Arkiv

Race report

Satan vad tungt det går då… Var är farten? Jag hatar verkligen den här löpbanan, trots att en backe försvunnit i år. Jag borde nog kliva av. Är knappast värt det när det ändå går åt skogen… Måste nog gå i nästa backe… Sluta heja så glatt, det går inte att lura mig med ”Du ser stark ut!”.

160827_victory

Tjörn Triathlon över medeldistans (1,9 km sim, 90 km cykel och 21,1 km löpning) – årets sista triathlon-tävling för min del. Ett år där målsättningen har varit att få upp lite fart på framför allt löpningen. Då passar medeldistansen med sin halvmara rätt bra jämfört med ironmandistansens helmara.

Jag har haft svårt att få till en löpning motsvarande vad jag gör på träning. Kanske har jag cyklat för hårt, men troligen inte. Klart jag är trött i benen vid växlingen till löpningen, men inte mer än så. Vore konstigt om jag inte var det efter nio mil tämligen hård cykling, tänker jag. Har också provat att köra på något lägre snittpuls, men med marginell skillnad på löpningen. Däremot kanske det har varit lite skralt med energiintaget? Har i snitt kört 1l sportdryck och en halv bar, brukar ha svårt att dricka mer. Dags att jacka upp energin lite med andra ord.

Vinden låg verkligen på, runt 10m/s och 14–15 i byarna, rakt väster ifrån. Som ett resultat hade havet fyllts av brännmaneter över natten. På stranden vid simstarten låg det drivor med uppsköljda brännisar. Funktionärerna hjälpte till och smörjde in ansikte, händer och fötter med vaselin för att, om möjligt, lindra brännskadorna.

160827_maneter

Som en dröm!

Vid 9:00 pep senior/eliten iväg och det visade sig att simbanan hastigt hade ändrats när de blev tillrättavisade av kajakfunktionärerna att svänga vänster i stället för höger. Tur att vi han se det innan det var dags för masters-herrarna att dra iväg sex minuter senare. Jag låg mitt i startfältet och kom iväg helt ok. Det blev lite trångt och bråkigt fram till första bojrundningen ett par hundra meter bort. Jag fick en spark rätt på käken i villervallan och ett slag i bakhuvudet. När det lugnade ner sig lite hittade jag takten och även ett par olika fötter som jag växlade mellan. Så värst mycket maneter såg jag inte, kanske hade eliten fått ta hela smällen? Det flöt på bra in mot norra hamnen även om banan var väldigt otydligt markerad med långa avstånd mellan bojarna. Tydligen skulle det ligga några vita (!) bojar men de gick knappast att se bland alla höga vågor som skummade sig.

160827_sim

Det blåser skum om oss! Foto: Anna Rydh/Gordon Pettersson

Stökigast blev det när vi vände upp 180° tillbaka mot Akvarellmuseet och T1 då vi simmade den sista biten rätt mot vinden och vågorna. Vid uppgången hade maneterna samlat sig i stora drivor men jag klarade mig fram till stegarna utan att bränna mig. Jag brukar kolla tiden så fort jag är uppe ur vattnet för att veta hur jag faktiskt simmade. I de flesta fall är den officiella tidtagningen vid ingången till växlingsområdet som ibland ligger ett par hundra meter bort. 34:35 visade klockan – nytt PB – vilket överraskade mig givet stöket.

Kutade bort till växlingen. Min plats var precis vid utgången till både cyklingen och löpning, ibland har man tur. Av med våtdräkt, på med nummerlapp, cykelskor och hjälm. Tog även med mig en halv bar vid sidan av de tre gelsen som redan låg i mina ryggfickor. Hela växlingen med transportlöpningen gick på 2:35.

Som alltid på Tjörn Triathlon är det massor av folk i publiken. Vilken pepp att dra iväg längs med långa rader av hejande människor. Så snart jag var ute på landsvägen började jag sakta pilla i mig baren. Gott att få en annan smak än saltvatten i munnen. Också bra att äta tidigt så att magen hinner hantera den fasta födan innan löpningen börjar.

Cyklingen går två varv runt Tjörn. Första halvan av varvet går österut på en småkuperad banan som zick-zackar sig fram. Nackdelen är att man inte får så många och långa sträckor där vinden i ryggen kommer till sin fulla rätt. Alltså tvärt emot vad som händer när man cyklar tillbaka västerut på en tämligen rak väg med tre längre kullar och vinden rakt i ansiktet med full styrka mest hela tiden. Fördel vinden, nackdel cyklisten med andra ord. Jag tryckte på lite extra på första halvan och höll igen något den andra halvan med vinden i ansiktet. Det är lätt hänt att man går för hårt i motvinden och bränner benen.

