Race Report – Kaprifoljoggen 15/7. PB.

Årets andra upplaga av Kaprifoljoggen gick av stapeln idag, ett terränglopp som IK Granit arrangerar fyra julitisdagar varje år i Bovallstrand, Man kan välja att springa 1, 2, 4 eller 8 kilometer. Jag sprang de 8 kilometrarna för  första gången 24/7 2012 på tiden 50:37. Det visade sig vara en bana som inte gör namnet rättvisa. En bana där man egentligen aldrig får möjlighet till återhämtning. Antingen går det uppför, tämligen brant utför, eller plant på en äng där man riskerar att trampa snett. En bana som blivit en bra referensbana för min utveckling.

Förra året sprang jag två gånger, 40:25 och 40:02. Neslig tid då mitt mål var att gå under 40 minuter. Men skam den som ger sig, i år skulle det ske. Konstigt vore det annars med all träning i bagaget sedan dess.

Förra tisdagen var det tänkt att ske. Kom iväg bra mycket snabbare än tidigare gånger och det flöt på bra, även om det såklart var övermäktigt jobbigt på andra varvet. Kanske gick jag ut lite väl hårt på första. Gjorde en minnesanteckning att ta det lite lugnare nästa vecka. Med strax över kilometern räknar jag lite på min sluttid och inser jag att jag har god tid på mig att gå under 40 minuter. Men då händer det som inte få hända, jag missar avfarten upp till vänster efter den branta asfaltsutförslöpningen. Och vad värre är att jag inte upptäcker det förrän 150 meter längre ner för backen. Där var det PB:t grusat. Imploderar av ilska, tar av mig nummerlappen och börjar knata/småjogga sista biten till mål där jag tog ett litet kliv vid sidan av målgången och DNF:ade.

Jag hade sprungit in runt 39 minuter om jag inte missat den där avfarten. Det värsta var väl inte själva PB-missen utan vetskapen att jag skulle behöva plåga mig runt nästa vecka också. För en plåga är det. 40 minuters kuta med i princip maxpuls från början till slut är inte direkt prattempo.

Så här glad blir man när man klantar till det rejält.

Så här glad blir man när man klantar till det rejält.

Så idag var det dags igen. Det hade regnat hela eftermiddagen så luften var förvisso syresatt, men också trögandad. Startfältet såg ovanligt snabbt ut idag så det fick bli några extra uppvärmningsövningar. Som vanligt inför tävlingar kände jag mig omotiverad och osugen på att köra hårt.

Starten gick och vi drog iväg tillsammans med de som skulle springa 4km. Uppskattningsvis sju åtta personer drog iväg, men jag struntade i dem och tänkte köra mitt eget tempo och försöka köra lite jämnare splitar. Det kändes ganska lätt och efter första kilometern stod klockan på 4:05 – sju sekunder snabbare än förra veckan. Jaja, då är det väl bara att köra på. Efter två kilometer sprang jag om en av de och därefter sprang jag i princip själv resten av loppet.

Vid 2,5 km höll jag på att göra en riktig vurpa. Marken var blöt och alla rötter och stenar lika så. Liksom förra veckan sprang jag i mina nya Inov-8 Trailroc 245. Hittills tycker jag de verkar vara något hala och i en av kurvorna tappade jag allt grepp och såg nog mer ut som en short track-skirdskoåkare i bästa kurvtagarform än en löpare. Men med en heroisk insats av ländryggen tog jag kurvan och lyckades hålla mig på fötterna.

Avfarten efter asfaltsbacken missades INTE och jag tryckte på lite över det efterföljande kalhygget. Vid varvningen stod klockan på 18:31. Snabbaste halvtiden hittills! Ute på ängen några hundra meter efter varvning blev jag omsrpungen av någon riktigt stark löpare. Han bara susade förbi med kraft i stegen. Undrar om han kom sent till starten?

Med två kilometer kvar fick någon häng på mig och låg bakom mig fram till den förhatliga avfarten då han sakta gled förbi mig i uppförsbacken som följer. Sedan var det bara några små motlut kvar och den sista bergsklacken som ska forceras med ett par kraftfulla steg. Väl uppe på toppen tittade jag på klockan som visade 37:35. 25 sekunder på mig för att gå under 38 med bara drygt 125-150 meter kvar. Jag tryckte på för allt vad tygen höll och rusade ner för den sista utförslöpan och in i mål. Pip. 37:56! En PB-sänkning med 2:06. Otroligt skön känsla efter förra veckans debacle. Äntligen får man sälla sig till de som springer Kaprifoljoggen på trettio-någonting. Jag snittade ett 4:44-tempo och en puls på 185 (193 max) – min högsta snittpuls hittills vågar jag påstå.

Och startfältet visade sig vara just så starkt som det såg ut. Faktiskt starkast hittills. Min tid räcker i normala fall till en 5–7-placering. Idag hamnade jag nog inte bättre än 10:a (EDIT: Jag kom 7:a). Men lika glad är jag för det. Nu har jag en chans kvar att putsa tiden lite innan vi åker hem till Göteborg igen. 37 minuters lidande. Gruvligt.

Annonser
1 comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s