Arkiv

Monthly Archives: april 2015

Före
I november kom infallet att anmäla sig till Paris Marathon. Eller infall och infall, tanken var att ha ett mål för att få till en viss maragrundträning under det kalla halvåret. En bra bas att utgå ifrån inför Ironman Kalmar i augusti. Jag ska väl inte heller sticka under stol med att min DNF på Göteborg Marathon skavde rätt ordentligt och jag ville få avklarat en mara under 3:30. Ett mål jag hade redan inför Paris 2014 och såklart även för Göteborgs-maran i höstas.

Under senhösten/tidig vinter körde jag en hel del fartträning med intervaller och tröskelpass. I övrigt var mitt fokus på cykeln, så några löplångpass blev det inte direkt tal om förrän i januari.

A.k.a. turist-bågen.

A.k.a. turist-bågen.

I mars var det dags för fyra 30+-pass för att toppa det hela. Som vanligt var det första en riktig pina. Andra passet brukar kännas bättre men inte nu. Kändes segt mentalt att inte ha den normala farten i benen, men samtidigt var jag medveten om att jag förmodligen bara var nedtränad med tanke på att jag samtidigt ökat på cyklingen ordentligt. Efter en helg i Branäs (med träningsvila) var det dags för tredje passet och då fick jag beskedet jag ville ha. 20 km i 4:45-tempo följt av tusingar. Fjärde och sista långpasset kändes trögt på utvägen men det lättade successivt och andra halvan gick till och med snabbare än första. Topp! Kanske går det här vägen?

På fredagen lämnade vi barnen hos min föräldrar och drog iväg. För visst var det inte bara en mara det handlade om, jag och Anna passade även på att fira 15 år som par.

Under
Precis som förra året lovade väderappen strålande sol och vindstilla. Och visst blev det så. Solen strålade och det blev snabbt varmare. Strax över 41.000 löpare skulle iväg och det var kanonstämning vid starten på Champs-Élysées. Loppet som sådant var precis likadant som 2014 så läs gärna min race report så slipper vi mängder av upprepningar här.

Stämningen på topp med över 41.000 taggade löpare.

Stämningen på topp med över 41.000 taggade löpare.

I år startade jag i 3:15-gruppen och vi släpptes iväg ca 8:50, dvs fem minuter efter eliten. Till skillnad från förra året var planen att gå ut lite aggressivare och hålla det så länge som möjligt. Oavsett om jag kutar på mer eller mindre kommer benen börja bli trötta vid 30 km. Om jag höll ca 4:45-snitt första halvan skulle jag ha ca tio minuter i buffert sista halvan.

Redo!

Redo!

Det kändes lätt och fint och jag fick hålla tillbaka för att inte gå allt för mycket under 4:45. Att släppa på mer hade varit att pusha det för hårt och gå i den klassiska ”vad lätt det känns”-fällan. Vid fem km fick jag i sista stund syn på Anna som stod och hejade. Inte helt sannolikt med tanke på mängden människor utmed banan.

Allez!

Allez!

Jag klockade halvmaran ganska på pricken där jag ville vara (ca 1:40). Samtidigt började låren ge sig till känna vilket var i tidigaste laget. Det rullade på längs Seine och jag körde gels var femte km (fr.o.m. 10km). Viadukterna kändes inte lika jobbiga i år som förra året och discotunneln var inte tilja intensiv nu som då. Till min förvåning såg jag Anna stå och heja även vid 24km. Pepp!

Bara 18 km kvar...

Bara 18 km kvar…

Riktigt nöjd med första 30km som snittade på 4:47-4:48, men sedan började värmen göra sig påmind och jag fick regelbundet hälla vatten över mig. Började ta två vattenflaskor vid varje vätskestation. Vid 35 var det (såklart) tungt, men benen stumnade helt först de sista 2-3 kilometrarna vilket syns på km-splittarna. Klar förbättring från förra året.

När jag korsade mållinjen visade klockan på 3:28:01! Äntligen! Nytt PB med nästan 15 minuter. Otroligt skönt.

Under loppet var min puls lite högre än normalt men kurvan var ändå fin och väntad hela vägen fram till ca 30km. Därefter börjar dock en rätt brant pulsglidning. I slutet låg jag två slag under maxpuls – något jag i princip aldrig varit uppe på tidigare. Jag gissar att det var värmen som gjorde sitt. En fartökning de sista två kilometrarna fanns inte på kartan. Jag gjorde nog helt enkelt allt jag kunde i värmen där och då.

Moln, var är ni?

Moln, var är ni?

Jag tappade sex minuter under andra halvan vilket är godkänt, men hade gärna sett att det var en till två minuter mindre. Tappade 10–11 minuter förra året. Enligt GPS:en sprang jag 42,48 km och banan är mer kuperad än jag trott, hela 174 höjdmeter.

Efter
Låren kändes ordentligt smashade så jag linkade sakta hem mot hotellet som bara ligger drygt 500 meter från målområdet. Efter lite vila och dusch var det dags för mara-lunch och vad passade väl bättre än att skapa en tradition genom att även i år äta oxfilé, bearnaise och pommes på en av Paris bättre bistros – Le Stella? Resten av dagen knatade vi runt i Marais innan det var dags för middag med Ooms, som också hade sprungit.

150412_lestella

Cola och öl – bästa återhämtningen.

Så här några dagar efteråt är benen på bättringsvägen, men det är helt klart att de tog mer stryk i år jämfört med förra året. Framför allt är det låren som varit sura. Men vad gör väl det när man äntligen fått gå under 3:30?

Snyggaste medaljen hittills.

Snyggaste medaljen hittills.