Archive

Monthly Archives: februari 2015

Hej!

Det var inte igår må jag säga, närmare bestämt sex månader sedan senast. Trenden är tydlig, det går längre och längre tid mellan blogginläggen. Jag gissar att det delvis beror på att det känns mer relevant att skriva när jag har genomfört ett lopp än den dagliga träningen. Delvis beror det nog också på årstiden. Det händer helt enkelt mer kul grejer (läs lopp) på sommaren.

Men, nu ligger jag ändå här i soffan med feber så varför inte summera lite vad som hänt senaste halvåret?

Göteborg Marathon
Efter Tjörn hade jag ett mål kvar för året – att springa under 3:30 på Göteborg Marathon i början av oktober. Jag hade samma mål i Paris i april men missade det då. Träningen gick därför vidare men med marafokus. Träningen och långpassen gick riktigt bra med 15km lugnt + 3 x 5km progressivt @ 4:52, 4:48, 4:38 som kronan på verket. 3:30 satt på banken.

Lördagen 11 oktober var en riktigt fin höstdag. Löven hade börjat falla på löpbanan längs med Säröbanan. Jag och klubbkompisarna Magnus och Henri sprang tillsammans för ett välplanerat sub3:30. Planen var att snitta 4:55 första 30km och sedan se om det fanns kraft att öka något. Det flöt på fantastiskt bra och det bildades en hel 3:30-grupp bakom oss. På väg in mot varvning sa någon att det var som att springa på löpband bakom oss – tempot var så jämnt. Bra betyg m.a.o. Vid varvning var snittempot 4:54.

Allt gott – än så länge.

Allt gott – än så länge. Bild: Jesper Svensson

Vid 24km högg det plötsligt till i höger sida av magen. Det kändes som ett knivstick och jag vek mig dubbel. Hann inte ens hojta till Magnus och Henri att jag poppade. När jag började kuta igen högg det till direkt så jag fick stå still i två-tre minuter innan jag kunde springa igen. Gjorde några 4:45-km men strax efter 27 insåg jag att jag låg på 5-tempo i snitt. Jag var INTE ute efter att förbättra PB:t på 3:42 från Paris (vilket jag säkert gjort), det var sub 3:30 som gällde och bestämde mig då för att kliva av. Dumt att riskera den vänstra menisken, som känts av lite de senaste veckorna, utan att uppnå målet.

Jag var riktigt besviken, men det kändes samtidigt som rätt beslut att kliva av. Istället började jag planera för revansch antingen i Frankfurt två veckor senare, eller på vintermaran i Stockholm en månad senare. Planer som tyvärr aldrig blev verklighet och därmed missade jag ett av målen jag hade för året.

Årets nybörjarmisstag
I slutet av oktober var det dags för klubbmästerskap på 5km löpning. Passande nog skulle vi springa på löpbanan inne på Nya Ullevi. Mitt mål var att springa under 20 minuter. Det regnade och blåste så förutsättningarna var inte de bästa. Starten gick och jag höll ca 3:55-tempo vilket kändes bra – fram till det sista av de 12,5 varven. Då insåg jag att klockan visade att jag sprungit ca 150m längre än vad jag faktiskt hade gjort. Jag hade sprungit efter kilometersplittarna på GPS-klockan – på en löparbana. Oh lord.

141023_KM5000m

Med 100m kvar till målgång visade klockan 19:50. ”Det tar jag med en bra spurt” tänkte min slöa hjärna som bortsåg att jag i princip behövde sätta nytt världsrekord på 100m för att klara det. Jag sprang i mål på 20:04. Surt. Men skönt att veta att jag tar sub20 även i blåsigt och regnigt väder, så länge jag inte springer på GPS-klockan. Och ett PB är ändå ett PB.

Velodromen
I november var det dags för en ny erfarenhet – velodromcykling i Falun. Vi var elva personer från klubben som åkte upp över en helg för att känna på hur det är att cykla i de branta kurvorna. Väl uppe på fredagkvällen började vi med ett tre timmar långt introduktionspass. Vi fick en genomgång av hur man cyklar, vilka regler som gäller o.s.v. innan det var dags att öva. Eftersom det är höga hastigheter och cyklarna saknar både bromsar, växlar och frirull så är det lite att hålla koll på för att undvika olyckor. Tränaren tog upp oss en och en i banan och genom kurvorna, där man måste hålla minst ca 20km/h för att inte glida ner.