160827_bike

På väg in till växling…

Vid tre mil tog jag första gelen, den andra vid sex. Benen kändes bra och pulsen var nästan lite låg. Ändå började jag passera flera cyklister som jag annars inte brukar cykla om, dels för att de är bra cyklister men också för att de simmar mycket bättre än jag. Blev lite förvånad och peppad av det såklart.

Sista fem kilometrarna lättade jag lite på växeln och ökade kadensen för att väcka benen och trampa loss de lite inför löpningen. Med två kilometer kvar tog jag ur fötterna ur skorna. Efter 2:24 hoppade jag av och sprang in i växlingsområdet. En ok tid med tanke på vinden och att jag tog det något lugnare.

Det var inte särskilt många cyklar inne – bra tecken. Snabbt av med hjälm och skor, på med strumpor (begynnande skavsår på ena hälen), skor, keps och solglasögon. Tog tre nya gels i handen och kutade iväg. Nu var det upp till bevis.


Benen kändes pigga och jag fick bra fart direkt. Drömmålet var att springa på 1:35 och godkänt om jag gick under 1:40. På utvägen upptäckte jag att mor och far stod i publiken och hejade – riktigt kul! Första varvet på banan kändes bra, snittade precis enligt plan på 4:30. Men backarna är sega och jag är inte stark uppför. Direkt på andra varvet började det kännas tyngre.

Satan vad tungt det går då… Var är farten? Jag hatar verkligen den här löpbanan, trots att en backe försvunnit i år. Jag borde nog kliva av. Är knappast värt det när det ändå går åt skogen… Måste nog gå i nästa backe… Sluta heja så glatt, det går inte att lura mig med ”Du ser stark ut!”.

160827_loput

Andra varvet blev det mentalt tyngsta, det är ju en bit kvar att kuta då. Jag gick i de två brantaste backarna då jag kände att musklerna började rycka lite väl oroligt. Tänkte att jag förlorar mer i kraft att springa uppför än vad jag förlorar i tid på att gå. Det kändes som att även 1:40 höll på att glida mig ur händerna. Till slut var jag också tvungen att göra ett 40-sekundersstopp på toaletten vid kiosken på torget. Bra beslut då det blev lite lättare att springa efteråt.

Snart var det bara ett varv kvar och halvvägs igenom kollade jag för första gången på den totala tiden och insåg att jag hade möjlighet att gå under 4:40. Nu slutade jag titta på löptiderna och försökte trycka på de sista 2,5 km till mål. In på målrakan och upp med armarna i luften när jag passerade under målportalen. Fick medaljen av Lotta som sedan hjälpte mig till första bästa stol där jag i princip föll ihop helt utmattad. Som tur var satt det några klubbkomipsar på stolarna bredvid och Katarina var försigkommen och hämtade snabbt vatten och cola. Tack!


Så jäkla nöjd med 4:38:44 – PB med drygt nio minuter sedan Vansbro Triathlon i början av juli! Otroligt skön känsla att komma i mål med detta loppet i bagaget. De officiella tiderna blev 35:14 (sim), 1:45 (T1), 2:24:26 (cykel), 0:53 (T2), 1:36:28 (löp).

160827_pust

Nöjd (och trött) som få!

När jag höll på att byta om en stund efter målgång fick jag reda på att jag kommit trea i min åldersklass (H35-39). Jag blev helt känslosam då det hade känts helt overkligt att placera sig på pallen för bara ett år sedan. Ja, det var inte direkt något jag hade på radarn när jag vaknade på tävlingsmorgonen heller. Tyvärr fick Sara stå på pallen själv eftersom jag var tvungen att åka hem innan prisutdelningen. Hoppas på fler chanser framöver.

160827_prispall

Stort tack till Oscar Olsson på O2Tri för coachning och hjälp med taktikupplägget inför loppet, alla grymma klubbkompisar/träningsvänner jag får svettas tillammans med och sist men inte minst alla som hejade och peppade utmed banan, publik som funktionärer. Ja, och min tålmodiga familj såklart. Ovärderligt!

Uppåt, framåt!

Då var det dags för årets upplaga av Bokenäs Triathlon. Ett mycket trevligt arrangemang som i år utökats med en olympisk distans. Varken jag eller övriga familjen var laddade för två timmar hårdkörning/väntande så det fick bli motions-sprinten i år, dvs 400 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning.

