Arkiv

Monthly Archives: juni 2015

Generalrepetition var ordet. Generalrepetition inför Ironman Kalmar om knappt två månader. En sista möjlighet att under tävlingsförhållanden se hur kroppen och utrustningen fungerar. Visst, Vansbro Triathlon är bara en halv Ironman (1,9km sim, 90km cykel och 21,1km löpning), men det är så nära jag kan komma.

Fram till Vätternrundan har cyklingen varit mitt fokus – med gott resultat. Löpningen, och då framförallt långpassen (inte ett enda sedan Paris Marathon i början av april), har fått stå tillbaka lite så jag har känt mig lite halvosäker på löpformen. Ett brickpass förra lördagen gav dock bra besked. Sex mil cykling i fin fart följt av 16 km löpning i 4:40-tempo kändes riktigt bra. En nummerlapp på det och saken borde vara biff.

Det jag framför allt ville prova i Vansbro var att se hur löpningen fungerar efter en lite hårdare cykling. Precis som i Kalmar är banan platt och man kan hålla ett jämnt tryck i pedalerna hela vägen. Jag ville också köra ett gäng timmar i den tänkta tävlingsdräkten och se om den fungerar som den ska. Jag har tidigare haft tendenser till skav på insidan av armarna från linnets sömmar.

I sällskap med familjen Triathlon.

I sällskap med familjen Triathlon.

Som ett brev på posten kom en något försenad gräsallergi och nån slags förkylning med rosslande hals, men det blev sakta bättre under veckan. Vilade från träning på onsdagen och torsdagen för att vara på säkra sidan. Efter en kortare tur på cykeln blev jag upphämtad av klubbkompisarna Sara och Ted strax efter lunch på fredagen. Vi tutade iväg mot Vansbro med en strålande sol över våra huvuden.

Vi delade logi med tre andra från Uppsala och Stockholm. När vi kom fram väntade de med nylagad middag. Strålande människor och mycket uppskattat. Mätta i magen stack vi iväg till prerace-mötet borta i målområdet för en obligatorisk genomgång av banan, reglerna, olika saker att tänka på osv. Vi tog en sväng genom Team Sportia-butiken, hämtade ut våra nummerlappar och satte upp en Triathlon Väst-flagga.

In-check: check!

In-check: check!

Jag vaknade vid åtta-snåret på lördagen. För att undvika eventuella köer till cykel-incheckningen tog vi oss genast bort till växlingsområdet och lämnade våra cyklar. Sedan tillbaka hem för frukost, slapp och sista pillet med utrustning och energi. Starten var först vid 12 så vi hade ett par timmar på oss. Allt kändes topp.

150627_T

Inte varje dag man ser en så här cool cykel – en tandem-tempo!

Inte varje dag man ser en så här cool cykel – en tandem-tempo!

Vid 10.30 knatade vi än en gång bort till växlingsområdet med våra utrustningslådor för att ställa allt i ordning för de två växlingarna. Som vanligt gick jag igenom växlingarna säkert hundra gånger i huvudet för att vara säker på att inta ha missat något. Klockan närmade sig tolv och jag ålade mig i våtdräkten, letade upp startgrupperna för en förväntad simtid på 30-35 respektive 35-40 minuter och ställde mig mitt emellan. Precis som i Kalmar är det en rullande start i Vansbro, d.v.s. att man seedar sig själv utifrån hur fort man simmar och får på så sätt en lång kö där de snabbaste går i vattnet först. På så sätt blir simstarten betydligt lugnare än en masstart med 1000 personer som samtidigt ska slåss om platsen i vattnet.

Snart start.

Snart start.

