Race report – Vansbro Triathlon.

Generalrepetition var ordet. Generalrepetition inför Ironman Kalmar om knappt två månader. En sista möjlighet att under tävlingsförhållanden se hur kroppen och utrustningen fungerar. Visst, Vansbro Triathlon är bara en halv Ironman (1,9km sim, 90km cykel och 21,1km löpning), men det är så nära jag kan komma.

Fram till Vätternrundan har cyklingen varit mitt fokus – med gott resultat. Löpningen, och då framförallt långpassen (inte ett enda sedan Paris Marathon i början av april), har fått stå tillbaka lite så jag har känt mig lite halvosäker på löpformen. Ett brickpass förra lördagen gav dock bra besked. Sex mil cykling i fin fart följt av 16 km löpning i 4:40-tempo kändes riktigt bra. En nummerlapp på det och saken borde vara biff.

Det jag framför allt ville prova i Vansbro var att se hur löpningen fungerar efter en lite hårdare cykling. Precis som i Kalmar är banan platt och man kan hålla ett jämnt tryck i pedalerna hela vägen. Jag ville också köra ett gäng timmar i den tänkta tävlingsdräkten och se om den fungerar som den ska. Jag har tidigare haft tendenser till skav på insidan av armarna från linnets sömmar.

I sällskap med familjen Triathlon.

I sällskap med familjen Triathlon.

Som ett brev på posten kom en något försenad gräsallergi och nån slags förkylning med rosslande hals, men det blev sakta bättre under veckan. Vilade från träning på onsdagen och torsdagen för att vara på säkra sidan. Efter en kortare tur på cykeln blev jag upphämtad av klubbkompisarna Sara och Ted strax efter lunch på fredagen. Vi tutade iväg mot Vansbro med en strålande sol över våra huvuden.

Vi delade logi med tre andra från Uppsala och Stockholm. När vi kom fram väntade de med nylagad middag. Strålande människor och mycket uppskattat. Mätta i magen stack vi iväg till prerace-mötet borta i målområdet för en obligatorisk genomgång av banan, reglerna, olika saker att tänka på osv. Vi tog en sväng genom Team Sportia-butiken, hämtade ut våra nummerlappar och satte upp en Triathlon Väst-flagga.

In-check: check!

In-check: check!

Jag vaknade vid åtta-snåret på lördagen. För att undvika eventuella köer till cykel-incheckningen tog vi oss genast bort till växlingsområdet och lämnade våra cyklar. Sedan tillbaka hem för frukost, slapp och sista pillet med utrustning och energi. Starten var först vid 12 så vi hade ett par timmar på oss. Allt kändes topp.

150627_T

Inte varje dag man ser en så här cool cykel – en tandem-tempo!

Inte varje dag man ser en så här cool cykel – en tandem-tempo!

Vid 10.30 knatade vi än en gång bort till växlingsområdet med våra utrustningslådor för att ställa allt i ordning för de två växlingarna. Som vanligt gick jag igenom växlingarna säkert hundra gånger i huvudet för att vara säker på att inta ha missat något. Klockan närmade sig tolv och jag ålade mig i våtdräkten, letade upp startgrupperna för en förväntad simtid på 30-35 respektive 35-40 minuter och ställde mig mitt emellan. Precis som i Kalmar är det en rullande start i Vansbro, d.v.s. att man seedar sig själv utifrån hur fort man simmar och får på så sätt en lång kö där de snabbaste går i vattnet först. På så sätt blir simstarten betydligt lugnare än en masstart med 1000 personer som samtidigt ska slåss om platsen i vattnet.

Snart start.

Snart start.

Så tutade det till och elit-gruppen var iväg. Två minuter senare började vi i tävlingsklassen vandra ner i Västerdalälven. Temperaturen var 14,3°C så det var minst sagt friskt. Vi började med att simma 85 meter uppströms för att vända runt och simma en dryg kilometer medströms för att sedan återigen vända runt för de avslutande dryga 850 metrarna i motström. Kallt som det var blev andningen lite ansträngd och grund. Kombinerat en mörk älv blev och lätt yrsel andningen blev stresspåslaget påtagligt och jag fick inte ihop det. För att häva situation och lugna ner andning och puls började jag bröstsimma. Försökte på nytt frisimma men fick inte till det med andningen så jag gav upp och simmade bröst. Först nere vid den sista vändningen kände jag mig mer stabil och började frisimma upp mot älven. Jag var fortfarande lite snurrig och lyckades simma med huvudet före rätt in i en av flytbryggorna längs strandkanten. Det blev en riktig stjärnsmäll och jag fick frågande blickar från funktionärerna uppe på bryggan men simmade vidare med en bula i pannan. Äntligen upp genom Vansbrosimmets målgång och över tidmattan – 39:06. Inte riktigt så illa som jag trodde, men ändå drygt fyra minuter långsammare än planen.

