Arkiv

Monthly Archives: december 2013

Välkommen till mitt 2013. Det brukar hända en hel del under ett år. 2012 är svårslaget (som du gärna får läsa mer om här), men jag undrar om inte 2013 ändå toppar det.

Jag har:

  • inte bara vidhållit min träning utan också med framgång ökat på mängden en hel del.
  • provat på flera olika tävlingsformer så som ultramarathon, tidslopp och swimrun.
  • rest jorden runt med familjen.
  • efter en sväng som konsult startat en ny varumärkes- och kommunikatiosnbyrå: Brand Club Communcation.

Vi tar det från början.
2013 började med knäproblem. Jag hade dragit på mig löparknä när jag sprang Amsterdam Marathon i slutet av oktober 2012 och det var ännu inte helt borta. Jag körde mina rehab-övningar samtidigt som jag sakta började springa mer och mer.

Vid sidan av körde jag på med simningen och började hänga på Åby badhus,  Triathlon Västs söndagspass i Frölunda och klubbens simläger första helgen i februari. Uppåt 20 simmade kilometer på en månad är som en ocean för mig. Men visst gav det resultat. Vattenläget blev bättre och bättre, även om det är långt från bra.

I februari hade mina knäproblem äntligen försvunnit och jag lyckades redan nu ta ett av mina mål för året: milen under 48 minuter. Lite oplanerat kändes benen lätta och snacka om att jag blev förvånad när klockan stannade på 46:34 efter tio kilometer. Den tiden står sig än. Förmodligen (och förhoppningsvis) mest på grund av att jag inte gjort några seriösa försök att sätta nytt PB på distansen. Tankarna har funnits där och jag tror mig vara god för under 45 minuter, men det återstår att bevisa.

Det faktum att jag satt i frysboxen efter att ha sagt upp mig hösten innan gjorde det inte direkt svårt att få tid till träningen i början av året. Flera veckor låg jag runt tio timmar – något helt otänkbart ett år tidigare.

Löpning jorden runt
26 februari drog vi äntligen iväg. Det var dags att resa jorden runt. Planeterna hade visat sig stå på rad för oss så det var inte mycket att tveka på när vi bokade resan i november året innan. Under de tio veckor vi gjorde varvet passerade vi Sydafrika, Singapore, Australien, Nya Zeeland, Rarotonga och  Los Angeles. Att bokstavligen få upptäcka världen genom barnens ögon är obetalbart. Snacka om att man har skaffat sig minnen att glädjas åt när man sitter där på ålderdomshemmet. Du får hemskt gärna ta del av vår resa på http://varvetrunt.wordpress.com.

0306_SignalHill_3

Kapstaden i morgonljuset sett från Signal Hill.

Självklart blev den en hel del oförglömliga löp- och simupplevelser också. Här är ett axplock – klicka gärna och läs mer:

0419_sunset

Rarotonga i morgonljuset.

Tävlingssäsong och ett misslyckande
Väl hemma i Sverige igen väntade race-säsongen. Först ut var GöteborgsVarvet. Det gick åt skogen – som för de flesta i år. Någon räknade ut att jag sprang om över 6000 personer och blev omsprungen av endast drygt 100 personer. Ändå räckte det inte till mer än 1:53:12. Några veckor senare persade jag med drygt tio minuter på 1:43:43 under ett träningspass. Den känslan!

BUM
Helgen efter GöteborgsVarvet var det ultra-premiär i och med BUM45 (ett ultramarathon springer man när man kutar längre än de vanliga 42,2 kilometerna). Det visade sig bli en riktig upplevelse, dels för att tävlingen som sådan var väldigt kul och bra arrangerade, men också för att jag verkligen fick känna på trötthet. På de 45 kilometrarna teknisk terräng sprang man sammanlagt uppför motsvarande halva Kebnekaise – över 1000 höjdmeter. Den sista milen innan mål var jag helt slut och fick gå en hel del, men den fantastiska känslan vid målgången gjorde det lätt värt det. Det blir repris på detta lopp under 2014!

0525_teamet

Jag, Niklas och Sebastian strax innan start.

Min första riktiga triathlon tävling
I mitten av juni deltog jag i Borås City Triathlon – en tiondels Ironman (400m simning, 18 km cykel och 4,2 km löpning). Även om simningen gick åt skogen var det riktigt roligt och nyttigt att känna på hur allt fungerar för första gången i ett riktigt lopp. Efter Borås var det dags att bli kompis med brännmaneterna och sätta fart med simträningen utomhus.