Så tutade det till och elit-gruppen var iväg. Två minuter senare började vi i tävlingsklassen vandra ner i Västerdalälven. Temperaturen var 14,3°C så det var minst sagt friskt. Vi började med att simma 85 meter uppströms för att vända runt och simma en dryg kilometer medströms för att sedan återigen vända runt för de avslutande dryga 850 metrarna i motström. Kallt som det var blev andningen lite ansträngd och grund. Kombinerat en mörk älv blev och lätt yrsel andningen blev stresspåslaget påtagligt och jag fick inte ihop det. För att häva situation och lugna ner andning och puls började jag bröstsimma. Försökte på nytt frisimma men fick inte till det med andningen så jag gav upp och simmade bröst. Först nere vid den sista vändningen kände jag mig mer stabil och började frisimma upp mot älven. Jag var fortfarande lite snurrig och lyckades simma med huvudet före rätt in i en av flytbryggorna längs strandkanten. Det blev en riktig stjärnsmäll och jag fick frågande blickar från funktionärerna uppe på bryggan men simmade vidare med en bula i pannan. Äntligen upp genom Vansbrosimmets målgång och över tidmattan – 39:06. Inte riktigt så illa som jag trodde, men ändå drygt fyra minuter långsammare än planen.

Kallt, kallt, kallt.

Kallt, kallt, kallt.

Kutade bort de 200 metrarna till första växlingen. Väl framme vid min cykel fick jag kramp i båda vaderna när jag försökte dra dräkten över benen samtidigt som jag blev alldeles snurrig. Både tre och fyra gånger höll jag på att trilla baklänges och var tvungen att hålla mig i cykelställningen för att stå på benen. Efter några sekunders stillastående kunde jag ta på mig cykelskor, nummerlapp, hjälm, ta cykeln och springa mot utgången.

Skönt att vara på rull efter den kalla och misslyckade simningen, nu var det dags för det roliga. Min tanke var att cykla två-varvs ”out and back”-banan på runt 2:27–2:30. Vädret var strålande och medvinden gav en skön knuff i ryggen. Första milen gick i över 40 km/h och jag fick låta bli att trycka på, vinden ska ju också mötas. Planen var att snitta 230 watt första timmen och om det kändes bra kanske trycka på med 240 watt därefter. Jag cyklade om mängder av människor. Efter vändning blev medvinden motvind och farten sjönk lite. Jag hade med mig två flaskor Vitargo och försökte dricka regelbundet. Allt eftersom kilometrarna avverkades blev det glesare mellan omkörningarna, men till slut började det stora antalet startande i motionsklassen blandas in på banan. Känslan var bra, visst fick benen jobba men inte mer än förväntat. Med en dryg halvtimme kvar åt jag en Powerbar för att få i mig lite extra energi inför löpningen. Jag rullade in i växlingsområdet på 2:22 och var riktigt riktigt nöjd, en tid som var den 34:e snabbaste samtidigt som jag inte blev omcyklad en enda gång.

Av med hjälm och cykelskor och på med strumpor, löpskor och vitt vaselin på insidan av överarmarna. Inget skav här inte! Min tanke var att gå ut i 4:30-tempo och köra på så länge det håller för att förmodligen sakta tappa fart allt eftersom jag närmar mig mål. Några 4:30 blev det dock inte. De första tre kilometrarna gick runt 4:40. Solen brände och benen var tunga. Strax gick det långsammare och långsammare. Jag drack vatten på varje station och tog gels med jämna mellanrum men vad hjälpte det? Halvvägs var jag tvungen att då och då gå kortare sträckor. Jag hällde i mig sportdryck och hällde vatten över mig. Först mot slutet lyckades jag få igång benen i något som liknade jogg och till slut springa in i mål. Istället för att komma in runt 1:40 landade jag på 1:59:29! Tjugo minuter långsammare än vad som var rimligt. Hej vägg!

Glad över att vara i mål.

Glad över att vara i mål.

Svepte några muggar vatten i målfållan och gick in i mattältet för att få i mig lite energi och reflektera. Hade en konstig känsla, en mix av misslyckande och framgång. En simning och löpning som gick åt skogen, men också en cykling som gick över all förväntan. Missnöjd med en total tid på 5:06:15. En tid som i en bättre värld skulle varit ner mot 4:40–4:45. Vad var det då som hade fått mig att gå in i vägg på löpningen? Cyklingen var såklart arbetsam, men inte överjobbig. Den kändes kontrollerad hela vägen vilket också pulskurvan styrker. Jag tror inte heller att jag åt och drack för lite på cykeln. En gel eller två där hade knappast klippt tjugo minuter på löpningen. Kanske spelade gräsallergin in? Kanske var det något av förkylningen kvar i kroppen? Värmen? Mindre fokus på löpning? Listan kan göras lång. Förmodligen är det en kombination av dem alla. Oavsett så är jag konstigt nog nöjd med att fått springa in i väggen efter cyklingen och på så sätt fått en fingervisning om var gränsen går innan cyklingen blir för hård. En erfarenhet som jag tror är mycket värdefull inför Kalmar. Generalrepetition var ordet.

