Race report – Seedingloppet Göteborg

Jag har inte sprungit 10km på tävling på två år, senast på just seedingloppet i Göteborg 2014. Dels för att distansen inte varit i fokus, dels för att det i mitt tycke är den värsta distansen att springa fort på. Ungefär samma fart som på fem kilometer, men dubbelt så långt. Samtidigt är sub40 på milen en klassisk milstolpe i löpvärlden. Så det var väl oundvikligt att jag förr eller senare skulle ge mig i kast med den. Och nu passade det bra med årets tränings- och tävlingsmål.

Den senaste tiden har fokuset varit att höja min kapacitet, dvs många intervallpass av olika slag. Det jag inte riktigt fått till är de längre fartpassen, 6–8km i tävlingsfart och däromkring. Så, jag har varit rätt säker på min fart, men mindre säker på fartuthålligheten på lite längre distanser.

Att det gått två år sedan senaste milloppet och att det är just sub40 som gäller har onekligen inneburit att jag satt en del press på mig själv. Dessutom har en respekt och mental tröskel byggts upp. Så det var inte utan en hel del ångest förmiddagen spenderades i soffan och på barnens triathlonträning.

160320_angst

Planen var från början att gå ut i 3:58 och hålla det hela vägen igenom. Men träningschefen, Oscar på O2tri, tyckte annorlunda. Eftersom jag förmodligen ligger precis runt sub40-fart så kan det vara stor skillnad på att gå ut i 3:58-tempo eller 4:02. Bränner jag mig på 3:58 är det kört, medan jag kan ta mig långt på 4:02 och slå på lite extra spurtfart på slutet om jag har sub40 i mig. Första km går alltid lite för fort så kanske att jag skulle ligga 10-15s back halvvägs igenom. Helt rimligt. Upplägget passade även bra med min okända förmåga att hålla farten under sista halvan av loppet. Så, stick to the plan.

Toppväder med sol, svag vind (för att vara i Frihamnen) och massor av folk. Stötte på många bekanta ansikten från Triathlon Väst. Kul!

…-3-2-1-kör!

Försökte sansa mig första km som gick på 4 jämnt. Känslan var bra, det kändes lätt och stabilt. Sprang i snitt på 4:01-4:02 första varvet trodde jag, men passerade 5km på 19:53 (med bra känsla). Vad nu? Klockan hade mätt för kort sträcka och jag hade alltså sprungit lite snabbare än jag trott. Jaja, då återstod det att se om benen skulle hänga med på andra varvet.

Det blev som väntat riktigt tungt vid 6-8km där jag tappade ett par sekunder per kilometer. Det var svårt att trycka på och känslan var kass samtidigt som jag fajtades med de inre ”ge upp-demonerna”. Sami kom cyklandes längs med banan och peppade på precis rätt ställe. På sista vändan västerut hamnade jag mitt mellan två grupper av löpare där det var mer vindutsatt och fick inget lä, och nionde kilometern blev också den långsammaste.

160320_seeding_done

Med en kilometer kvar så estimerade jag utifrån klockan (som visade rätt distans när jag stämde av mot den sjunde km-markeringen utmed banan) sluttiden till 40:40 och insåg att det inte gick att spurta in. Kanske att jag skulle gjort ett försök då jag insåg att klockan igen visade fel och målet var 100 meter närmare än jag trot. Så med spurt de sista 2–300 metrarna stannade klockan på 40:08 när jag sprang över mållinjen.

Hur som är jag ändå riktigt nöjd de åtta sekunderna till trots. Jag var inte helt död i mål, jag höll ett vettigt löpsteg hela vägen och vet att jag nu kan springa under 40 minuter ”utan problem”. Sub40-spöket är borta och benen känns oväntat pigga så här dagen efter. Dessutom sprang jag sub20 på fem kilometer: 19:53 och ett bonus-PB vid sidan av 10km-PB:t!

Nån mer 10:a ska det allt bli i år. Sub39 då eller?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s