0615_suitoff2

Sommaren förflöt på lantstället i Sotenäs/Bohuslän. Jag fick till en bra mix av kuperad landsvägscykling, löpning och simning. Jag fick även till några test av bytet mellan simning och löpning inför det stundande Ö-loppet.

Över klippor och skär
Den tredje augusti var det dags för mig och J att ta oss igenom Göteborgs södra skärgård simmandes och till fots. Totalt 37 kilometer fördelat på fem kilometer simning och 32 kilometer löpning över 18 öar. Min nervositet var påtaglig – nu var det dags att simma totalt fem kilometer jämfört med de dryga två jag som längst hittills. Och nu med skor, ny kort våtdräkt och en del extra utrustning. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Det är rätt mycket som kan gå fel. Bara det faktum att det blåste 10-12 meter per sekund med hot om åska längst ut i kustbandet kunde ställa till det.

1231_oloppet

En och annan pinal ska med.

7:54:44 senare var vi i mål, tillslut. Trötta men sjukt nöjda och peppade. Vi hade tappat en hel del på slutet och jag frös de sista två timmarna. Men vilken upplevelse! Man känner sig helt ostoppbar när man slänger sig i den grova sjön och simmar över till nästa ö för att kuta vidare. Ett med naturen så att säga. Ö-loppet är den roligaste tävlingen jag hittills gjort och som tur är lyckades jag knipa en plats till 2014 års upplaga.

1231_oloppet2

Berlin Marathon
De två sista större planerade tävlingarna för året var Berlin Marathon och Borås 6-timmars. Målet för Berlin var att gå under 3:45, men med bara fem veckor kvar av uppladdningen överbelastade jag höften och fick ta time out från löpningen och fokusera på sjukgymnastik. Bättre förberedelser kan man göra och jag insåg att 3:45 var orealistiskt. Jag fick helt enkelt inse att jag var tvungen att köra på plan b, dvs att springa in under 4 timmar. Själva loppet var så mäktigt som man kan föreställa sig med 100.000-tals personer utmed banan hejandes på drygt 40.000 löpare. Inte heller helt o-mäktigt att springa under Brandenburger Tor precis innan målgången. Jag och C gick ut i 5:20-tempo med ambitionen att hålla det första halvmaran. Jag sprang i mål på 3:56:35. Efter omständigheterna var jag riktigt nöjd. Jag hade ändå putsat tiden med över 30 minuter jämfört med Amsterdam elva månader tidigare. Och märkligt nog höll höften hela vägen igenom. Det var som om den aldrig varit överbelastad.

1231_berlin

Runt, runt och runt
Borås 6-timmars var ännu en ny erfarenhet.
Till skillnad från de flesta andra tävlingar där man springer en bestämd sträcka så snabbt som möjligt handlar det här om att komma så långt som möjligt på en bestämd tid. I Borås skulle vi springa 1,3 kilometer runt en liten sjö – varv efter varv. Psykiskt knäckande tänkte jag, men det visade sig vara riktigt socialt. Man sprang och småpratade med flera av de medtävlande under loppet – tid fanns det ju gott om. Kroppen kändes bra och jag fick uppleva både dalar och toppar under resans gång. När pistolen small efter sex timmar hade jag tagit mig 58,3 kilometer. Mycket nöjd med tanke på att jag tänkt mig att springa åtminstone 50.

1109_6timmar_3

Ny byrå
Efter sommaren startade jag, tillsammans med två kollegor, upp en ny varumärkes- och kommunikations byrå – Brand Club Communication. I september flyttade vi in i lokaler på Kyrkogatan och först i oktober upptäckte jag att vi hade en dusch på kontoret. Vilken grej! Helt plötsligt kunde jag börja springa fram och tillbaka till jobbet. På prov började jag springa två dagar i veckan. Det fungerade bra och på så sätt fick jag ihop över tre mil varje vecka utan att familjen märkte av det – att springa till/från jobbet tar nämligen ungefär lika lång tid som att ta bussen. Perfekt. Veckorna rann på och jag snittade runt sex mil i veckan. I november blev det mängdrekord med råge – hela 273 kilometer. Inte illa!

En fin avslutning på året
I december höll Musikhjälpen låda på Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg. På initiativ av Lonesome Runners sprang vi en 24-timmarsstafett runt glasburen och torget. För varje avverkade kilometer skänkte man en slant. Jag sprang två pass och tillsammans med alla andra löpare fick vi  ihop över 50.000 kr för tjejers rätt att överleva sin graviditet. Känns stort!