Ett par dagar efter VR åkte halsen på något. Raspig röst och svag, hängig kropp. Inte så konstigt när immunförsvaret troligtvis är nere i källaren samtidigt som flera runt omkring hostar och harklar sig.

Midsommar firades med vänner på Instön, ett stenkast från Marstrand. Tanken var att cykla upp och köra några hårda intervaller, men kroppen var ännu inte riktigt 100% så jag lät det bero. Inte läge att riskera Vansbro Triathlon om en vecka. Under dagen försvann de sista svaga känningarna och på midsommardagen var allt på topp. Även vädret!

Tekniken får högsta betyg.

Tekniken får högsta betyg.

Först blev det OW-premiär för året. 15°C och salt smak som omväxling till poolen. Det blev också premiär för säkerhetsbojen. När jag och äldsta grabben V var på Göteborgsvarvets mässa fick han syn på en och var rätt tydlig med att han inte lämnar stället utan att jag köper en. Det är ju en strålande pryl att ha, inte minst för synbarheten när jag simmar nära båtleder och liknande. Den fungerade hur som helt perfekt. Märkte inte av den en sekund. 1,1 km runt 1:50-tempo hanns med medan familjen fångade krabbor (och badade utan våtdräkt).

Efter lunch och kaffe var det dags för veckans huvudpass. Sex mil cykling följt av 21 km löpning, både i IM-tempo. Jag ville också passa på att köra första passet i min nya tävlingsdräkt, så inte Vansbro blir första gången bara för att upptäcka att något inte fungerar. Drog iväg och trivdes för fulla muggar i farten, jag har varit riktigt cykelsugen hela veckan. Tog en omväg via Solberga och Kode och sedan genom Kungälv och tillbaka till Göteborg. Det flöt på riktigt fint med lite lätt medvind i ryggen större delen av sträckan. Hur ofta händer det liksom?

150620_ny_suit

Det är lika bra ni vänjer er vid utsikten… ;)

In i garaget, på med löpskorna och några klunkar vatten. Benen kändes lätta och jag joggade iväg runt 4:35-tempo. Sprang förbi Frölunda Torg och ner på Säröbanan, men vände tillbaka två kilometer tidigare än tänkt. Hej huvudvärk. Nu var det också riktigt varmt. Stannade på Ica Kvantum vid Frölunda Torg och sköljde/kylde huvudet vid handfatet bredvid returburksautomaterna. Måste ha varit en syn. 

GPS-klockan stod på 16 km väl hemma igen och tempot snittade på 4:39. 10–20s snabbare än tänkt, men det blev också lite kortare. Trots allt ett bra besked inför nästa helg. Gott så.

Och dräkten då? Ja, den fungerade fint. Det enda kruxet är att jag var nära att få skavsår på insidan av överarmarna. Kanske att sömmen på linnet är något tjock? Det klarade sig nu, men på en IM-mara kommer det bli problem. Någon som sitter inne med bra tips på lösningar?

Förberedelser
I juli förra året bestämde jag mig för att anmäla mig till Ironman Kalmar. I början av sommaren hade jag köpt en tempocykel och börjat cykla lite mer, men jag var långt ifrån strukturerad i träningen. Visst hade jag hyfsad koll på hur löpträningen skulle läggas upp, men inte cykelditon. Jag trampade på med lite långpass och naturliga intervaller men tanken på att ta hjälp gjorde sig påmind.

Under tidig höst nämnde klubbkompisen Jesper att det fanns ett Göteborgs-team som var på jakt efter fler medlemmar för att köra Vätternrundan 2015 på 7:45. Det lät minst sagt långt bort för min del, men lättsmickrad som jag är (”Det klarar du med lite bra träning i vinter, inga problem!”) så gick jag med i Team X-racing tillsammans med några andra TriVästare. Om inte annat var det ett perfekt delmål för cykelträningen inför Kalmar. Rent krasst skulle jag vara nöjd även om jag skulle få förhinder när det väl gällde om träningen hade gått bra.