160716_vo

Men först var det dags för killarna att köra sina lopp; Oskar på 25 m simning, 1 km cykel och 400 m löpning samt Viktor på 100 m simning, 2 km cykel och 1 km löpning. För Oskar var det dessutom triathlon-tävlingspremiär. Båda grabbarna körde för fulla muggar och kom i mål trötta. Det fungerade även som en bra uppvärmning för egen del eftersom jag fick springa fram och tillbaka mellan växlingsområdet, stranden och målområdet flera gånger.

160716_oj

Vid 13 gick starten för den olympiska distansen och ca 15 minuter senare drog vi i sprinten iväg, drygt 100 personer. Jag stod längst fram och kom iväg rätt bra, men vevade på lite väl hårt och hade snart blytunga armar som knappt ville röra sig. ”Shut up arms!”, så att säga. Det blev 300 m sluggande och ett relativt krokigt sim. Kom fram till stranden efter dryga 7:30. På det följde 200m löpning fram till tidmattan och växlingsområdet. Jag kom upp tio:ish, uppenbarligen måste fler ha simmat snett.

160716_simstart

Till skillnad från Vansbro gick växlingen riktigt smidigt. Visst, det var ingen löpning i T1-tiden nu, men dryga 1:40 känns ändå helt ok!

Regnet hade strilat ner hela förmiddagen och asfalten var blöt och hal, precis som vid Råda Triathlon för knappt tre veckor sedan. Då drog jag i backen i låg hastighet, hjulen försvann plötsligt under mig, och skaffade mig en redig lårkaka och flera svullnader. Jag var inte sugen på att göra om det tricket idag och tänkte därmed ”ta det lugnt” på cykeln.

160716_T1_2

Cykelbanan är förrädiskt jobbig med backar mest hela tiden. Den går 5 km ut innan vändning tillbaka, så två varv totalt. Pulsen drog iväg och jag höll tillbaka något för att hålla på löpningen. Dessutom tog jag det riktigt lugnt i den ena skarpa kurvan samt de två vändningarna. På slutet av andra varvet drog jag om den som jag tror var tvåa, men ledaren var helt klart för långt fram. Kom in i T2 efter ca 32:20, ganska på pricken samma tid som förra året, men något försiktigare kört i år.

160716_on_to_T2

T2 gick undan på strax under 40 s. Trots det kom killen jag kört om farandes ut ur växlingsområdet medan jag fortfarande tog på mig löpskorna. Och han såg extremt pigg ut. Hur kan det vara möjligt?! Nå väl, jag kutade på.

Efter ett par hundra meter kommer en riktigt brant backe, ja nästan en vägg. Pulsen var i taket och vis av två års erfarenhet så valde jag att gå upp med raska kliv. Och mycket riktigt så kunde jag börja springa helt ok igen väl på toppen, utan att benen var fulla av mjölksyra. Visst tappade jag säkert någon sekund på att gå, men är övertygad om att de vanns flerdubbelt tillbaka under resten av löpningen.

160716_ut_ur_T2

Vid vändningen halvvägs frågade jag funktionärerna var jag låg och de bekräftade att jag var tredje person in. Drygt 200 m tillbaka mötte jag fyran, som såg riktigt starkt ut. Skulle jag nu tappa pallplatsen på sluttampen? Jag tryckte på och större delen av sista halvan av loppet är det platt eller utför. Jag tyckte jag hörde flås bakom mig, men såg ingen. På väg ner för sista branten såg jag tävlingsområdet och målgången 3-400 m bort, tittade bakåt men såg ingen. Jag skulle klara tredjeplatsen!

Över mållinjen med armarna i luften! Låga 1:05 och första pallplatsen i en triathlontävling (ja, andra pallplatsen över huvudtaget)! Medalj, flåsande, vatten… Kramade om familjen (som hejat som tokar) och pratade med lite folk runt omkring. Och då ser jag två killar i likadana tröjor som ser snudd på likadana ut. Men det var ju han/dem som jag cyklade om och som sedan sprang om mig ut ur T2? Det visade sig att de var brorsor som kört stafetten! Inte konstigt att det gick fort ut ur T2 på pigga ben då! Och det betyder ju också att jag kom in som andra person på sprinten! Woah!

160716_2nd

Hammarby-killen som jag mötte strax efter vändning sa att han hade hoppats på att ta in på mig när vi möttes, men för första gången lyckades jag hålla undan på löpningen och han kom aldrig närmare. Riktigt nöjd med det!

Tar med mig bra växlingar och en bra löpning. Ja, och en pallplats då.

Då var det äntligen dags för säsongens A-race – Vansbro Triathlon. I år dessutom med SM/RM-status på medeldistans (1900 m sim, 90 km cykel, 21,1 km löp). Jag var minst sagt revanschsugen efter förra årets rätt taskiga genomförande med urusel simning och en löpning som gick rätt in i väggen. Det positiva jag tog med mig var cyklingen på dryga 2:22.

