang i snitt på 4:01-4:02 första varvet trodde jag, men passerade 5km på 19:53 (med bra känsla). Vad nu? Klockan hade mätt för kort sträcka och jag hade alltså sprungit lite snabbare än jag trott. Jaja, då återstod det att se om benen skulle hänga med på andra varvet.

Det blev som väntat riktigt tungt vid 6-8km där jag tappade ett par sekunder per kilometer. Det var svårt att trycka på och känslan var kass samtidigt som jag fajtades med de inre ”ge upp-demonerna”. Sami kom cyklandes längs med banan och peppade på precis rätt ställe. På sista vändan västerut hamnade jag mitt mellan två grupper av löpare där det var mer vindutsatt och fick inget lä, och nionde kilometern blev också den långsammaste.

160320_seeding_done

Med en kilometer kvar så estimerade jag utifrån klockan (som visade rätt distans när jag stämde av mot den sjunde km-markeringen utmed banan) sluttiden till 40:40 och insåg att det inte gick att spurta in. Kanske att jag skulle gjort ett försök då jag insåg att klockan igen visade fel och målet var 100 meter närmare än jag trot. Så med spurt de sista 2–300 metrarna stannade klockan på 40:08 när jag sprang över mållinjen.

Hur som är jag ändå riktigt nöjd de åtta sekunderna till trots. Jag var inte helt död i mål, jag höll ett vettigt löpsteg hela vägen och vet att jag nu kan springa under 40 minuter ”utan problem”. Sub40-spöket är borta och benen känns oväntat pigga så här dagen efter. Dessutom sprang jag sub20 på fem kilometer: 19:53 och ett bonus-PB vid sidan av 10km-PB:t!

Nån mer 10:a ska det allt bli i år. Sub39 då eller?

Efter Tjörn Triathlon i slutet av augusti hade jag mer eller mindre säsongsvila. Endast lite lättare pass och prova-på på andra sporter smög sig in i schemat. Gott så, gott att ladda om mentalt inför nästa säsong. Dock var jag sugen på att kuta en halvmara för skoj skull efter att jag klev av Göteborgsvarvet i våras och vad passar då bättre än en höst-variant? Entré Göteborg halvmarathon.

Förväntningarna var inte direkt högt ställda med tanke på avsaknaden av långpass, kraftigt neddragen träning och till råga på allt två veckor stapplandes i gränslandet till sjukdom. Halsen var öm och det slutade med att jag fick vara hemma från jobbet torsdagen och fredagen innan loppet. Inte direkt en perfekt uppladdning, men är det fun run så är det.

När jag vaknade på lördagmorgon var halsontet äntligen borta och vädret var perfekt. Det kan knappast bli bättre än 10-11°C, soligt och näst intill vindstilla. Jag cyklade ner till starten vid Slottskogsvallen för att efteranmäla mig och småprata med lite klubbfolk. Värmde upp en kvart och drog mig mot starten vid 11:30.

151010_groupie

Glada TriVästare trots att iPhonens kameralins skevar bilden i ytterkanterna. /Egg head

Starten gick och jag gick ut i 4:15-tempo. En chansning för att se om jag kunde ta mig under 1:30 med minsta möjliga marginal, mina låga förväntningar till trots. Att man aldrig lär sig. Hade en bra känsla första kilometrarna men började sedan tappa några sekunder här och där. Jag låg strax bakom en grupp som uppenbarligen siktade på sub1:30, men efter 7–8 kilometrar började avståndet till dem sakta öka. Vid vändning nere vid Amundöns båtuppläggning var snittempot 4:18 och jag var 30s efter. Lika bra att inse att jag inte skulle gå in under 1:30.

151010_tummeupp

Fortfarande i rätt bra skick på väg ner mot vändpunkten.

På vägen tillbaka upp mot Slottskogsvallen och mål sprang jag förbi flera hejande träningskompisar som erbjöd bl.a. vatten och gel. Benen blev markant tyngre och jag tappade ordentligt, splittarna låg nu runt 4:30–4:40 med en bottennotering på 4:48. Fokus blev nu att springa in under 1:35 – nån slags skamgräns.

151010_felbana

Felvägar äro senvägar!

Först när jag närmade mig stadion insåg jag att 1:35 skulle gå vägen med lite marginal. Svårt att räkna när man är riktigt trött. Ja, det är t.o.m. svårt att springa rätt och jag höll på att missa målgången. Får skylla på den lite otydliga skyltningen.

151010_medalj

Väl i mål på 1:34:24 blev det medalj, kanelbulle, lite cola och gratulationer till Sara Svensk som vann damklassen. Visst, att tappa fyra minuter på sista milen är ju inte bra, men jag känner mig ändå helt nöjd med loppet givet förutsättningarna. Sub1:30 får vänta till nästa gång. På återseende halvmaran!