I november började jag träna för Oscar Olsson på O2Tri. Cykel var det uttalade fokuset under större delen av vintern och våren – även om jag givetvis också simmade och sprang en del (bl.a. Paris Marathon). Veckorna fylldes med VO2max- och tröskelpass. För den sociala biten var jag nästan varje vecka med på klubbens cykelpass på Fysiken, men körde mina egna program. Mest tid tillbringades dock i garaget på trainern stirrandes in i en lättbetongvägg. Framåt vårkanten var jag riktigt utled på det och fick svårt att mentalt ta mig igenom de tuffaste passen. Några gånger var det bara att kliva av cykeln, bryta ihop och komma igen. Vad jag längtade efter att få cykla ute!

En tidig vårsöndag i Billdal.

En tidig vårsöndag i Billdal.

I mars drog äntligen utepassen med Team X-racing igång. Fokus låg på att samköra oss och få till en bra belgisk kedja – en förutsättning för att kunna cykla snabbt runt Vättern. Efter ett ryckigt första pass blev det så sakteligen bättre och bättre. Vi körde Hallandsloppet som ett träningspass och kronan på verket blev en vända till Falkenberg – 23 mil för min del. Känslan och självförtroendet efter var på topp.

Nöjd efter Nationaldagsloppets 104 kuperade kilometrar.

Nöjd efter Nationaldagsloppets 104 kuperade kilometrar.

Helgen innan gick Nationaldagsloppet av stapel – en sista formtoppning på 104 backiga kilometrar. Nu var det vanligt linjelopp som gällde, var och en för sig själv. Så när som på en taktiskt miss inför den branta Tolleredsbacken gick loppet bra och jag rullade glad i hågen in på 2:57:06. En riktigt bra genomkörare. I och med de något lättare passen under sista veckan var det stora jobbet gjort – 125 timmar cykelträning sedan november året innan. Nu var det dags för leverans.

Tyvärr är cyklarna på taket inte mer värda än bilen.

Tyvärr är cyklarna på taket inte mer värda än bilen.

Så var det fredag. Jag gick upp vid 6-snåret för att hinna med en timmes lätt trampande tillsammans med Sami. Tänkte att en arla morgonstund också kommer hjälpa mig somna när jag ska. Efter en halv dag på kontoret så var det äntligen dags för Sami, Nicklas, Mattias och jag själv att dra iväg till Motala och Vätternrundan

Några skälvande sekunder till första start...

Några skälvande sekunder till första start…

Tillsammans med de andra TriVästarna bodde jag i Nicklas mors hus. Vädret var på topp och påpassligt nog fick jag sova i det svala gästrummet i källaren. Framåt kvällen knatade vi ner på stan för att se de första cyklisterna inklusive prins Fredrik av Danmark rulla iväg. Vid 20 var det planerat för middag och taktikgenomgång med teamet på Levins kök, men efter att ha fått kommentaren ”Va? Inte ska ni äta där…” från en local valde några av oss att ta det säkra före det osäkra och stå över pastabuffén. Många är gångerna jag hört om olyckliga pastabufféer kvällen innan tävling och magproblem var det sista vi ville ha på menyn.

Mängder med cyklister och anhöriga. Folkfest helt enkelt.

Mängder med cyklister och anhöriga. Folkfest helt enkelt.

En timmes taktiksnack senare var vi ute i sommarkvällen igen. Dags att hämta nummerlappen. Givetvis hade jag glömt mitt startbevis i Göteborg, men det löste sig efter lite diskuterande med funktionärerna. Kroppen var uppe i varv efter två flaskor Vitargo Carboloader, bilgodis, kanelbullar, kvällsglass och mat. Tursamt nog var det inga problem att somna.

Dagen VR
Vår start var 12:20 så vi steg upp vid 8-snåret och åt frukost i godan ro. Därefter var det dags att börja fixa med utrustningen och energin. Givetvis gick stressnivån upp en del när alla började vela med vad man skulle ha på sig, hur många flaskor som skulle med, vilken typ av energi och hur mycket. Precis som vanligt med andra ord.