160702_Vansbro_portal

Med det gångna årets mer konsekventa simträning och extra fokus på löpning var förhoppningen att nu gå under 35 minuter på de 1,9 km i vattnet och under 1:40 på halvmaran, samtidigt som jag ville cykla på åtminstone samma tid som 2015 (gärna två minuter snabbare).

160701_trek_speedconcept

Cykeln fixad och klar!

Förberedelser
Träningen löpte på fint under vintern och våren, men jag hade inte fått till någon tävlingsstart tidigare under säsongen. Så, måndagen innan Vansbro var det dags för genrep på Råda träningssprint utanför Göteborg. Simningen gick bra men tyvärr gick jag i backen nästan direkt på cykeln och drog upp låret med en saftig lårkaka och kraftig svullnad som följd. Ny hjälm blev det också. Jag provsprang på onsdagen och det kändes ok, även om låret stramade lite. Inte enligt plan, så att säga.

Jag åkte upp tillsammans med Sara, Susanna och Sami på fredag morgon. Vi bodde i ett riktigt fint hus mitt i Vansbro, bara några hundra meter från tävlingsområdet. Skönt att slippa lägga energi på transporter. Vi hämtade ut nummerlapparna och fixade cyklarna på fredagkväll så att allt var klart för incheckning direkt på lördag morgon. Resten av kvällen ägnades åt att noja över den minst sagt dåliga väderprognosen och huruvida man skulle cykla i diskhandskar eller inte. Det visade sig lätt avgjort då ICA sålt slut på alla diskhandskar under kvällen. Som tur var fick vi några vanliga latexhandskar på bensinstationen – bättre än inget!

160701_bil

Vaknade vid sju på lördagen och gick direkt till cykelincheckningen, gott att ha det avklarat. Vände hemåt för frukost och de sista race-förberedelserna samt slappande.

Regnet kanske inte öste ner, men visst regnade det. Vid 11:00 gick damernas elitstart. Strax efter vad det dags att byta om till våtdräkt och kolla igenom allt en sista gång. All utrustning var ordentligt packad lager för lager i plastbacken för att inte bli genomblött av regnet. 11:30 drog elit-herrarna iväg och strax efter, 11:40, var det dags för oss age-groupers.

160702_regn

Regn, regn och mera regn.

Simningen
Rullande start tillämpas, alltså att man seedar sig själv utifrån förväntad simtid. Ett bra sätt att förhindra mycket av stressen, knuffarna, sparkarna och hetsen som direkt infinner sig när flera hundra människor samtidigt ska börja simma. Jag ställde mig vid 35-minuters-gänget och kom iväg utan problem. Det var runt 17°C i vattnet, stor skillnad mot de 14°C det var förra året. Hittade snabbt min egen rytm och fick en bra känsla. Det flöt på bra hela vägen nedströms. Möjligtvis att jag kom lite väl långt ut i älven vid något tillfälle, men det är också där strömmen är som starkast så förhoppningsvis förlorade jag inget på det. Nere vid bilbron vände vi tillbaka uppströms för de sista dryga 800 meter simning i svag motström. Försökte hålla fokus på teknik och frekvens och låta armarna bli trötta. Lyckades bra med det då jag snabbt tittade på klockan när jag sprang upp på tidsmattan och såg 34:28 på klockan. Glad!

T1
Första delen av växlingen gick bra, fram till att jag kom till min plats, som jag hittade snabbt. Då märkte jag att det slutat regna och att himlen inte så särskilt mörk ut längre. Ska jag chansa på att det håller sig? Tvekade och drog på mig strumpor, vilket jag inte hade gjort vid någorlunda väder. Även cykelskorna åkte på. Det började snurra en hel del och jag var tvungen att ta stöd för att inte trilla omkull. Struntade i armvärmarna, men vis av erfarenhet är stelfrusna fingrar inget hit, särskilt inte vid punktering, så jag tog på mig latexhandskarna. Kutade ut ur växlingsområdet, fick strul med klockan och fick stanna upp 15 sekunder för att inte tappa den, men kom sedan iväg. Hela kalaset tog fyra minuter. Minst en minut för länge. Måste bli en ordentlig skärpning här till nästa gång.

Cyklingen
Planen var enkel, hålla mig något under tröskelpuls i snitt. Visst kunde jag tillåta mig att gå över i början och vid några enstaka stigningar, men inte mer än så. Ville inte riskera att springa in i väggen i år igen. Energimässigt hade jag med mig 1,5 flaska Vitargo, en Powerbar och en flaska vatten. Förra året hade jag inget vatten med mig, vilket troligen är stor del av orsaken till väggningen. Kroppen klarade helt enkelt inte att ta upp all energi utan lite rent vatten och jag gick tom.

