Arkiv

Rehab

2015 är snart till ända och med det också höstens basträning. Efter Kalmar och Tjörn i slutet av augusti gick jag in i något slags träningside i september. Kändes väldigt skönt att gå ner från 15-timmarsveckor till 4–5 timmar och få vila både kroppsligt men också mentalt. Inte för att jag kände mig särskilt sliten i kroppen, men det är nog lätt att lura sig här. Jag skaffade mig en MTB och rullade runt i Änggården och Skatås med sporadiska löp- och simpass in emellan. Hösten har ju minst sagt varit fin för detta.

151222_MTB

I mitten av oktober drog basträningen igång och jag såg riktigt fram mot det. Till skillnad från i våras var jag sugen på att spendera timmar i garaget igen. Precis som tidigare jobbar jag tillsammans med Oscar på O2Tri för att hitta rätt upplägg, fokus osv. Syftet med basträningen är att få till en del mängd, bygga styrka och få igång kroppen efter uppehållet och göra den redo för vårens hårdare träning. Man tränar för att kunna träna (hårdare) helt enkelt. En hel del tröskelträning men inga max-pass. Vips var veckomängden tillbaka på 10–12 timmar. Boom!

151222_dagbok

”Boom!” sa det också i min vänstra höft. Den har ju strulat lite förut, jag är bevisligen lite svagare där. Efter ett långpass i början av november bråkade den ordentligt och var riktigt stel. Efter besök hos Richard samma vecka, med några nya övningar i registret, arbetade jag mig relativt snabbt tillbaka och två veckor senare kunde jag springa tre pass utan större besvär. Vis av erfarenhet så ska jag inte vänta med att ta hjälp när kroppen säger till, rehaben brukar dra ut ordentligt på tiden då.

151222_helasverige

Efter viss oro för höften så nådde jag i december mitt löpdistansmål för året: 1572km, dvs Sveriges längd fågelvägen. Visst, 500km kortare än förra året men jag har samtidigt tränat mycket mer cykel och simning i år. Målet i sig är väl inget allvarligt mål så sett, men det är en kul måttstock att kunna följa under året: ”ah, nu är jag i höjd med Östersund”.

I månadsskiftet november/december nådde jag också årets mängdmål totalt sett: 400 timmar träning alla discipliner inräknade. Är i skrivande stund uppe i 450 timmar vilket ger ett snitt på strax under nio timmar träning per vecka. Inte helt fy skam givet att man ändå åker på lite förkylningar, viloperioder osv. Samtidigt är det svårt att få till mer träning om det ska finnas någon slags balans i livet, jag är ju trots allt inte en elitsatsande triathlet (även om jag nog kan tro det ibland, haha!).

151222_jonassimmar

Mitt stora fokus under hösten har varit mitt sorgebarn, simningen. Jag tycker att jag tränat ok med simning tidigare, men kan bara konstatera att så inte är fallet när jag tittar i min träningsdagbok. Jag kör nu 3–4 simpass i veckan och det har minsann äntligen gett resultat. Drygt tio sekunder har jag hyvlat bort på hundringen, och kör jag lite hårdare serier så går jag in på 1:40–1:45. Snabbt för att vara mig. Ska bli mycket intressant att se hur det kommer flyta på när våtdräkten åker på i sommar, hittills har det betytt ca tio sekunder snabbare tider. Blir det så även i sommar kommer jag vara riktigt nöjd.

151222_KRX

Vid sidan av min egen triathlonträning har även äldsta sonen Viktor fått blodad tand. Han är med och tränar i Triathlon Västs barn- och ungdomsgrupp, simmar med MASS och har till slut fått sin egen landsvägscykel – som han har längtat, sparat och tjatat. Men så en dag stod den där i form av en förskottspresent. Total lycka. Räknar med att han kommer cykla om mig till sommaren, precis som han redan simmar ifrån mig på rygg.

God Jul!

PS. Sist men inte minst, lite reklam för vår barngrupp i Triathlon Väst. Till våren har vi plats för fler glada barn. Hör av er vid intresse!

