Race report – Öloppet.

Öloppet är ett så kallat swimrun-lopp där man simmar mellan och springer över öarna i Göteborgs södra skärgård. Totalt simmar man drygt 5 km fördelat på 17 vattenpassager samt springer 31,5 km. Över 200 lag om två tävlar i herr-, dam-, resp. mixed-klass. I år går loppet av stapeln för tredje gången och intresset har ökat kraftigt. Det ser man inte minst på kvaliteten på de anmälda lagen, som ökat för varje år.

Såhär ringlar sig Öloppet fram över Göteborgs södra skärgård.

Såhär ringlar sig Öloppet fram genom Göteborgs södra skärgård.

Tanken var att jag och min kollega Daniel skulle tävla som Team Brand Club, men på grund av en efterhängsen knäskada fick han kasta in handduken några veckor in i juli. Som tur var letade min klubbkamrat i Triathlon Väst, Christine ”Chrisse” W, efter någon att köra med. 2013 knep hon en tredjeplats i mixed-klassen på tiden 5:42:50 så nu skulle jag få bekänna färg. Sagt och gjort, hon gick med i Team Brand Club. Min första mixed-tävling. Kul!

Två dagar innan tävlingen lyckades vi få till ett träningspass i Sisjön. Vi simmade och sprang om vartannat ett varv runt sjön. Allt funkade fint och utrustningen fungerade som den skulle, även om jag först tyckte att mitt nya midjebälte bromsade lite väl mycket på simningen tills jag insåg att jag glömt stänga våtdräkten i ryggen.

07:10 på tävlingsdagen var jag vid färjeläget på Saltholmen för gemensam transport ut till Brännö. Det är kul med Öloppet på så sätt att många man känner från Triathlon Väst är där, samtidigt som många bekanta från andra håll också är med. Det blev med andra ord ett väldans hejande på folk under morgonen fram till start. 07:30 kastade vi loss. En viss anspänning låg i luften.

Se så glada vi är på väg ut till många timmars slit.

Se så glada vi är på väg ut till många timmars slit.

Efter incheckning och uthämtning av nummerlappar och tidtagarchip i Brännö skola knatade vi bort till den gemensamma frukosten i Brännö Värdshus – en av många saker som gör Öloppet till ett kanonarrangemang. Vi pratade ihop oss lite och vår plan var enkel, kör på så bra det går utan att gå på för hårt. Och se till att ha kul!
Efter frukost bytte vi om, pratade med ännu mer folk, gjorde ett sista toabesök och promenerade sedan bort till Brännö brygga och starten.

Vi kom fram med tio minuter till godo. Folk hade redan trängt ihop sig ute på bryggan. Efter att ha lämnat in våra väskor klämde vi oss in ganska långt fram i startleden. Vi spanade in mixed-lagen vi kunde se. Vi visste att motståndet var betydligt tuffare i år än tidigare, 33 lag mot 23 förra året, och flera med duktiga simmare.

Foto: Jakob Edholm

3… 2… Foto: Jakob Edholm

Någon minut efter 10 kom så helikoptern med filmteamet svepandes in och startskottet gick. Fältet började röra sig och snart var i på väg med god fart mot den första, och längsta, simningen. Tanken var att komma fram till vattnet vid Brännö Sundtången och simma lite hårdare de 720 metrarna över till Köpstadsö för att slippa lite av kön som bildas i den branta sluttningen ner mot den andra simningen. Simningen kändes bra och vi hittade takten. Vid något tillfälle blev fick vi andra mellan oss men hittade tillbaka. Av säkerhetsskäl säger reglerna att man måste vara inom tio meter från varandra. Även om vi blev omsimmade simmade vi också om en del.

Passagerna över Köpstadsö och Asperö gick bra, även om det än så länge var mycket folk. Sedan kommer en kär favorit i”simningen” från Asperö till Brännö Rödsten. Det är knappast ett simningen, snarare ett gyttjebad. Det inte mer än en halvmeterdjupt och botten består av lera. Vattnet är alldeles mörkt av all smuts som virvlar runt, men att springa är inte att tänka på eftersom fötterna suger fast i botten. Bara att lägga sig ner och veva på med armarna.

Uppe på Brännö var det dags att ”cabba” ner och ta av våtdräkten på överkoppen eftersom vi nu skulle springa 4 km i värmen. Vi höll ok fart och det flöt på bra. Ute på Galterö börjar den mest tekniska biten av loppet. Härifrån och fram till och med Känsö är det mycket klippblock, små bergväggar som man får krypa upp för och hoppa ner för som gör att farten inte blir den högsta. Risken för stukningar och också stor så man gör bäst i att ta det säkra före det osäkra.

Simningen till Känsö är en av loppets längre med sin 510 meter och man har i princip öppet hav som rullar in. Här, längst ut i kustbandet, känner man sig verkligen som ett med naturen när man springer i den tekniska terrängen och slänger sig ut i vattnet för att simma vidare till nästa ö. Det flöt på fint, synnerligen jämfört med förra årets bergochdalbana då västlig vind tryckte på bra med över 10m/s i byarna.