Lugnt ut ur Vansbro, över bron och genom industriområdet innan jag var ute på landsvägen och kunde börja trycka på. Som vanligt gick pulsen initialt upp en bit över tröskel, men jag fick snart ner den igen. Benen kändes fräscha och jag började passera cyklist efter cyklist. Bra fart och torr landsväg. Tog halva baren vid första vändning efter drygt 22 km, samtidigt som jag hela tiden växlade mellan sportdryck och vatten. Jag tyckte att tiden gick rätt fort och snart hade det gått ytterligare 45 km och jag gjorde sista vändningen och tog sista halvan av baren. Det hade börjat blåsa mer och mer så hemvägen blev motig men lyckades ändå hålla mig på rätt sida av pulsgränsen utan att tappa allt för mycket fart. Benen var trötta, men på rätt sätt, som de ska kännas efter 90 km hård cykling. Energiintaget fungerade fin-fint och jag kände mig fräschare än förra året och såg fram mot löpningen.

Jag kom in i T2 på 2:22:52, dvs nästan på pricken samma tid som förra året. Dock var banan två kilometer kortare då, så jag hade nu cyklat motsvarande 2–3 minuter snabbare, eller 0,7km/h bättre snitthastighet. Dessutom höll jag snittpulsen fyra slag lägre jämfört med 2015, ett par slag under tröskel. I klubben var det bara Carl Brümmer och Ted Ås som cyklade bättre – det får jag vara riktigt nöjd med!

T2
Andra växlingen är det inte mycket att orda om mer än att jag var lite ivrig och knäppte upp hjälmen innan jag hängt upp cykeln och fick en domartillsägelse. Förlorade dryga 10 sekunder på att knäppa den igen. Ute på löpningen efter 1:48.

160702_Vansbro_run

Löpningen
Ajaj, krampkänning direkt. De där små musklerna strax ovanför och innanför knäskålarna ville inte vara med. Min plan var att gå ut i 4:30-tempo och hålla det så länge som möjligt för att kanske tappa mot 4:40–4:50 mot slutet. Den senaste tidens brickpass indikerade att det var ett stabilt upplägg.

Det höll inte riktigt. 4:50 första kilometern och sedan några runt 4:35. De små gynnarna låg precis på gränsen till att ställa till med kaos.

Banan går två varv med tre vändpunkter, jämfört med två vändpunkter 2015. Bättre nu. Efter de första två vändpunkterna var jag extremt toanödig och passerade samtidigt växlingsområdet med en rad bajamajor. Inte mycket att annat att göra än att spendera en minut där, att springa 16-17 km kissnödig är ingen bra grej.

När verkligheten inte är som man önskar är det bara till att anpassa sig. Benen kändes tunga och krampen låg hela tiden nära så jag försökte hålla en så jämn och ”hög” fart som möjligt, någonstans runt 4:50-5:00-tempo visade det sig. Jaja, inget att vara stolt över, bara att kämpa på. In i mål kom jag efter 1:44:22. Hade jag gått under 1:40 hade jag varit nöjd och ner mot 1:35 supernöjd, men inte idag.

160702_Vansbro_done

Totala tiden blev 4:47:30 och en sjuttondeplats i min age-group . Ändå nöjd med loppet som helhet; bra simning och riktigt bra cykling. Återstår fortfarande att få till en bra löpning och jag vet att det finns tid att ta där. Under 4:40 ska vara klart görbart i dagsläget på en såpass snabb bana som Vansbros. Nu mer löpfokus i träningen!

Ja, det känns väl fair att skriva även om de lite sämre dagarna. Liksom förra året gick vårt klubbmästerskap över fem km av stapeln på Nya Ullevi. Ska det vara KM så ska det självklart vara ståndsmässigt så det förslår. Senast gjorde jag det gigantiska nybörjarmisstaget att springa efter GPS:en med följden att jag kom i mål på 20:04. (Att spurta de sista 100 m på 11-12s verkade fullt rimligt i en trött hjärna som inte tänkte på att VR är på 9:58.) Riktigt irriterande. I år skulle det bli revansch med råge.

Dagen började med en magsjuk son = VAB och jobb hemifrån. Dålig kombo. Eftermiddag med simträning för andra sonen och snabb ”middag” på McD för att hinna till Ullevi i tid. En perfekt uppladdning med andra ord. Och som grädde på moset har vänstra höften bråkat lite senaste veckan. Den bråkar såklart lite mer när jag springer på, så tanken var att värma upp och se hur den uppförde sig. Den uppförde sig relativt ok så jag startade.