151222_trivast_barnungdom

 

 

 

Välkommen till mitt 2013. Det brukar hända en hel del under ett år. 2012 är svårslaget (som du gärna får läsa mer om här), men jag undrar om inte 2013 ändå toppar det.

Jag har:

  • inte bara vidhållit min träning utan också med framgång ökat på mängden en hel del.
  • provat på flera olika tävlingsformer så som ultramarathon, tidslopp och swimrun.
  • rest jorden runt med familjen.
  • efter en sväng som konsult startat en ny varumärkes- och kommunikatiosnbyrå: Brand Club Communcation.

Vi tar det från början.
2013 började med knäproblem. Jag hade dragit på mig löparknä när jag sprang Amsterdam Marathon i slutet av oktober 2012 och det var ännu inte helt borta. Jag körde mina rehab-övningar samtidigt som jag sakta började springa mer och mer.

Vid sidan av körde jag på med simningen och började hänga på Åby badhus,  Triathlon Västs söndagspass i Frölunda och klubbens simläger första helgen i februari. Uppåt 20 simmade kilometer på en månad är som en ocean för mig. Men visst gav det resultat. Vattenläget blev bättre och bättre, även om det är långt från bra.

I februari hade mina knäproblem äntligen försvunnit och jag lyckades redan nu ta ett av mina mål för året: milen under 48 minuter. Lite oplanerat kändes benen lätta och snacka om att jag blev förvånad när klockan stannade på 46:34 efter tio kilometer. Den tiden står sig än. Förmodligen (och förhoppningsvis) mest på grund av att jag inte gjort några seriösa försök att sätta nytt PB på distansen. Tankarna har funnits där och jag tror mig vara god för under 45 minuter, men det återstår att bevisa.

Det faktum att jag satt i frysboxen efter att ha sagt upp mig hösten innan gjorde det inte direkt svårt att få tid till träningen i början av året. Flera veckor låg jag runt tio timmar – något helt otänkbart ett år tidigare.

Löpning jorden runt
26 februari drog vi äntligen iväg. Det var dags att resa jorden runt. Planeterna hade visat sig stå på rad för oss så det var inte mycket att tveka på när vi bokade resan i november året innan. Under de tio veckor vi gjorde varvet passerade vi Sydafrika, Singapore, Australien, Nya Zeeland, Rarotonga och  Los Angeles. Att bokstavligen få upptäcka världen genom barnens ögon är obetalbart. Snacka om att man har skaffat sig minnen att glädjas åt när man sitter där på ålderdomshemmet. Du får hemskt gärna ta del av vår resa på http://varvetrunt.wordpress.com.

0306_SignalHill_3

Kapstaden i morgonljuset sett från Signal Hill.

Självklart blev den en hel del oförglömliga löp- och simupplevelser också. Här är ett axplock – klicka gärna och läs mer:

0419_sunset

Rarotonga i morgonljuset.

Tävlingssäsong och ett misslyckande
Väl hemma i Sverige igen väntade race-säsongen. Först ut var GöteborgsVarvet. Det gick åt skogen – som för de flesta i år. Någon räknade ut att jag sprang om över 6000 personer och blev omsprungen av endast drygt 100 personer. Ändå räckte det inte till mer än 1:53:12. Några veckor senare persade jag med drygt tio minuter på 1:43:43 under ett träningspass. Den känslan!

BUM
Helgen efter GöteborgsVarvet var det ultra-premiär i och med BUM45 (ett ultramarathon springer man när man kutar längre än de vanliga 42,2 kilometerna). Det visade sig bli en riktig upplevelse, dels för att tävlingen som sådan var väldigt kul och bra arrangerade, men också för att jag verkligen fick känna på trötthet. På de 45 kilometrarna teknisk terräng sprang man sammanlagt uppför motsvarande halva Kebnekaise – över 1000 höjdmeter. Den sista milen innan mål var jag helt slut och fick gå en hel del, men den fantastiska känslan vid målgången gjorde det lätt värt det. Det blir repris på detta lopp under 2014!

0525_teamet

Jag, Niklas och Sebastian strax innan start.