150225_velo1

50° lutning är brantare än vad bilden förmedlar.

När vi väl blivit varma i kläderna var det en riktigt grym känsla att svepa genom kurvorna samtidigt som man växlad plats i ledet och dök ner på sista plats i utgången mot rakan. Kommer garanterat att göra detta igen om tillfälle ges. Ett perfekt sätt att sparka igång cykelträningen inför vintern.

Cykelfokus
Eftersom både Kalmar IM och Vätternrundan står på menyn för 2015 har min plan för vintern varit att fokusera på cyklingen. Jag är ju relativt ny på att trampa men känner att jag har en del nybörjarpotential att ta hand om. Löpningen har jag bra koll på hur jag ska lägga upp träningen och kan säkert förbättra mina tider en del, medan simningen är lite vad den är. Men är det något område jag kan klippa tid så är det just på cykeln. Dock vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp träningen för att nå mina mål. Entré Oscar Olsson – grym triathlet och coach.

Tillsammans har vi lagt upp ett veckoschema med tre cykelpass. Ett tröskelpass som jag kör på klubbens spinningträningar på Fysiken och två VO2max-pass som jag kör hemma i garaget. Det ena brukar vara korta, hårda intervaller. Det andra brukar vara långa, hårda intervaller. I samband med detta har jag strukturerat upp träningen med vilodag varje vecka, alternerande löpintervaller/tröskel på tisdagar, simning med Anders Holme och tröskelcykling på onsdagar, lättare distanslöpning torsdagar, korta VO2max fredagar, långpasslöpning lördagar, simning i Frölunda och långa VO2max på söndagar. Totalt ca nio timmar träning per vecka, vilket är ungefär vad jag klarar av att hantera givet livets alla begränsningar.

En typisk månad.

En typisk träningsmånad.

Det har känts väldigt skönt att varje vecka få färdigskrivna pass från Oscar. Pass där jag ser en tydlig progression men som också är varierade och roliga att köra. Att bara köra 4 x 4 minuters VO2max stirrandes in i en garagevägg hade varit mentalt tungt.

Vinterns tillhåll.

Vinterns tillhåll – a.k.a. ”pain cave” på tufft triathlonspråk.

2015
Det stora målet för 2015 är att genomföra Ironman Sweden i Kalmar 15 augusti. Jag har valt att inte göra en Ironman tidigare då jag vill ha tränat tillräckligt mycket för att kunna komma i mål med hedern i behåll, dvs en på ok tid och med ett fortsatt sug att cykla och springa. Ja åtminstone att suget finns där någon vecka efter. Det känns toppen att hela familjen följer med och supportar och hejar.

På vägen mot Kalmar har jag tre delmål:

  • Först ut är Paris Marathon 12 april. Då ska jag banne mig under 3:30 om det så gäller livet. Eller ja, kanske inte livet, men ni förstår vad jag menar.
  • Det andra delmålet Vätternrundan tillsammans med Team X-racing. Med mycket smicker om att det kommer gå kalas så länge jag tränar bra under vintern ska jag nu alltså försöka ta mig runt på under 7:45. Det innebär att jag ska cykla 300km med en fart av 38,7km/h. Ångestladdat så det förslår.
  • Sist men inte minst är Vansbro Triathlon som går över medeldistans (en halv Ironman: 1,9km simning, 90km cykling och 21,1km löpning). Det blir en perfekt träningstävling för att stämma av var jag står, pröva alla prylar och näring som jag planerar att använda i Kalmar. Det ska dessutom vara ett kanonlopp så jag ser mycket fram mot det.

Bortsett från att jag just nu har feber så är jag fysiskt i mitt livs bästa form. Jag simmar, cyklar och springer snabbare än någonsin tidigare. Jag har också tydliga mål och en tydlig plan för att nå dem. 2015 ser lovande ut.

PS. I julas åkte jag längdskidor för första gången i livet. En hel mil blev det. Härligt!

150225_langdpremiar