Fix i bunkern.

Fix i bunkern.

Då vi bara skulle ha ett depåstopp med vattenpåfyllning hade jag två 1l-flaskor med Vitargo +Electrolyte på cykeln samt två påsar med pulver blandat med koffein i ena ryggfickan. Utöver det var sex PowerBars (färdigdelade på mitten) samt 5 GU choklad-gels med på cykeln. Planen var att dricka 0,5l Vitargo och äta en PowerBar i timmen. Gelen följde med som back-up. Utöver det så stannade jag till vid en kiosk på väg till starten och köpte en halvlitersflaska med vatten som reserv i ena ryggfickan – smart drag skulle det visa sig.

Ajdå, punktering innan vi ens startat.

Ajdå, punktering innan vi ens startat.

Under förmiddagen dök även Mattias och Oscar upp – med en fågel inmosad i kassetten. En något annorlunda typ av road kill kan man säga.

Dags att bege sig till starten...

Dags att bege sig till starten…

Vi rullade ner mot startområdet och jag stötte ihop med Magnus B som hängde på på lite uppvärmningen. Vi rullade ut ur stan med tröskelpuls och vände tillbaka efter några km. Vid 12 samlades teamets 28 cyklister och så sakteligen masades vi oss ner till vår startfålla. Speakern ropade ut att jag med mina åtta starter i Vätternrundan var teamets mest erfarna VR-cyklist. Vad sa de, sa de?! Undrar när jag cyklat de åtta rundorna?

Uppsamling och spänd väntan på start.

Uppsamling och spänd väntan på start.

Bakom oss var gänget från Puppy TS och lite överläggande med dem gav vid handen att de skulle ligga bakom oss en bra bit och att vi sedan skulle växla vid behov. X-racings utgångspunkt är att rundan ska klaras av på egen hand, något som är nästintill omöjligt när man kommer ikapp eller blir omkörda av klungor som är i princip jämnsnabba.

12:20 beep! Vi var iväg. Eskorterade av en motorcykel körde vi i tvåpar ut ur Motala för att efter sista stora rondellen gå över till belgisk klunga. Det var strålande sol och varmt. Motvinden var starkare än befarat, uppskattningsvis runt 6-7m/s. Det rullad ändå på bra och benen kändes pigga. Möjligt att vi körde något långsamt i nedförsbackarna men efter lite ropande och hojtande blev trycket bättre.

Något stod dock inte rätt till. Redan vid sex mil la sig den första i svans och sedan blev det snabbt fler. Vi snittade 37km/h ner till Jönköping, något under snittfarten men helt ok med tanke på motvinden. Själv upplevde jag cyklingen genom Huskvarna och Jönköping som ryckig och seg, men så är det också stadskörning med allt vad det innebär av knixar och rondeller. Väl ute ur Jönköping närmade vi oss Bankeryd och banans tuffaste backe. Vi la oss i tvåpar och gnetade på uppför i kontrollerad fart. Belöningen kom på andra sidan krönet i form av en lång härlig utförslöpa. När vi närmade oss depåstoppet i Fagerhult vid 137km hade halva teamet åkt av eller låg i svans, inklusive några av de starkare cyklisterna. Själv började jag känna mig sliten.

Depåstopp: snabbt av cykeln, öppna båda flaskorna, i med en påse pulver i varje, vattenpåfyllning med högt tryck för att få till lite blandning, på lock, skaka kraftigt, av med lock, pulvret ihopklibbat i stora bollar, av med ena handsken, ner med fingrarna och mosa sönder klumparna, toppa med vatten, på med lock, skaka, i med flaskorna i hållarna, på med handske, upp på cykeln och i väg. Vetekatten hur man kan undvika att pulvret klumpar sig.

Bara 17 mil kvar nu.

Bara 17 mil kvar nu.