Min första riktiga triathlon tävling
I mitten av juni deltog jag i Borås City Triathlon – en tiondels Ironman (400m simning, 18 km cykel och 4,2 km löpning). Även om simningen gick åt skogen var det riktigt roligt och nyttigt att känna på hur allt fungerar för första gången i ett riktigt lopp. Efter Borås var det dags att bli kompis med brännmaneterna och sätta fart med simträningen utomhus.

0615_suitoff2

Sommaren förflöt på lantstället i Sotenäs/Bohuslän. Jag fick till en bra mix av kuperad landsvägscykling, löpning och simning. Jag fick även till några test av bytet mellan simning och löpning inför det stundande Ö-loppet.

Över klippor och skär
Den tredje augusti var det dags för mig och J att ta oss igenom Göteborgs södra skärgård simmandes och till fots. Totalt 37 kilometer fördelat på fem kilometer simning och 32 kilometer löpning över 18 öar. Min nervositet var påtaglig – nu var det dags att simma totalt fem kilometer jämfört med de dryga två jag som längst hittills. Och nu med skor, ny kort våtdräkt och en del extra utrustning. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Det är rätt mycket som kan gå fel. Bara det faktum att det blåste 10-12 meter per sekund med hot om åska längst ut i kustbandet kunde ställa till det.

1231_oloppet

En och annan pinal ska med.

7:54:44 senare var vi i mål, tillslut. Trötta men sjukt nöjda och peppade. Vi hade tappat en hel del på slutet och jag frös de sista två timmarna. Men vilken upplevelse! Man känner sig helt ostoppbar när man slänger sig i den grova sjön och simmar över till nästa ö för att kuta vidare. Ett med naturen så att säga. Ö-loppet är den roligaste tävlingen jag hittills gjort och som tur är lyckades jag knipa en plats till 2014 års upplaga.

1231_oloppet2

Berlin Marathon
De två sista större planerade tävlingarna för året var Berlin Marathon och Borås 6-timmars. Målet för Berlin var att gå under 3:45, men med bara fem veckor kvar av uppladdningen överbelastade jag höften och fick ta time out från löpningen och fokusera på sjukgymnastik. Bättre förberedelser kan man göra och jag insåg att 3:45 var orealistiskt. Jag fick helt enkelt inse att jag var tvungen att köra på plan b, dvs att springa in under 4 timmar. Själva loppet var så mäktigt som man kan föreställa sig med 100.000-tals personer utmed banan hejandes på drygt 40.000 löpare. Inte heller helt o-mäktigt att springa under Brandenburger Tor precis innan målgången. Jag och C gick ut i 5:20-tempo med ambitionen att hålla det första halvmaran. Jag sprang i mål på 3:56:35. Efter omständigheterna var jag riktigt nöjd. Jag hade ändå putsat tiden med över 30 minuter jämfört med Amsterdam elva månader tidigare. Och märkligt nog höll höften hela vägen igenom. Det var som om den aldrig varit överbelastad.

1231_berlin

Runt, runt och runt
Borås 6-timmars var ännu en ny erfarenhet.
Till skillnad från de flesta andra tävlingar där man springer en bestämd sträcka så snabbt som möjligt handlar det här om att komma så långt som möjligt på en bestämd tid. I Borås skulle vi springa 1,3 kilometer runt en liten sjö – varv efter varv. Psykiskt knäckande tänkte jag, men det visade sig vara riktigt socialt. Man sprang och småpratade med flera av de medtävlande under loppet – tid fanns det ju gott om. Kroppen kändes bra och jag fick uppleva både dalar och toppar under resans gång. När pistolen small efter sex timmar hade jag tagit mig 58,3 kilometer. Mycket nöjd med tanke på att jag tänkt mig att springa åtminstone 50.