Drog iväg i 3:30 som strax sjönk mot ett mer hållbart tempo, första km gick på 3:48. Halvvägs in på andra kilometern började höften göra sig påmind och det drog upp i ländryggen och ner i baksidan av låret (ja, jag vet att jag behöver lite mer styrka i, och stretch av medius). Inget jag tänkte riskera att göra värre så vid 1800 m klev jag av. Och som alltid ångrar jag mig efteråt, hur förnuftigt beslutet än var.

Men en sjysst bild fick jag ändå med mig. Tack för det Foto Mojje. Och grattis till Carl Brümmer och Sara Svensk som tog hem klubbmästerskapet!

100 meter till DNF.

100 meter till DNF.

Efter Tjörn Triathlon i slutet av augusti hade jag mer eller mindre säsongsvila. Endast lite lättare pass och prova-på på andra sporter smög sig in i schemat. Gott så, gott att ladda om mentalt inför nästa säsong. Dock var jag sugen på att kuta en halvmara för skoj skull efter att jag klev av Göteborgsvarvet i våras och vad passar då bättre än en höst-variant? Entré Göteborg halvmarathon.

Förväntningarna var inte direkt högt ställda med tanke på avsaknaden av långpass, kraftigt neddragen träning och till råga på allt två veckor stapplandes i gränslandet till sjukdom. Halsen var öm och det slutade med att jag fick vara hemma från jobbet torsdagen och fredagen innan loppet. Inte direkt en perfekt uppladdning, men är det fun run så är det.

När jag vaknade på lördagmorgon var halsontet äntligen borta och vädret var perfekt. Det kan knappast bli bättre än 10-11°C, soligt och näst intill vindstilla. Jag cyklade ner till starten vid Slottskogsvallen för att efteranmäla mig och småprata med lite klubbfolk. Värmde upp en kvart och drog mig mot starten vid 11:30.

151010_groupie

Glada TriVästare trots att iPhonens kameralins skevar bilden i ytterkanterna. /Egg head

Starten gick och jag gick ut i 4:15-tempo. En chansning för att se om jag kunde ta mig under 1:30 med minsta möjliga marginal, mina låga förväntningar till trots. Att man aldrig lär sig. Hade en bra känsla första kilometrarna men började sedan tappa några sekunder här och där. Jag låg strax bakom en grupp som uppenbarligen siktade på sub1:30, men efter 7–8 kilometrar började avståndet till dem sakta öka. Vid vändning nere vid Amundöns båtuppläggning var snittempot 4:18 och jag var 30s efter. Lika bra att inse att jag inte skulle gå in under 1:30.

151010_tummeupp

Fortfarande i rätt bra skick på väg ner mot vändpunkten.

På vägen tillbaka upp mot Slottskogsvallen och mål sprang jag förbi flera hejande träningskompisar som erbjöd bl.a. vatten och gel. Benen blev markant tyngre och jag tappade ordentligt, splittarna låg nu runt 4:30–4:40 med en bottennotering på 4:48. Fokus blev nu att springa in under 1:35 – nån slags skamgräns.

151010_felbana

Felvägar äro senvägar!

Först när jag närmade mig stadion insåg jag att 1:35 skulle gå vägen med lite marginal. Svårt att räkna när man är riktigt trött. Ja, det är t.o.m. svårt att springa rätt och jag höll på att missa målgången. Får skylla på den lite otydliga skyltningen.

151010_medalj

Väl i mål på 1:34:24 blev det medalj, kanelbulle, lite cola och gratulationer till Sara Svensk som vann damklassen. Visst, att tappa fyra minuter på sista milen är ju inte bra, men jag känner mig ändå helt nöjd med loppet givet förutsättningarna. Sub1:30 får vänta till nästa gång. På återseende halvmaran!

”Äh, vad fasiken, kroppen känns ju helt ok såhär en vecka efter Ironman Kalmar. Det hade onekligen varit lite kul att köra Tjörn kommande helgen. Mest som ett ”fun run” alltså, helt utan ambitioner mer än att ha roligt utmed banan.”

Jag hade valt att inte anmäla mig till halv-ironmandistansen på Tjörn eftersom det ligger två veckor efter Kalmar och det är omöjligt att förutspå hur kroppen och knoppen mår efter ett sådan race. Men nu kändes det som att både kroppen och knoppen faktiskt var på banan och suget på mer fanns där. Tursamt nog kunde tävlingsledningen vaska fram ett startnummer till mig sista veckan (tack!).

