Archive

Monthly Archives: november 2013

Då var det dags att göra debut i tidslopp-sammanhang. Tvärt emot vanliga tävlingar där man ska springa en viss sträcka på snabbast tid ska man i tidslopp komma längst på en bestämd tid. I detta fallet den kortaste standardtiden sex timmar. Är man hugad kan man alltid ge sig i kast med tolv, 24 eller 48 timmar också.

Uppladdningen, som började i princip direkt efter Berlin Marathon, flöt på riktigt bra. Jag började bland annat springa tur och retur till jobbet två dagar i veckan och fick på så sätt ca 35 km ”gratis” i veckan. De fyra sista veckorna innan nedtrappningsveckan fick jag ihop en bit över 240 km – rekord!

Eftersom det var första gången jag springa i sex timmar ville jag inte sätta upp några stora mål. För min del handlade det mer om att känna på lite dalar och toppar, hur kroppen fungerar samtidigt som jag mixtrar med energiintag och lite sådant. Men om jag inte komma över 50km skulle det kännas direkt dåligt.

1109_6timmar_2

Man syns åtminstone bra i röd jacka.

Borås 6-timmars arrangeras av SOK Knallen. Loppet springs runt den lilla Ramnasjön strax väster om centrum. Ett varv är 1 295 meter så det blir några stycken. Även om det låter sjukt tråkigt att kuta 40-50 varv runt en sjö finns det några stora fördelar:

  • Du springer förbi en vätske- och energistation varje varv och kan småäta och dricka mest hela tiden.
  • Du behöver inte bära med dig någonting.
  • Du har alltid folk att springa och prata med.
  • Du är aldrig långt från en toalett.

Planen var att springa så jämnt som möjligt – gå ut i 5:45-tempo och försöka hålla det. I övrigt fick det gå lite som det ville.

Startskottet gick och de 250 löparna joggade sakta iväg så när som på några elitlöpare som tutade iväg runt 4-tempo. Jag var där tillsammans med mina två löpvänner C och S och sprang tillsammans alla tre. Ganska snart drog jag och S iväg lite då C ville ta det lite lugnare p.g.a. problem med löparknä.

1109_6timmar_1

Vi hann drygt en och en halv kilometer innan det började regna. Det slutade inte förrän loppet var över. De första två timmarna kändes lätta och flöt på i ett nafs. Sedan kom första insikten – ”Shit, jag ska springa i fyra timmar till!” Det blir till att beta av distans efter distans. Först tar vi maran. Efter ca tre timmar släppte S iväg mig. Även han har haft en del problem med knä och förkylning på sistone. Ingen av de var riktigt formtoppade.

Under loppet hann jag heja på några andra BGS (Brooks Green Silence, en grym sko som inte tillverkas längre)-löpare, prata triathlon med en tjej från Varberg och växla några ord med ett antal andra löpare.

Runt 35 km började det bli tungt, precis som det brukar bli när man springer en mara. Jag bestämde mig för att bara ta lite sportdryck och köra ett mer ordentligt energiintag när maran var avklarad. Hittills hade jag mest tuggat på sega nappar, ätit banan (aldrig har banan smakat så gott) och druckit blåbärsdryck och sportdryck.

Maran klarades av på 4:09:12. Drygt en kvart långsammare än i Berlin, men då skulle jag å andra sidan inte springa i 111 minuter till. Sedan blev det matfest: små bitar med sötlimpa, saltgurka, köttbullar och mycket smör, lite godis, cola, blåbärssoppa och kaffe. Fint som snus. Stoppet tog en dryg minut eller två och sedan bar det av igen. Det kändes fortfarande tungt och jag fokuserade nu på att slå mitt gamla distansrekord på 45 km – knappt två och ett halvt varv runt sjön bort. Väl där började maten göra sitt och det blev genast mer lättlöpt.

Nu var det dags att sikta in sig på 50km. Därefter tänkte jag blanda in en del gång för att spara lite på benen. Som tur var flöt det på rätt ”behagligt” och strax var 50km avklarat. Gött – en milstolpe avklarad! Jag tog lite mer godis och köttbullemacka och började gå.

Kroppen ville inte gå. Det kändes obekvämt och stelt. Jag började jogga igen och genast kändes det bättre. Det var en dryg timme kvar på loppet så varför inte springa för 55 km och se vart det bar? Ungefär samtidigt dök två andra löparkompisar upp för att heja på och ta lite bilder (som ni kan se här). Har alltid hävdat, och fortsätter göra det, att det ger mer med ett fåtal som hejar på riktigt än 100.000 som hejar för att man ska. Samma sak denna gången. Tack.

1109_6timmar_3

Nu kändes ett varv runt sjön som ingenting – jag hade trots allt redan gjort 39. Löpningen var givetvis tung, men det flöt ändå på bra. Rätt som det var small det till och loppet var över. GPS:en visade på 58,1 km. Jämfört med tavlan vid varvningen visste jag att min klocka visade 200-300 meter för lite. Jag hade nästan nått 60 km och ett snitt på 10km per timme! Inte illa.

Knallen hade knappt ekat bort innan en funktionär var framme med en värmelåda och undrade om jag ville ha en hamburgare? Om! Trots att den var från McD var det en av de godare jag ätit. Det regnade och blev snabbt kallt så jag la min nummerlapp under några småstenar för att de skulle kunna mäta upp hur långt jag kom det sista varvet. Sedan skyndade jag mig bort mot våra grejor och bytte om. C och S stod och väntade med stora medaljer runt halsen. De hade gjort en riktig kämpainsats trots sina krämpor.

Det är frågan om jag springer ett tidslopp igen. Ett visst mått av revanschlusta finns – hade jag vetat att jag skulle springa 58,3 km med lite halvslapp inställning sista tredjedelen så hade jag gått för 60+ med marginal. Den som lever får se helt enkelt.

Intressant GPS-karta.

Intressant GPS-karta – det blev några varv.

En stor eloge ska även ges till arrangörerna. Sällan har jag stött på ett så välarrangerat lopp med så många glada funktionärer som trotsade väder och vind i över sex timmar för att konstant langa mat och dryck med ett leende på läpparna och ett ”Kom igen, det ser bra ut!”. Tack!