1109_6timmar_3

Ny byrå
Efter sommaren startade jag, tillsammans med två kollegor, upp en ny varumärkes- och kommunikations byrå – Brand Club Communication. I september flyttade vi in i lokaler på Kyrkogatan och först i oktober upptäckte jag att vi hade en dusch på kontoret. Vilken grej! Helt plötsligt kunde jag börja springa fram och tillbaka till jobbet. På prov började jag springa två dagar i veckan. Det fungerade bra och på så sätt fick jag ihop över tre mil varje vecka utan att familjen märkte av det – att springa till/från jobbet tar nämligen ungefär lika lång tid som att ta bussen. Perfekt. Veckorna rann på och jag snittade runt sex mil i veckan. I november blev det mängdrekord med råge – hela 273 kilometer. Inte illa!

En fin avslutning på året
I december höll Musikhjälpen låda på Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg. På initiativ av Lonesome Runners sprang vi en 24-timmarsstafett runt glasburen och torget. För varje avverkade kilometer skänkte man en slant. Jag sprang två pass och tillsammans med alla andra löpare fick vi  ihop över 50.000 kr för tjejers rätt att överleva sin graviditet. Känns stort!

1211_musikhjalpen

Glada löpare på 21:00-passet.

Årets mål och siffror
Så, hur gick det med målen jag satte upp 1 januari? Hur såg året ut i siffror? Är det något man får gott om när man tränar är det just siffror. Nedan följer en sammanställning med 2012 års siffror inom parentes.

Jag gjorde 159 (104) löppass, 48 (22) cykelpass, (65) 16 simpass och 73 (32) styrkepass.

Jag har sprungit 1.631 (819) kilometer vilket är strax över Sveriges längd. På cykeln kom jag 1.234 (527) kilometer.

Personbästan i löpning:

  • 5km: 21:25 (24:42) fjärde juni. Målet för 2013 var 22 minuter.
  • 10km: 46:34 (54:39) 18 februari. Målet var 48 minuter.
  • 21,1km: 1:43:40 16 juni. Målet var 1:50.
  • 42,2km: 3:56:35 (4:26:59) 29 september Berlin Marathon. Målet var 4:00.

Genomförda lopp (sträcka):

  • GöteborgsVarvet (21,1km)
  • BUM (45km terräng)
  • Borås City Triathlon (sprint)
  • 3 st Kaprifoljoggen (8 km terräng)
  • Ö-loppet (32km terräng + 5km simning)
  • Särö Kungliga Triathlon (sprint)
  • Råda Triathlon (sprint)
  • Berlin Marathon (42,2 km)
  • Borås 6-timmars (hann 58,3km)

Tyvärr blev det inget Swiss Alpine i år. Det är helt enkelt ett för stort projekt och passade inte in i familjens semesterplanering. Uppsidan är att jag fick möjlighet att köra Ö-loppet vilket jag inte ångrat för en sekund.

Hur gick det med mina prestationsmål för 2013 då?

  • Springa en ultramara – gjordes i och med BUM45 och Boråst 6-timmars.
  • Cykla tio mil som långpass – nåddes inte, cyklade 80 kilometer Ljungskile -> Göteborg som längst.
  • Frisimma en halv ironman-distans – 1,9 kilometer. Check x 4! 2,1 kilometer som längst.

Viktmässigt avslutar jag året där jag började det – drygt 79 kilo. En stor del av året låg jag runt 76–77 kilo men en dekadent julhelg tvingade effektivt upp vågen ett par streck. Målet var 75 kilo så detta måste räknas som en plump i protokollet. Inget som inte går att fixa dock.

Sist, men inte minst, skulle jag bestämma mig för vad jag ska göra i livet framöver. Efter jorden runt-resan i våras kliade det bra mycket i reklam-fingrarna och som ni redan listat ut är jag kvar i reklam- och kommunikationsbranschens i och med uppstarten av Brand Club. Känns riktigt kul!

Även om bloggen tappat en del styrfart under hösten så har de glade tillropen varit många. Jag tackar och bockar ödmjukast för dem.

Och nu: Uppåt, framåt och Gott Nytt År!

Herre jösses vad tiden går – två månader sedan senaste inlägget. Inte klokt. Ok, det har varit semester och så vidare, men det har också hänt mycket. Jag har haft en rätt massiv träningsperiod över hela linjen; löpning, cykling och ow-simning. Juli landade in på 31 timmar och augusti på 29 trots två till tre viloveckor.

