Arkiv

Monthly Archives: april 2014

Före
Efter en lite halvtaskig uppladdning (med fem så gott som löpfria skadeveckor) inför Berlin Marathon i september förra året bestämde jag mig ganska snabbt för att försöka få till en mara lite tidigare under 2014-säsongen. Tänk om man kunde få till en stabil grundträning under det mörkare halvåret och se vad ökad mängd kan leda till?

Tursamt nog upptäckte jag i oktober att vi faktiskt har en dusch på kontoret och började därmed kuta fram och tillbaka till jobbet två dagar i veckan. De 32 transportkilometrarna kombinerat med långpass och lite terräng resulterade i stabila 50–70km-veckor hela hösten och vintern igenom, så när som under julledigheten. Och det gav resultat. Mitt distanstempo låg nu runt 5:00 min/km.

En spontan vinkväll i november satt jag och grannen Fredrik och pratade om vilka maror man borde springa. Som en blixt från klar himmel säger Fredrik plötsligt ”Jonas, var har du datorn? Nu bokar vi Paris!” Sagt och gjort, vi bokade Paris.

Med mitt något ostrukturerade träningsupplägg inför Berlin bestämde jag mig för att strikt följa ett program med 3:30 som mål. Jag kände mig optimistisk efter höstens stabila mängd och förbättring. Jag behövde egentligen bara skifta om något distanspass till ett mer strukturerat intervallpass samt springa på luncherna istället för de dubbla transportpassen till och från kontoret. Den typiska veckan var nu: mån – distans, tis – intervaller, tors – tempo, fre – distans, lör – långpass. Fartmässigt låg jag hela tiden i den snabbare delen av spektrat på varje pass. Det kändes annars inte riktigt som de gav något. Jag märkte hur min tröskel hela tiden flyttades och 4:45 började kännas relativt bekvämt. Men, som ett brev på posten kom skadan.

Med fem veckor till start började det göra ont på nedre insidan av det vänstra knät. Jag fick avbryta passet och knata hem. Denna gång var det något mer än knätröttheten man ibland kan känna efter lite hårdare pass. Efter lite påläsning låg PFSS nära till hands och jag körde på med lämpliga rehabövningar. Efter en veckas vila kändes det bättre, men ett litet testpass på cykeln försämrade det igen. Måndagen efter gick jag till sjukgymnasten. Diagnos: kanske PFSS, kanske meniskbesvär. Oavsett vilket körde jag på med mina rehabövningar samt jackade upp bålträningen ett snäpp. Det blev bättre igen och lagom till Göteborgsvarvets seedinglopp i slutet av mars kändes allt prima – även om jag inte vågade springa på för kung och fosterland (det blev ett kontrollerat PB på 44:12). Tyvärr innebar de tre veckornas löpvila att jag också missade formtoppningen med de tre viktiga 30+långpassen.

140406_cocktail

Allt man behöver veckan innan en mara.

Ett sista långpass (22 km) och tempopass hans dock med innan det var dags att varva ner och packa väskan inför Paris. Men först – halsont. Sällan har jag ätit, sprayat och druckit en sådan cocktail av olika läkemedel, medicintekniska hjälpmedel, naturliga preparat och ingefäravatten. Jag kände mig trött och hängig och tänkte att det säkerligen var en släng av den vanliga nummerlappshypokondrin. Men icke. Med bara några dagar kvar blev min röst skrovlig, hes och vass. Ja, någon gång ska vara den första man tvingas ställa in på grund av sjukdom. Men det beslutet tas i Paris, inte innan. Sammantaget med de missade långpassen kändes det väl optimistiskt att springa för 3:30, så jag justerade mitt mål till mer realistiska 3:40.

140406_bib06.40 lördag morgon lyfte vi mot Paris. Allt gick som smort. Halsen fortsatte krångla och jag matade mig regelbundet med olika preparat. Vädret i Paris var strålande. Äntligen vår på riktigt. Vi drog direkt till expon och nummerlappsutlämningen. Det var ett smart drag. När vi kom med våra medicinska intyg i högsta hugg gick det undan. När vi lämnade mässan 45 minuter senare ringlade kön lång. Efter incheckning på hotellet nära Place Victor Hugo i Trocadero (nära både start och mål) tog vi oss ut på stan för lite turistande.

Notre-Dame från sightseeing-bussen.

Notre-Dame från sightseeing-bussen.

För att spara på fötterna tog vi oss runt med en sightseeing-buss och fick samtidigt se delar av banan vi skulle springa dagen efter.  Efter middag och klädprepp (Brooks Green Silence, korta Adidas-tajts, Triathlon Väst-t-shirt och keps) somnade jag som en stock.