Vid sexsnåret på lördagen åkte jag och Fredrik A upp mot Tjörn. Det var fint väder om än lite blåsigt. Vi checkade in cyklarna, gjorde i ordning växlingen och drog oss bortåt Akvarellmuséet och simstarten. Timmen innan start gick åt till att småbabbla med alla bekanta från klubben – detta är ju nästan vår hemmatävling.

Tanken med dagen var att köra på men att inte gå för fullt. Därför ställde jag mig nästan längst bak i simstarten. Vi kom iväg bra och jag simmade om lite folk. På väg ut mot första stora rundningen gick det lite vågor och motvind, men inget särskilt att orda om. Jag hittade en bra rytm i simningen och det kändes avslappnat även när jag tog i lite mer. Navigeringen gick bra och jag simmade hyfsat rakt.

150829_sim1

Plötsligt var jag inne i hamnen och uppstigningen. 35 minuter! Snabbaste simningen hittills. Uppgången strulade dock lite och jag klev över tidtagningsmattan vid T1 efter 36:16. Ändå riktigt nöjd. En oväntat bra start på dagen!

Nöjd!

Nöjd!

Första växlingen gick på två minuter med lite våtdräktsstrul och trängsel – ok.

Jag kom iväg bra på cykeln och det kändes lätt. Förra året cyklade jag på 2:31 (med de tolv minuterna punkastrul borträknade), en tid jag borde ta utan problem idag. Jag tryckte på men var hela tiden kontrollerad. Passerade mängder av cyklister. Ute på 169:an på väg tillbaka mot Skärhamn friskade vinden i ordentligt, det kändes som det gick orimligt långsamt i vissa partier.

150829_cykel1

Väl inne på andra varvet bestämde jag mig för att successivt slå av lite på trycket och spara benen till löpningen. Ja, så gott det nu går – jag visste att löpningen skulle bli tung oavsett. Några cyklister jag tidigare passerat körde nu om mig, men jag avstod från att köra ikapp. Jag drack och åt bra, kanske till och med lite för bra. Halvvägs in på andra varvet gjorde sig nöden påmind så det var bara till att agera därefter. Väl tillbaka vid T2 stod klockan på 2:23:41. Helt ok med tanke på att jag taggade av lite på andra varvet!

Andra växlingen tog också två minuter. Jag höll på att springa ifrån mina solglasögon så jag fick vända och hämta upp dem.

Ut på löpningen och upp för första backen. Tungt. Oj så tungt. Jag vet att jag avskydde löpbanan med alla backar förra året. Nu ville jag bryta direkt. För att summera det hela och göra lidandet kort så var detta min värsta löpning hittills, t.o.m. värre än den i Vansbro. Jag försökte bryta i 20km – letade ursäkter och anledningar, gick på toaletten och småpromenerade. En äkta ”zombie run” med andra ord.

150829_run1

Påhejad av klubbens röda hejarklack. Bra support en dag som denna.

Alla klubbkompisar som hejade gjorde sitt till, men framför allt var det en anledning som höll mig kvar på banan: jag ville inte förlora min simtid som jag var så nöjd med. En DNF är det samma som ingen officiell tid. Hade simningen gått sämre hade jag klivit av. Väl i mål på 1:57:42 (15 minuter långsammare än förra året säger väl allt?) och en total tid på 5:01:49 så rasade jag ihop på en stol precis efter mållinjen. Jag satt där en bra stund och och hällde i mig drickan jag fick i min hand. Jag var betydligt mer slut nu än vid målgången i Kalmar. Ja, det kan ju finnas ett samband däremellan.

På väg mot mål. Äntligen!

På väg mot mål. Äntligen!

Summa summarum så gick simningen över förväntan men samtidigt ungefär så som den borde göra givet mina tider på träning. Cyklingen gick fint men jag hoppats på en inte fullt så dålig löpning och en sluttid närmare 4:45. Men som sagt, med ett Ironman i benen får jag nog vara nöjd. Trots allt är 5:01 nytt PB på medeldistans, även om det inte är så värst mycket till PB. Nu blir det lite säsongsvila, funderingar på nya målsättningar, lättare träning i september för att sedan börja med basträning på nytt. Ser fram mot det!

Två veckor har gått sedan jag gjorde min Ironman-debut i Kalmar. En i alla avseende mäktig upplevelse. En lång dag, javisst! Slitsamt, absolut! Men framför allt en egotripp utan dess like. Då tänker jag inte bara på själva loppet och målgången (som i och för sig är det närmaste jag kommer komma känslan av att vinna ett OS-guld i, låt oss säga, 100m sprint) utan framför allt all tid som mitt och familjens fokus varit på mig, min träning och alla förberedelser och delmål under det gångna året. Det har varit mycket jämkande, schema-vrängande och åsidosättande av annat, men jag är mycket tacksam för att jag fick möjligheten och supporten. Tack Anna, Viktor och Oskar!