Ett antal tävlingar blev det också:

  • 2 x Kaprifoljoggen i Bovallstrand (8km terräng) med en 7:e- respektive 6:e-plats.
  • Ö-loppet i Göteborgs södra skärgård tillsammans med kollegan J. Grym upplevelse!
  • Särö Kungliga Triathlon avverkades i tremannalag med en brakmiddag som avslutning.
  • Tre dagar senare var det dags för säsongsavslutningen på Råda Triathlon (sprint).

Får nog återkomma till åtminstone Ö-loppet med en riktig race report.

Team Stekheta / BRA Bygg går i mål på en 10:e-plats i Särö Kungliga Triathlon – baklänges.

Team Stekheta / BRA Bygg går i mål på en 10:e-plats i Särö Kungliga Triathlon – baklänges.

Laddningen mot Berlin har också gått fint med en mängdtopp på över 70 kilometer häromveckan. Dock slutade det hela med förskräckelse i och med att jag fick ont i och runt höften efter de två triathlon-sprintarna. Just nu gör det lite ont fram i höftböjaren, på utsidan av höften och bak i skinkan upp mot svanken. Vi pratar alltså om vänster höft. Efter lite drygt en och en halv vecka av löp- och cykelträningen på paus lyckades jag komma iväg till sjukgymnast som konstaterade att jag åtminstone inte skadat själva leden. Det rör sig såklart om en överbelastning. Ökad mängd kombinerat med en generell fartökning är sällan en bra kombination, som vi alla vet. Som tur var fick jag ok på att cykla igen. Med Berlin Marathon endast tre och en halv veckor bort känns det skönt att kunna konditionsträna igen. Det blir sakta bättre och jag stretchar på. Förhoppningsvis blir det start och en bra tid i Berlin.

Välkommen till mitt 2012. Det brukar hända en hel del under ett år, men året som gått har varit extraordinärt ur flera aspekter för min del. Jag har:

  • börjat träna mer än regelbundet.
  • gått ner en hel del i vikt.
  • sagt upp mig från reklambyrån jag en gång var med och grundade – utan något nytt att gå till.

Vi tar det från början.

10 januari bestämde jag mig för att det var dags att göra något åt midjemåttet, som hade blivit väl stort. Det var inget nyårslöfte eller så, det bara råkade sammanfalla i tiden. Efter en stadig uppgång de senaste tolv åren stannade vågen på 108kg den där morgonen – 123 cm runt magen. Ok för att jag halvhjärtat gjort några försök tidigare, men nu fick det vara nog.

Jag hatade att springa. Tidigare när jag ”börjat” springa, ofta under senvåren, har jag gett mig ut på tre till fyra kilometer i fart hög nog för att helt ta ut mig. Det är ju skönt när man blir riktigt trött och känner att något har uträttats. Men efter ett par tre pass har knäna alltid börjat göra ont och jag har helt kommit av mig. Jag har varken tränat upp mig eller gått ner i vikt, bara skadat mig. Ganska dåligt om du frågar mig.

Denna gången skulle jag göra det ordentligt och erkänna att jag är en hundraprocentig nybörjare. En f.d. kollega tipsade mig om ett nybörjarprogram på funbeat.se där man börjar med att gå. Gå 15 minuter, spring tre, gå två, spring tre och så vidare tills du varit ute en halvtimme. Successivt skiftar det över mer och mer till löpning. Måste erkänna att det stundom var svårt att hålla sig till schemat eftersom jag vill känna mig trött efter ett pass, men skam den som ger sig. Jag märkte efter ett par veckor att orken började komma, det blev roligare och roligare att springa men framförallt att knäna höll. I slutet av februari sprang jag den första fem-kilometraren på strax under 33 minuter.

Samtidigt började jag äta bättre, med betydelsen mindre portioner, mer fiberrik mat och mindre öl/vin och snacks. Jag räknade kalorierna jag stoppade i mig vilket har varit till stor hjälp. Efter ett tag lär man sig vad olika saker innehåller och kan justera portioner och måltidssammansättningen på stående fot. Ett kilo i veckan försvann.