06.45 var det frukost. Hotellet hade öppnat upp något tidigare p.g.a. maran. Det blev ett par små pannkakor med chokladsås, två små yoghurtar, en pain au chocolat och en kopp kaffe. Efter en trekvarts ytterligare vila på sängen var det dags att knata bort mot starten. Vädret var kanon och det var redan behagligt ute, trots att klockan bara var åtta. Löpare strömmade till från alla håll och kanter. Vi joggade några hundra meter. Det kändes inte perfekt, men heller inte helt åt skogen. Halsen var fortsatt rosslig men det kändes ungefär som när slemhinnan börjar växa tillbaka, så jag utgick från att bacillerna var borta.

140406_triumf_startNär vi kom upp på Champs-Élysées vid Triumfbågen möttes vi av 40.000 löpare och en sol som lös oss rätt i ansiktet. Mäktigt! Efter lite stretch och en sista toalett önskade vi varandra lycka till. Fredrik gick bort till 3:15-fållan och jag till 3:45-diton. Döm om min förvåning när Isabelle från Triathlon Väst står precis framför mig i kön. Hon ska, liksom jag, försöka gå under 3:40 och vi bestämmer oss för att kuta ihop och ge varandra lite draghjälp. Planen var att snitta strax under 5:00-tempo så länge som möjligt och få bästa möjliga tidsmarginal inför sista milen. Jag hade med mig fyra GU-gels för 10, 20, 30 och 35 km-stationerna, medan jag skulle dricka vid varje kontroll.

Under
8.45 gick starten och eliten kutade iväg. Drygt 20 minuter senare var det vår tur. Det började redan bli varmt och jag funderade lite över hur det skulle fungera med tanke på att de senaste 100 passen i princip sprungits i en temperatur under 5°C. Vi lämnade Triumfbågen bakom oss och spring i svagt medlut ner för breda Champs-Élysées.

140406_place_de_la_concorde

Champs-Élysées och Eiffeltornet sett från obelisken på Place de la Concorde.

Även om det var många löpare i vår grupp blev det minimalt med trängsel och det var inga större problem att lägga sig strax under 5-tempo från start. Benen och kroppen kändes ok, men inte mer. Pulsen var något hög mot den normala.

140406_paris_mapParis är en mara med långa raksträckor. Man springer nästan helt rakt de första nio kilometrarna, sedan en sju kilometer lång 180-graders sväng genom parken Bois de Vincennes ner mot Seine, följt av 12 kilometer rakt utmed floden för att avslutas i en 14 kilometer lång 180-graders sväng genom parken Bois de Boulogne innan målgången på Avenue Foch.

Vid elva kilometer och början av Bois de Vincennes.

Vid elva kilometer och början av Bois de Vincennes.

Det var fullt med folk ute och hejade i den strålande solen. På sina ställen var det riktigt trångt – publiken stod långt ut i banan så att vi löpare fick trycka ihop oss lite. Vi höll vårt tempo utan större problem även om jag noterade att min puls kanske var något högre än den brukar vid 5-tempo. Förmodligen en kombo av värmen och att jag fortfarande hade nån rest kvar från halssjukan i kroppen. Isabelle kände sig pigg och vi kutade på. Första milen avverkades på 49:31 – helt enligt plan. Strax därpå sprang vi in i den första parken – Bois de Vincennes. Skönt med lite sporadisk skugga från träden, men samtidigt började också en svag uppförsbacke i några kilometer. Inget jobbigt på något sätt, men det känns ändå på den något ökade ansträngningen. Å andra sidan fick vi medlut i några kilometer från slutet av parken ner mot halvmaramarkeringen. Andra milen gick på 50:04 och halvmaran på 1:45:51 – också enligt plan.

I och jag – starka som få.

Isabelle och jag – starka som få strax efter Pont Neuf vid 25 kilometer.

Nu sprang vi i centrala Paris igen, utefter Seine. Banan gick precis bredvid floden, en nivå nedanför staden. Det var fullt med folk på alla broar vi sprang under och uppe på sidorna längs med banan. Vid 26 km sprang vi ner i en lång biltunnel. Det var alldeles mörkt – åtminstone jämfört med det strålande solskenet utanför. Vi sprang förbi en nattklubbsstation med hög musik, belysning och lasershow. Lite som Lustiga huset kan man säga. Inte vad jag var beredd på direkt. Jag tappade orienteringen och försökte fästa blicken på något diffust längre fram i tunneln, men blev ändå lite snurrig.