Kallt, kallt, kallt.

Kallt, kallt, kallt.

Kutade bort de 200 metrarna till första växlingen. Väl framme vid min cykel fick jag kramp i båda vaderna när jag försökte dra dräkten över benen samtidigt som jag blev alldeles snurrig. Både tre och fyra gånger höll jag på att trilla baklänges och var tvungen att hålla mig i cykelställningen för att stå på benen. Efter några sekunders stillastående kunde jag ta på mig cykelskor, nummerlapp, hjälm, ta cykeln och springa mot utgången.

Skönt att vara på rull efter den kalla och misslyckade simningen, nu var det dags för det roliga. Min tanke var att cykla två-varvs ”out and back”-banan på runt 2:27–2:30. Vädret var strålande och medvinden gav en skön knuff i ryggen. Första milen gick i över 40 km/h och jag fick låta bli att trycka på, vinden ska ju också mötas. Planen var att snitta 230 watt första timmen och om det kändes bra kanske trycka på med 240 watt därefter. Jag cyklade om mängder av människor. Efter vändning blev medvinden motvind och farten sjönk lite. Jag hade med mig två flaskor Vitargo och försökte dricka regelbundet. Allt eftersom kilometrarna avverkades blev det glesare mellan omkörningarna, men till slut började det stora antalet startande i motionsklassen blandas in på banan. Känslan var bra, visst fick benen jobba men inte mer än förväntat. Med en dryg halvtimme kvar åt jag en Powerbar för att få i mig lite extra energi inför löpningen. Jag rullade in i växlingsområdet på 2:22 och var riktigt riktigt nöjd, en tid som var den 34:e snabbaste samtidigt som jag inte blev omcyklad en enda gång.

Av med hjälm och cykelskor och på med strumpor, löpskor och vitt vaselin på insidan av överarmarna. Inget skav här inte! Min tanke var att gå ut i 4:30-tempo och köra på så länge det håller för att förmodligen sakta tappa fart allt eftersom jag närmar mig mål. Några 4:30 blev det dock inte. De första tre kilometrarna gick runt 4:40. Solen brände och benen var tunga. Strax gick det långsammare och långsammare. Jag drack vatten på varje station och tog gels med jämna mellanrum men vad hjälpte det? Halvvägs var jag tvungen att då och då gå kortare sträckor. Jag hällde i mig sportdryck och hällde vatten över mig. Först mot slutet lyckades jag få igång benen i något som liknade jogg och till slut springa in i mål. Istället för att komma in runt 1:40 landade jag på 1:59:29! Tjugo minuter långsammare än vad som var rimligt. Hej vägg!

Glad över att vara i mål.

Glad över att vara i mål.

Svepte några muggar vatten i målfållan och gick in i mattältet för att få i mig lite energi och reflektera. Hade en konstig känsla, en mix av misslyckande och framgång. En simning och löpning som gick åt skogen, men också en cykling som gick över all förväntan. Missnöjd med en total tid på 5:06:15. En tid som i en bättre värld skulle varit ner mot 4:40–4:45. Vad var det då som hade fått mig att gå in i vägg på löpningen? Cyklingen var såklart arbetsam, men inte överjobbig. Den kändes kontrollerad hela vägen vilket också pulskurvan styrker. Jag tror inte heller att jag åt och drack för lite på cykeln. En gel eller två där hade knappast klippt tjugo minuter på löpningen. Kanske spelade gräsallergin in? Kanske var det något av förkylningen kvar i kroppen? Värmen? Mindre fokus på löpning? Listan kan göras lång. Förmodligen är det en kombination av dem alla. Oavsett så är jag konstigt nog nöjd med att fått springa in i väggen efter cyklingen och på så sätt fått en fingervisning om var gränsen går innan cyklingen blir för hård. En erfarenhet som jag tror är mycket värdefull inför Kalmar. Generalrepetition var ordet.

Annonser
3 comments
  1. Calle Hedeback said:

    Grattis till den fantastiska prestationen att klara av en IRONMAN på 10:46:01. 333 av ca 2700 startande – bara de´ är … !!!
    Mamma o pappa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s