Framsteg och utveckling.

11 mars sprang jag min första mil någonsin. Mäktig känsla. Fort gick det inte, 1:11:34, men jag sprang hela vägen. Ett par veckor senare skadade jag typiskt nog ena knät i en skidbacke. Sprickor i menisken löd diagnosen med totalt nio veckors vila som följd. Träningen hade blivit en del av vardagen så jag började cykla i väntan på att få springa igen.

Första cykelturen.

Första cykelturen.

I början av juni sprang jag mitt första lopp – Blodomloppet. 10 kilometer på 58:50. Första milen under timmen! Sedan började träningspassen läggas på hög och framme i juli sprang jag min första 50km-vecka. I augusti fick jag hybris och bestämde mig för att börja träna för 50-kilometerslopp, s.k. ultramaraton, och sprang en halvmara varje söndag. Övermod? Nejdå.

Team CP+B på Blodomloppet. Jag syns i min orange tröja.

Team CP+B på Blodomloppet. Jag syns i min orange tröja.

Nu när konditionen blivit märkbart bättre började det bli kul med andra uthållighetssporter, så i mitten av augusti ställde jag upp i en triathlontävling. Jag är kass på att simma och hade en Skeppshult att trampa runt på, men kombinationen av olika discipliner verkade kul. Och det var det! Jag placerade mig i övre halvan av resultatlistan. Ja, nu var vi bara ca 50 deltagare så det kanske inte är en bragd direkt, men jag fick blodad tand och köpte mig en landsvägsracer. Det fina i kråksången är att jag nu också kan cykla som korsträning till löpningen – alltså träning som sliter på andra muskler än de som används när jag springer. På så sätt kan man fortsätta träna konditionen utan att försaka löpvilan. Efter en del rekommendationer blev det en Cannondale CAAD10 och jag blir fortfarande lika glad varje gång jag ser den. Visst är den snygg?

CAAD10

Man kan väl säga att årets investeringar är en lång utdragen historia i diverse träningsprylar. Allt från löpkläder och skor i mängder till cykel, klockor, rehab-redskap, simträningshjälpmedel, hantlar och gymprylar. Vem sa att löpning inte är en materialsport?

Apropå triathlon och simträningshjälpmedel anmälde jag mig i oktober till en nybörjarkurs i crawl hos Triathlon Väst. Jag har aldrig kunnat simma crawl/frisim så det kändes befogat. Tolv timmar på tre veckor fick mig att inse hur mycket teknik det är, men också hur kul det är när man börjar få lite grepp om det. Simning är även ett grymt komplement till annan träning eftersom det saknar all form av stötbelastning eller annan belastning på knäna. Samtidigt tränas syreupptagningen eftersom du inte kan andas när du vill. Nu är jag medlem i klubben och försöker vara med på simpassen så ofta jag kan.

21 oktober sprang jag mitt första maraton i Amsterdam. Efter lite grupptryck hade jag anmäldt mig sex veckor tidigare. Som tur var tränade jag redan för distanser längre än 42,2 kilometer så det var ingen större fara på taket. Det var en mäktig upplevelse och definitivt en milstolpe av större mått. Jag sprang hela vägen runt och kom i mål 4:26:59, tre minuter under mitt mål. Känslan av att verkligen ha presterat var överväldigande och jag kan rekommendera alla som tänkt tanken att verkligen springa ett. Vill du läsa hur det var före, under och efter loppet är det bara att klicka här. Mitt nästa maraton springer jag i Berlin 29 september.

Från välgödd reklambyrå-VD till arbetslös löpare.

Samtidigt som allt detta med löpning och träning hände började jag krokna på jobbet. Jag var med och grundade reklambyrån för drygt tolv år sedan och hade varit VD de sista åren. Man kan utan överdrift säga att det varit en stor del av mitt liv. Men under våren blev det svårare och svårare att uppbåda den energi som krävs för att göra jobbet, kollegorna och organisationen rättvisa. Jag började fundera på vad jag kunde göra för att förändra min situation, men efter mycket om och men kom jag fram till att det ända rätta var att säga upp mig. Bristen på energi var hjärnans sätt att säga att det var dags för något annat och då är det bara att inse fakta. När fröet väl fått fäste går det inte att gå tillbaka.