I och med tunneln började det kännas lite tyngre. När vi kom ut på andra sidan följde tre-fyra viadukter inom loppet av några få kilometer. Brant nedför och sedan brant uppför. Viadukter är enligt mig bland det värsta man kan ha på en marabana. De är sällan långa, men tillräckligt branta för att man ska tappa både tempo och takt. Successivt suger de musten ur en. Så även för mig. Vid 29 km gled Eiffeltornet förbi till vänster på andra sidan floden. Tredje milen gick på 51:42 – fortfarande helt enligt plan.

140406_Eiffel

Vid 30 km började jag bli märkbart tröttare – och törstigare. Strax innan vätskestationen klämde jag en gel och drog sedan i mig en flaska vatten. Jag borde tagit en extra. Redan vid 32 km, på väg in i den andra parken, var jag riktigt törstig igen. Det blev värre och värre och det kändes helt ofattbart långt till nästa vätskestation vid 35 km. Vips var jag ner på 5:20–5:30-kilometrar. Ett rätt rejält tapp från det dryga 5:00-snitt vi hittills haft. Jag kände mig helt urvätskad. Inte konstigt med tanke på värmen och hur ovan jag var vid den. Jag började få kämpa lite för att hänga på Isabelle, som verkade lika pigg som tidigare.

Väl framme vid 35 km-stationen snurrade det till och jag blev vimmelkantig. Jag släppte Isabelle, som försvann i folkmängden, tog två flaskor vatten och tvingade mig att gå en halvminut. Jag klämde i mig den fjärde och sista gelen, hällde en halv flaska vatten över huvudet, svepte en och tog med mig resterande halvan. Började kuta igen, men fick nu kämpa för att hålla 5:45-tempo. Det var nära ögat att jag gick in i väggen ordentligt.

Som alltid känns kilometrarna från 35 och framåt otroligt långa. Det är bara pannben som gäller. Särskilt med tanke på hur få långpass längre än 30 km jag hade fått till, d.v.s. inga. Jag insåg strax efter vätskestationen att jag skulle få svårt att gå under 3:40. Krafterna var i princip slut. Men under 3:45 skulle jag bara.

Så här ser man ut 200 meter innan mål.

Så här ser man ut 200 meter innan mål.

Några kilometer innan mål sprang vi en bit på ojämn kullersten, så nu fick man dessutom fokusera på att lyfta fötterna ordentligt för att inte snava på uppstickande stenar här och var. In på Avenue Foch och upploppet. En liten spurt och i mål! 3:42:42. Nytt personbästa med nästan 14 minuter jämfört med med Berlin i höstas.

Efter
Stannade tvärt efter målgången och började stapplande ta mig fram mot vatten, frukt och medalj. Höll till och med på att tappa balansen två gånger, men klarade mig från att trilla. Jag fick en t-shirt och ett värmeplagg som jag tog på mig. Även om det var varmt är man såpass slut på energi att man börjar småfrysa ganska snabbt. Fredrik var i mål sedan ett tag så ganska omgående började jag knata tillbaka mot hotellet. Tur att det inte var mer än ca 500 meter, för fort gick det inte.

Efter lite grattissamtal, två Co-Co och en dusch var det dags för lunch. Vi knatade iväg till närmsta bistro som visade sig vara riktigt bra. Där satt andra löpare och vi åt alla samma rätt: biff, pommes och bearnaisesås. Otroligt gott. På kvällen slöt vi upp med några av mina klubbkamrater som också sprungit maran. Efter burgare, öl och drinkar delade vi på oss och jag och F avslutade kvällen i god turistform på Buddha Bar.

Grattis på oss!

Grattis på oss Fredrik!

Benen och kroppen kändes omgående bra. Inga skadekänningar, bara muskulär trötthet, en blodblåsa på vänster tå samt en begynnande blå nagel på vänster ”ringtå”. Dock kom halsontet tillbaka. Istället för att göra första löppasset på onsdagen fick halsen vila en dag till innan jag joggade runt min vanliga femkilometers-slinga på torsdag kväll.

Summa summarum måste jag säga att Paris Marathon var ett riktigt fint lopp. Dels är staden i sig fantastisk, men det var också mängder med folk ute och hejade. Får nog säga att det sammantaget är den bästa maran jag sprungit, och jag kan gärna tänka mig att komma tillbaka.

Snyggaste medaljen och finisher-tröjan hittills.

Snyggaste medaljen och finisher-tröjan hittills.

Givet alla omständigheter: knäskada, halssjuka och värme, är jag riktigt nöjd. Jag lyckades hålla min plan i 30 kilometer och med fler långpass kommer det gå bättre nästa gång. Det kommer givetvis alltid finnas försämrande omständigheter, men förhoppningsvis räcker det med en åt gången. Nästa gång får det bli sub 3:30.