På väg upp på Styrsö. Foto: Jakob Edholm

På väg upp på Styrsö. Foto: Jakob Edholm

Strax var vi uppe på Styrsö där ett publikhav tog emot oss med applåder och heja-rop. Mäktigt! På Styrsö går den längsta löpsträckan på strax över 6 km. Halvvägs, i Bratten, kommer den första stora enerigstationen. Även här var det mycket folk. Vi snodde åt oss lite banan, svepte några muggar sportdryck och kutade vidare. I den branta backen strax efter satt det två unga killar och ropade vårt lagnummer (77) upp för branten, och när vi kom till krönet stod flera och ropade ”Kör hårt Team Brand Club”. Minst sagt uppmuntrande. Detta är en annan sak som gör Öloppet speciellt. Folket på öarna går man ur huse under tävlingen. Man är ute och hejar, sprutar vatten med trädgårdsslangarna eller sätter upp egna små energistationer. Alla gånger föredrar jag denna publiken framför Göteborgsvarvets tusen och åter tusen som kantar banan. Det blir så mycket mer personligt och energitillskottet där efter.

140802_chrisse_klippor

Strax övergick asfaltslöpningen i terräng igen. Vi låg och växelsprang med ett annat mixed-lag med 180 på bröstet. När man är ute såpass länge hamnar man efter ett tag med hyfsat jämna konkurrenter och man känner igen lagnumrena. Lag 180 var ett av dem. Efter Styrsö började ö-hoppandet ner till Vrångö. Fyra simningar och tre små öar (Stora Rävholmen, Sjumansholmen och Kårholmen). På några av simningarna var det ganska stark ström från sidan så det gällde att kompensera i god tid så man inte hamnade helt snett. Jag noterade att vi var starkare simmare än lag 180 då vi drog ifrån. På Kårholmen bor ett par grannar till oss, och när vi kom upp så tyckte jag mig se Susanne en bit bort och hörde henne hojta ”Nu kommer de!”. Gissa om jag blev paff när en stor kör drog i gång ”Jonas! Jonas! Jonas!”. Chrisse undrade om jag kände hela ön. Den största hejarklacken som hejat på mig, någonsin. Stort tack Susanne och Magnus – det gav en jäkla massa energi.

Väl på Vrångö börjar den mentalt tyngsta löpningen som går ner till Vrångö hamn och tillbaka – strax under 6 km. Nu hade vi hållit på över fyra timmar och man är inte helt purfärsk i kroppen längre. Eftersom vi började närma oss slutet på loppet gjorde vi processen kort vid energistationen i Vrångö hamn och vände snabbt tillbaka mot norra Vrångö. 5-600 meter senare stötte vi på lag 180 när de var på väg ner mot hamnen och energistationen. Då kände vi på oss att vi skulle komma före de i mål.

Simningen tillbaka mot Styrsö gick mellan samma små öar som vi tagit oss via ner till Vrångö. När vi kom upp på Kårholmen stod en ännu större hejarklack under Susannes och Magnus ledning och hejade på oss. De var så högljudda att folk vi mötte även en bit efter att vi passerat dem hojtade ”Jonas! Jonas!”. Galet.

Nu var vi framme vi sista simningen. Först en liten vattenpassage, över en kobbe och sedan de avslutande 500 metrarna i vatten. När jag skulle hoppa ner i den lilla vattenpassagen var det något grundare än jag trodde. Som tur var var botten mjuk och benen sjönk ner. Vaderna var dock inte beredda på det och krampen slog till som en blixt. Chrisse tog sig över passagen samtidigt som jag stretchade ut höger ben lite snabbt, stapplade vidare och över kobben och ner för den avslutande simningen. Det var otroligt skönt att bara låta benen hänga efter och när vi kom upp på Styrsö var vaden helt ok igen.

Avståndet växer till laget bakom.

Avståndet växer till laget bakom.

Nu var det bara 4 km löpning kvar till målet på Donsö och det kändes lätt att plocka fram lite extra energi. Chrisse tyckte att det vore kul att kuta förbi några herrlag så vi körde på. På väg mot Donsö-bron sprang vi förbi herrlag 168 som vi flera gånger stött på. På väg över bron knappade vi in på herrlag 147 och som vi passerade på väg nedför brofästet på Donsö-sidan.

Nu är det nära...

Nu är det nära…

Jag frågade Chrisse om hon hade en extra växel att lägga i, vi växlade upp och tryckte på lite till de sista 500 metrarna in mot mål. Massor av människor stod utmed vägen och hejade den sista biten, och in under målbågen sprang vi på 5:34:26!

I mål på 5:34:26. Riktigt nöjda!

I mål på 5:34:26. Riktigt nöjda!

Jag trodde aldrig att vi skulle göra en så bra tid. I min värld kändes sex timmar som ett rimligt mål, men vi hade en bra dag. Loppet kändes kanon hela vägen igenom, energiintaget fungerade perfekt och jag fick aldrig någon riktig dipp. Chrisse körde på riktigt bra och slog sin tid från förra året med över tio minuter, riktigt starkt! I år räckte det till en elfteplats i mixed-klassen (förra året hade vi kommit tvåa), men lika glada är vi för det. Dagen, och loppet, slog alla mina förväntningar. Nu är det bara att hänga på låset när anmälan till Öloppet 2015 öppnar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s