När jag väl beslutat mig lovade jag mig själv att ge mig lite ställtid. Tid att fundera på vad jag vill göra de kommande åren, och att inte direkt hoppa på något likartat jobb. Det är inte otroligt att jag kommer jobba på en reklambyrå i framtiden, men då har jag åtminstone kommit fram till att det är vad jag vill göra och inte bara kört på i gamla hjulspår. 6 november gjorde jag min sista dag på Crispin Porter & Bogusky här i Sverige och i slutet av november höll jag tillsammans med några andra en liten föreläsning på temat förändring mitt i livet. Här kan du se den lilla ”dokumentär” som gjordes.

cestlavie

Nu har det gått nästan två månader sedan jag slutade. Jag funderar på vad jag ska göra framöver och försöker träffa mycket folk i största allmänhet. Jag har passat på att laserbehandla mina ögon mot närsynthet. Jag tröttnade rätt rejält på att antingen springa i glasögon eller behöva pilla med linser var och varannan dag. Nu ser jag bättre än vad jag gjorde med glasögon och har dessutom en sak mindre att tänka på när jag ska träna.

Givetvis har jag tränat lite mer – framförallt simning och styrka då jag drog på mig ett löparknä i Amsterdam. Men jag har också fått möjlighet att vara mer med barnen och familjen vilket känns otroligt bra. Även om det ofta är vardagstjatigt ska man inte underskatta värdet i att kunna både lämna och hämta på dagis och skola.

Året i siffror

Så, hur såg då året ut i siffror? Är det något man får gott om när man tränar är det just siffror.

Jag har gjort 104 löppass, 22 cykelpass, 16 simpass och 32 styrkepass (som jag började logga först i september).

Jag registrerade mitt första löppass 1 februari och har sedan dess haft 20 viloveckor beroende på skador (16v), sjukdom (2v) och maraton-återhämtning (2v).

Jag har sprungit 819 kilometer vilket är strax över halva Sveriges längd. På cykeln kom jag 527 kilometer.

Personbästan i löpning (tempot inom parentes):

  • 5km: 24:42 (4:56) december
  • 7km: 35:32 (5:04) december
  • 8km: 40:42 (5:05) december
  • 10km: 54:39 (5:21) augusti – nästa PB att putsa.
  • 42,2km: 4:26:59 (6:20) oktober

Genomförda lopp:

  • Blodomloppet (10 km)
  • Kaprifoljoggen (8 km terräng)
  • Kungsbacka365 (Triathlon)
  • Midnattsloppet (10 km)
  • Amsterdam Marathon (42,2 km)
  • Finalloppet (10 km terräng)

Jag springer komfortabelt lite längre sträckor i 5:15-5:30-tempo. För ett halvår sedan gick det 30 sekunder långsammare, minst.

Jag har gått ner från 108 kg till 79,2, alltså nästan 30 kilo på 51 veckor. Midjemåttet har minskat från 123 cm till 95 och BMI har sjunkit från 31,6 till 23,1.

Men siffror i all ära – framför allt är jag i mitt livs form och känner mig som en ny person med alla möjligheter framför mig. Man kan konstatera att en förändring sällan kommer ensam. Klyschigt? Ja visst! Nu ser jag verkligen fram mot 2013 och i morgon kommer jag berätta mer om planerna.

Tack för alla glada tillrop under året, både här på bloggen och i det fysiska livet.

Gott nytt år!

Nu har jag sprungit i drygt tre veckor sedan mitt fyra-veckors uppehåll efter Finalloppet. Fyra veckor för att ge löparknät (här kan du läsa allt om sådana – löparknän alltså) en ordentlig chans att försvinna, eller åtminstone bli bra mycket bättre. Har harvat ben- och gluteusövningar kombinerat med en del stretch mer eller mindre varje dag nu och skulle bli glad om jag kunde få minska ner på det så snabbt som möjligt.