Jag förstår också varför man vill göra det igen, trots de 500 träningstimmarna det gångna året. I grund och botten är det just egotrippen det handlar om. Ibland, t.ex. vid det där grymma intervallpasset, förklädd till känslan av att ”nu lever jag” men också den galna känslostormen inombords när man springer uppför röda mattan mot målportalen med ett folkhav som hejar från läktarna samtidigt som speakern ropar ut ”Jonas, you are an…” och publiken fyller i ”IRONMAN!”.

Jag ids inte riktigt att skriva en lååång race report över en lååång dag. Jag har i flera tidigare inlägg berättat om resan hit (och all ovärderlig hjälp med träningsupplägg och coachning av Oscar Olsson på O2tri) och jag tror inte heller att massa effektvärden, km-tider och andra siffror intresserar så värst många. Därför får ni helt enkelt hålla till godo med Ironman-helgen i bilder – i sann egotripp-anda!

150802_brick

Utslagen efter sista hårda passet inför Kalmar; fem timmars simning, cykling och löpning. Juli bjöd på nästan 60h träning. Tur man hade semester.

150813_tanka

På väg! Även bilar behöver energiladda.

150813_preracemeeting

Väl framme på torsdagkvällen var det dags för race briefing med alla 2.200 atleter.

150814_nrlapp

Dags att packa påsarna och göra alla förberedelser. Vad har jag glömt?

150814_cykel

Cykeln på plats på fredag fm, skönt! Nu är det bara att ta det lugnt och invänta lördagen.

150814_runbags

Startnummer 1093 gav en optimal plats för både cykel- och löppåsen precis. Precis i början av ställningarna.

150814_lunch

Dags för klubblunch. Över 50 Triathlon Västare var anmälda till Kalmar.

150814_lunch2

Här är några av dem!

150814_vatten

Vattnet var riktigt vågigt. På lördagmorgon blåste det runt 7-8m/s och gässen gick höga. Jag hade bestämt mig för att gilla läget och det flöt på relativt kontrollerat. Bojarna var mycket svåra att se bland vågorna så i princip alla simmade fel. 1:24:57 gick det på, ungefär 10 minuter långsammare än plan.

150815_cykelkurva

Otroligt skönt att vara ute på cyklingen – min paradgren.

150815_tempo

På Öland var det kraftig sidvind större delen av tiden. Cyklade kontrollerat alla 18 mil och gick in i T2 på 5:05:55. Grymt nöjd även om jag gärna gjort sub5, men det får vi spara till en dag med lite snällare vind!

150815_lopning

Löpningen (42,2km) går på en trevarvsbana genom Kalmar och ut genom fina villaområden utmed havet. Under första varvet var magen inte min vän. Magknip gjorde att jag fick gå bitvis. En lång löpning låg framför mig.

150815_team

Som tur var hade jag världens bästa supporter-team utmed banan!

150815_lopning2

Det var riktigt varmt med en gassande sol. Inget väder jag älskar att springa i. Ute på andra varvet försvann magknipet och jag sprang mellan energistationerna, gick igenom dem samtidigt som jag drack vatten alt. cola, hällde en mugg vatten över mig och tog en gel med jämna mellanrum.

150815_high5

Peppen från familjen och alla klubbkompisar utmed banan är otroligt värdefull när man anstränger sig för att slå undan alla ursäkter för att sluta springa.

150815_lopning3

Maran gick på 4:04:11 – en dryg kvart långsammare än vad jag borde springa på. Först var jag inte helt nöjd, men så här i efterhand har känslan blivit bättre. Magknip och värme gör onekligen sitt.

150815_upplopp

På väg mot målrakan – vilken känsla i kroppen! Det är nästan så jag får till ett ok löpsteg på kuppen.

150815_seger

Jaaaa! 10:46:01. 14 minuter under mitt mål. Vilken lättnad att ta det efter allt slit! En enorm känsla.

150815_seger2

Athlete’s Garden – I love you. Isbad, massage, dusch, mattält med oändliga mängder pizza, godis, öl, fond och annat som kroppen vill ha.

150815_seger3

The real deal.

150815_jagochkillarna

Team Hedeback!

Dagen efter började med återhämtning på Kalmarsundsbadet.

Dagen efter började med återhämtning på Kalmarsundsbadet.

150816_bad1