1211_musikhjalpen

Glada löpare på 21:00-passet.

Årets mål och siffror
Så, hur gick det med målen jag satte upp 1 januari? Hur såg året ut i siffror? Är det något man får gott om när man tränar är det just siffror. Nedan följer en sammanställning med 2012 års siffror inom parentes.

Jag gjorde 159 (104) löppass, 48 (22) cykelpass, (65) 16 simpass och 73 (32) styrkepass.

Jag har sprungit 1.631 (819) kilometer vilket är strax över Sveriges längd. På cykeln kom jag 1.234 (527) kilometer.

Personbästan i löpning:

  • 5km: 21:25 (24:42) fjärde juni. Målet för 2013 var 22 minuter.
  • 10km: 46:34 (54:39) 18 februari. Målet var 48 minuter.
  • 21,1km: 1:43:40 16 juni. Målet var 1:50.
  • 42,2km: 3:56:35 (4:26:59) 29 september Berlin Marathon. Målet var 4:00.

Genomförda lopp (sträcka):

  • GöteborgsVarvet (21,1km)
  • BUM (45km terräng)
  • Borås City Triathlon (sprint)
  • 3 st Kaprifoljoggen (8 km terräng)
  • Ö-loppet (32km terräng + 5km simning)
  • Särö Kungliga Triathlon (sprint)
  • Råda Triathlon (sprint)
  • Berlin Marathon (42,2 km)
  • Borås 6-timmars (hann 58,3km)

Tyvärr blev det inget Swiss Alpine i år. Det är helt enkelt ett för stort projekt och passade inte in i familjens semesterplanering. Uppsidan är att jag fick möjlighet att köra Ö-loppet vilket jag inte ångrat för en sekund.

Hur gick det med mina prestationsmål för 2013 då?

  • Springa en ultramara – gjordes i och med BUM45 och Boråst 6-timmars.
  • Cykla tio mil som långpass – nåddes inte, cyklade 80 kilometer Ljungskile -> Göteborg som längst.
  • Frisimma en halv ironman-distans – 1,9 kilometer. Check x 4! 2,1 kilometer som längst.

Viktmässigt avslutar jag året där jag började det – drygt 79 kilo. En stor del av året låg jag runt 76–77 kilo men en dekadent julhelg tvingade effektivt upp vågen ett par streck. Målet var 75 kilo så detta måste räknas som en plump i protokollet. Inget som inte går att fixa dock.

Sist, men inte minst, skulle jag bestämma mig för vad jag ska göra i livet framöver. Efter jorden runt-resan i våras kliade det bra mycket i reklam-fingrarna och som ni redan listat ut är jag kvar i reklam- och kommunikationsbranschens i och med uppstarten av Brand Club. Känns riktigt kul!

Även om bloggen tappat en del styrfart under hösten så har de glade tillropen varit många. Jag tackar och bockar ödmjukast för dem.

Och nu: Uppåt, framåt och Gott Nytt År!

Tillsammans med Christian och familj har vi åkt upp till Värmland och en liten stuga i Rattsjöberg strax utanför Torsby för att fira jul. Gårdagen bjöd på årets enda skiddag. Det blev tre åk med barnen i den lilla gröna backen. Mycket spännande.

Den senaste veckan har gått i löpvilans tecken. Vänstra höftböjaren har ömmat lite det senaste samtidigt som höger vad börjat ge sig till känna. Härom veckan klarade jag ett av årets stora mål – att springa hela Sveriges längd om 1572 kilometer – så vila kombinerat med oproportionerliga mängder mat har känts helt berättigat. Christian har fortfarande några mil kvar till Treriksröset, men springer han på enligt plan kommer han nå dit gott och väl innan årsskiftet. I dag sa planen att det var dags att kuta, och vad passar väl bättre än en juljogg i duggregnet?

1224_view

Stugan ligger högst upp på ett berg så hur vi än springer blir det uppförsbacke tillbaka. Vi vek av norrut på timmerbilsvägen. Underlaget var blött, lerigt och isigt så det gällde att hålla tungan rätt i mun. Trots all julmat så kändes steget lätt – tills jag insåg att vi sprang nerför. Efter ca två och en halv kilometer blev jag plötsligt rejält snurrig. Så pass snurrig att jag fick stanna och ställa mig med huvudet mellan knäna. Efter någon minut släppte det som tur var. Jag gissar på att det var buffen som smet åt lite väl hårt över en blodådra. Det har hänt något liknande tidigare när jag tagit på simmössan slarvigt. Vi bestämde oss ändå får att springa tillbaka mot huset och vidare åt andra hållet för att inte vara allt för långt bort ut i fall att något skulle hända.