Tanken har varit att börja med korta pass med varierad fart och kupering för att hitta gränserna, och sedan successivt öka distanserna i den takt knät klarar det. Först blev det en väldigt försiktig kort-runda om tre kilometer. Man vågar inget annat än att gå väldigt försiktigt fram. När jag sprang Finalloppet började jag känna av knäna redan efter en dryg kilometer. Och det sista man vill riskera är att det smäller till och gör de fyra viloveckorna ogjorda. Nu klarade jag mig fram till de sista hundratalet metrarna innan det började kännas i vänster knä.

Träningsdagboken hittills för december.

Träningsdagboken hittills för december.

Tre kilometer blev både fem och sex – fortfarande med stor försiktighet. Hela tiden tänka på löpsteget och hållningen och hur det motverkar knäontet.

Så kom snön och en dag var benen så pigga att det till och med blev nytt personbästa på fem kilometer – utan tillstymmelsen till knävärk. Genomgående känns det som att de lite snabbare passen medfört väldigt lite, om ens något, knäproblem.

För en vecka sedan klarades första milen av. Inte helt smärtfritt dock eftersom jag fick det för löparknän klassiska symptomet med ett ”knivstick” i sidan efter drygt sex kilometer. Med full koncentration på hållningen, steget och att hitta jämnast möjliga underlag sprang jag fyra kilometer till utan mer problem än en svag molande värk i bakgrunden. Sedan dess har jag i princip inte känt av knät alls, trots ett hårdare tröskelpass och nån lite snabbare femma.

Så idag var det dags att springa sju lugna kilometer. Kändes lätt (så klart) så några kilometer till travades på efter vartannat. Och jag sprang hela milen utan problem! Ja, det kändes lite de sista 300 metrarna, men det var så lite att vi kan bortse från det. Nu håller jag tummarna för att det snart ska vara över med det onda och första långpasset på länge kan springas.

Häromdagen såg jag att jag är i närheten av att springa motsvarade halva Sveriges längd under 2012. Inte direkt något stort och viktigt mål med tanke på att jag började springa i år, men ändå lite kuriosa-kul sådär. Nu har jag bara 22 kilometer kvar att avverka innan jag når Ytterhogdal, eller Flataklocken beroende på vilken mätmetod man föredrar.

By Hans Lindqvist (Own work, Fujifilm FinePix F30 camera) [Public domain], via Wikimedia Commons

Flataklocken i Medelpad – en av Sveriges två mittpunkter.

I morse efter dagislämningen skulle det springas på uppmaning av C. Sagt och gjort. Man får en del underliga blickar från dagispersonalen när man dundrar in i löpkläder, snön yrandes omkring sig och en overall-inbakad treåring under armen – ”Springer du NU?”.

Eftersom snön låg djupare idag fick det bli Montrail Rouge Racer:ersarna på fötterna. De har gott om gummidubbar och tar bra, men nackdelen är att hela ovansida i princip består av ett lager mesh. Det blir ju lätt och så, men man är inte sugen på air condition när det är -7°C och snö. Men skit samma, jag röstar på grepp före värme när det ska kort-springas.

montrail_under_snow

harspår

Nästan hemma kom en hare springandes, men trots dubbar hade jag inte en chans.

Hur som haver rullade det på ok. Eftersom det var mer snö än senast gick tempot ner lite – drygt 15sek/km. Vi la på en kilometer och kom upp i sex. Jag blev väldigt lättad när vänster knä gjorde sig ännu minde påmint jämfört med i måndags. Det känns orimligt att gårdagens optimerade benlyft gjorde susen på så kort tid, så kan det bero på att Montrailsen är något plattare än Kayano-sulorna?

Angående optimerade benlyft: prova att lyfta benet snett bakåt nästa gång du gör benlyft liggandes på sidan. Kan med fördel göras mot en vägg som du presser hälen mot när du lyfter. Bränner som bara den i Gluteus Medius – eller skinkan som man säger. Och bränd skinka är bra för löparknä, hur konstigt det än låter.

Nästa gång får det bli 7km gissar jag.

villasuburb_snow

Och sol blev det till slut – 09.15 i villaförorten.