På västra sidan av sjön hade vi mestadels sidvind vilket innebär att man får mindre vila i det långsamma ledet. Jag började bli sliten och la mig bitvis i svansen. Jag upplevde det som ryckigare och jobbigare än att ligga i klungan. Efter 170km vid Hjo blev vi omkörda av en blandning av norska Team XXL och Södertälje CK. De hade bara något fåtal personer som roterade i fronten och det bestämdes att de som var piggast hos oss skulle gå fram och hjälpa till. Nu blev det riktigt hård körning mot det gemensamma målet 7:45. Tyvärr körde någon/några i den andra gruppen som idioter, dvs extremt ryckigt. Det uppstod luckor mest hela tiden som jag var tvungen att spurta ikapp. Flera i vårt team brändes och jag var själv mycket nära att åka av. Synnerligen vid ett tillfälle låg jag riktigt pyrt till med stumma ben och ett par meters lucka fram till klungan. Då känner jag en hand i ryggen som ger mig en liten knuff framåt och jag lyckas komma ikapp! Vem är där när han behövs som mest, om inte coach Oscar Olsson! Det kan ha varit avgörande för min utgång av loppet. Tack! Mentalt var jag nu mycket djupt ner och grävde. Det handlade om överlevnad.

Efter Karlsborg togs beslutet att släppa den andra klungan. Målet ändrades till sub8, vi slog av lite på farten och omformerade oss. Magen hade också börjat klaga över allt sött den fått i sig under dagen. Jag slutade äta bars för att inte fresta på. Som tur var hade heller inte sportdrycken riktigt blandats, så den var att betrakta som utspädd.

Nu hade vi den absolut tråkigaste biten av Vätternrundan med idel skog på båda sidor av landsvägen framför oss. Jag bestämde mig för att ta till reservflaskan med vatten på ryggen. Sällan smakar rent vatten bättre än när man tuggat energiprodukter ett par timmar. Sakta men säkert började energin återvända och jag gick in i rotationen igen. Jag försökte peppa mig och räkna ner milen som var kvar. Jag var med och bidrog med allt jag kunde.

Jaaa!

Jaaa!

Med ett fåtal mil kvar kom regnet och gav skön svalka. Stora tunga droppar, men inte så värst intensivt. Vi höll bra tryck igenom Medivi och in det sista skogspartiet på de smalare landsvägarna. Nu var det rolig cykling med mycket fartkänsla i kurvorna. Med en dryg mil kvar blev vi omkörda av gigantiska Team Poc (säkert 80-100 pers) och vi hakade på. Sub8 kändes inom räckhåll. Med nån kilometer kvar insåg vi att vi skulle klara det, rättade till persedlarna och la oss i tvåpar för att köra i mål på bästa sätt. Av de 28 som startade var vi 14 som gick in på 7:58!

Kramkalas.

Kramkalas.

Red-eye like jedi – solglasögon på!

Red-eye like jedi – solglasögon på!

Den känslan när jag klev av cykeln! Kroppen helt tömd och mentalt kaos i huvudet. Det kändes overkligt att jag cyklat runt på under åtta timmar. Känslostorm på högsta nivå och svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag ringde Anna för att säga att vi var i mål men fick lägga på då det var lite svårt att få något vettigt ur sig.

Nöjdare än nöjdast.

Nöjdare än nöjdast.

Visst, vi nådde inte 7:45 men jag upplevde det som att alla var mycket nöjda med tanke på utvecklingen. Själv är jag supernöjd. Givet hur nyligen jag börjat cykelträna mer strukturerat rankar jag nog Vätternrundan som min största prestation hittills. Bara det att vara i mål bland de översta 3% av alla startande är något jag inte varit nära tidigare. Något jag också tar med mig är hur jag lyckades vända och komma tillbaka efter de 6-8 mil jag var djupt nere i mörkret.

Efter
Benen har känts efter omständigheterna pigga, ingen träningsvärk och inga skador. Jag kunde till och med cykla lätt en dryg timme dagen efter för att hjälpa till med återhämtningen. Visst, sittbenen var lite ömma, men inte mer.

Skifte i cykelgaraget – från racern till tempon.

Skifte i cykelgaraget – från racern till tempon.

Nästa CV-merit måste väl vara sub7:30? Men först är det dags att dra igång triathlon-säsongen och klara av årets stora mål – Ironman Kalmar 15 augusti.