1224_c_trail

Någon kilometer söder om stugan hittade vi en stig som vek av in i den fina skogen. Det gjorde även vi. Underlaget bestod mestadels av stenar täckta av blöt mossa. Skogen stod på sin ställen riktigt tät och blicken var konstant fäst två, tre meter framför fötterna. Hade det stått en björn en meter in i skogen hade jag inte sett den. När vi kom fram till ett parti spänger vände vi tillbaka mot vägen. Är det något man givetvis kommer ramla på så är det just blöta spänger på julafton.

Över stock och sten.

Över stock och sten med överdriven axelrotation.

Väl tillbaka vid stugan hade vi samlat ihop elva kilometer och ett par ”härliga” uppförslöpor. Yrseln kom inte tillbaka, vaden kändes helt bra men höftböjaren gjorde sig fortfarande påmind. Summa summarum ändå helt ok med andra ord! Nu är det dags för mer julmat så – till er alla, från oss alla – önskar vi en riktigt God Jul!

Christian gör anspråk på Darwin Awards.

Christian gör anspråk på Darwin Awards. Notera att det som stoppar trädet från att falla är en extremt utdragen elledning.

Ja vad fasiken, det blev en runda till. Den här gången med min kollega D. 11,4 kilometer kutade vi runt Gustav Adolfs torg. Den här gången gjorde vi också något helt galet – vi bytte varvriktning efter halva tiden. Det tog ett tag för hjärnan att vänja sig efter en si sådär 65-70 varv det senaste dygnet.

1212_musikhjalpen2

Mäktigast är att vi i skrivande stund ligger 9:a på topp10-listan över det största insamlingarna för Musikhjälpen – med bara några kronor kvar upp till en 7:e-plats. Go go!

Som nog alla vet vid det här laget pågår Sveriges Radios Musikhjälpen på Gustav Adolfs torg här i Göteborg. Man samlar in pengar för att fler kvinnor ska överleva sin graviditet. Härom dagen kom en Lonesome Runners-medlem på den briljanta idén att för den goda sakens skull göra ett undantag från ensamlöpar-tanken och tillsammans springa runt runt runt torget och Musikhjälpen-studion för att samla in pengar – valfri valör per löpt kilometer.

Sagt och gjort, med start igår kl.16 började vi springa. Ett schema med två löpare varje timme under ett dygn sattes upp för att se till att det blev en kontinuerlig 24-timmarsstafett av det.

Vid 21-snåret anslöt jag, C och B. På plats guppade redan ett par gula Lonesome Runners-västar runt runt torget. Vi hämtade ut våra västar i vaktbåset in till Musikhjälpen-studion och började kuta. Underlaget är värsta tänkbara – oregelbunden kullersten och stenplattor. Mumma för ben och fötter.

1211_musikhjalpen

Vi på 21-passet.

Vi sprang och tjôtade med de andra löparna och allt eftersom anslöt fler. Någon skulle kuta först vid 22 men hade tänkt värma upp en timme, någon hade redan hållit på i två timmar. Som flest var vi nog tio personer samtidigt.

Vi fick många heja-rop från Musikhjälps-publiken och människor som väntade på sina bussar. Ett och annat ”De är ju helt galna” hörde också. Inte undra på. Ett varv runt Gustav Adolfs torg är ganska exakt 225 meter och tar strax över minuten att springa. Så väntade du på bussen fem sex minuter hann du allt se oss springa förbi ett par gånger.

Efter tio kilometer var det akut läge att få slå en drill. B och C sprang vidare medan jag stannade till vid insläppet till Musikhjälpsstudion och pratade till mig ett toalettbesök inne på området. Lite märkligt att de inte har en enda portabel toalett uppställd med tanke på hur mycket folk som står och tittar.

Efter en dryg timme var vi uppe i ca tolv kilometer och 50-talet varv. Det var dags att lämna över till nästa gäng. Ben och fötter kändes förvånansvärt bra med tanke på underlaget så om en dryg timme (ca 14.00) är det dags att springa igen. Kom gärna ner och säg hej!