Race report – Borås Ultra Marathon 45km 2013

Då var det dags att debutera i ultra-sammanhang – Borås Ultra Marathons 45-kilometerslopp (BUM45) stod för dörren. Låt gå för att det inte är mycket längre än ett vanligt marathon, men med terräng och 1047 höjdmeter så är det ändå ett kraftprov. Och tycker man inte det kan man alltid springa den längre varianten på 81 kilometer.

Jag, Niklas och Sebastian skulle springa tillsammans. Det underlättar betydligt att ha någon att prata med när tiden kryper framåt, eller när man behöver en spark i baken för att komma vidare. De är båda bättre löpare än jag så planen var att hålla ihop så länge det kändes meningsfullt.

0525_teamet

Jag, Niklas och Sebastian – redo för allt.

Jag vaknade pigg som en lärka vid 8-snåret. Vid 9 var det frukost bestående av fet turkisk yoghurt med mycket honung och frön, en ostmacka, cola (!) och kaffe. Vi skulle vara ut minst fem timmar så extra fet mat är en god idé – mat som tas upp lite långsammare och ”räcker” längre. Det hela toppades med extra salt och vatten med elektrolyttabletter. Värmen, distansens och tiden är alla faktorer som gör att salterna i kroppen förbrukas och gör att man tillslut står där med kramper mitt i skogen. Det är också lätt hänt att man dricker för mycket vatten och späder ut salterna ännu mer.

0525_frukost
Efter en sista trippelcheck av all utrustning; vit vattenflaska, svart energidrycksflaska (koncentrerad Hammer Perpetum), sex geler (Hammer), pistagenötter, plåster, näsdukar ifall magen inte är med på noterna, GPS-klocka, mobil, tejp, skor (Montrail Rougerunner), EXO Calfs, tröja, tights, vit keps och ryggsäck med borttagen vätskeblåsa, var det dags att packa in ungarna i bilen för att lämna de hos farmor och farfar på vägen till Hindås. Vi hämtade också upp Niklas och Sebastian. Även om tävlingsnerverna börjde göra sig påminda var alla vid gott mod efter gårdagens uppladdning hemma hos oss. Det kändes inte som att vi skulle ut och springa en ultra, snarare som att det var dags för ett vanligt långpass.

Framme i Hindås hämtade vi ut våra nummerlappar och småpratade med folk vi känner. Bland annat skulle några klubbkompisar från Triathlon Väst springa samma distans. Med jämna mellanrum kom löparna från det långa loppet in på området. Efter drygt 35 kilometer var detta deras andra station på vägen. Några såg, med all rätt, slitna ut medan andra såg oförskämt pigga ut. Det är svårt att föreställa sig hur det måste kännas att ha 45 kilometer kvar samtidigt som det står 100 förväntansfulla löpare med fräscha ben och väntar på att få starta. Jag sparar den upplevelsen till en annan gång.

0525_start

13:00 gick starten och vi kutade iväg. Strategin löd ”vi har ingen aning om hur det här kommer gå så det är bäst vi inte dras med i farten” och tempot blev därmed lite lugnare. Vi la oss i mitten av klungan. Första kilometern gick på grusvägar innan vi svängde in i skogen och tråcklade oss djupare och djupare in bland träden.

Into the wild.

Into the wild.

Benen kändes bra och ett ögonblick senare var vi framme vid Brandshed och första kontrollen vid elva kilometer. Och vilket mottagande vi fick. Flera åskådare och funktionärer applåderade oss på vägen in mot stationen. Normalt brukar jag inte få någon energi att tala om från de som hejar utmed banan, men här blev det tvärt om. Efter att inte ha sett någon annan än Niklas och Sebastian samt en och annan löparrygg kändes det enormt bra med 20 personer som lyfte fram oss. Inget GöteborgsVarv i världen kommer i närheten. Klockan stod på 1:01 så vi var helt nöjda med farten. Vattenflaskorna fylldes på och några gelegodisar åkte med innan vi kutade vidare.

Niklas ger stoppet med beröm godkänt.

Niklas ger stoppet med beröm godkänt.

Nu blev terrängen betydligt mer teknisk med smala stigar med mycket rötter och stenar samtidigt som det blev både mer uppför och utför. För att undvika att ramla behövdes fullt fokus på nästan varje steg. Runt 18 kilometer började benen kännas segare. Även mentalt började det bli lite tuffare. ”25 kilometer kvar och benen tröttnar redan. Hur ska det här gå?” Det kändes väldigt långt bara till nästa kontroll vid 30 kilometer. Men helt plötsligt sprang vi på en skylt i skogen: ”Extra energi 100 meter”. Snacka om att få en mental boost från ovan. Där stod en familj med ett bord fullt av kakor och godis och serverade saft – starkt blandad saft. Sällan har det smakat så gott. Sockret lyckades få fart på både humör och ben. ”Tack så mycket och trevlig helg” hojtade vi när vi sprang vidare.

0525_seb_nik

Med lätta(re) steg.

Runt 25 kilometer började det bli riktigt tung igen med många höjdmeters stigning. Niklas och Sebastian drog i från ett par gånger och saktade sedan in så att jag kom i kapp. Uppe på en av topparna bestämde vi oss för att hålla ihop fram till kontroll två för att sedan dela på oss. Det är inte kul att låta andra vänta på en.

0525_utsikt

Vi kutade på den sista biten mot Götebacka och kontroll två. Jag kände att stigningarna tagit ut sin rätt och att tempot sjunkit. Dags att vända kepsen bak och fram för att få till den rätta race-looken. Det går som bekant mycket snabbare då… Eller så kan det bero på den stora fina vägen.

0525_jonas

Jag är nere med kidsen.

Väl vid andra kontrollen var jag tvungen att sitta ner en halv minut även om jag visste att det skulle bli trögstartat efteråt. Jag provade att äta lite saltgurka men klarade inte att svälja. Jag och mat under långlopp är ingen toppenkombo. Inte utan att man är lite avis på de som kunde hugga in på korvarna som serverades. Själv fick jag till slut ner två chips, fyllde båda flaskorna och joggade iväg. Niklas och Sebastian hade startat en halv minut tidigare.

Efter någon kilometer kom jag i kapp en pratglad Vetlandabo. Vi höll sällskap ett par kilometer innan han la i en högre växel och gled i från mig. Detta är tjusningen med långlöpning: alla, eller åtminstone de flesta, tävlar mot sig själva och mot distansen. Därför är det inga vassa armbågar eller onödig trängsel. Man tar sig tid, något alla ändå har gått om, och pratar med varandra. Man frågar inte om tider, man frågar hur det känns. Det blir lättare när man kan tänka på något annat än ömma ben och tömda energireserver för ett tag.

Jag räknade ner kilometer för kilometer, femhundring för femhundring, men trots att jag frågade mig varför jag utsätter mig för sådant här visste jag att jag skulle vilja ut på stigarna igen i sinom tid.

Solen sken nu från en nästa blå himmel och det hade blivit märkbart varmare. De sista tio kilometer var inte särskilt tekniska, ett par sista branter uppför och sedan ett gäng riktigt branta nedförslöpor. Jag fick gå i flera av dem eftersom låren nu var så trötta att jag aldrig skulle ha klarat att bromsa. Det sista jag var sugen på var att sätta ansiktet i marken. Jag gick i uppförsbackarna, slow motion-sprang när det var plant och gick nerför. Tempot blev därefter. Med sex sju kilometer kvar till mål lyckades jag räkna ut att jag ändå skulle klara sex timmar med marginal. En euforisk känsla slog genom kroppen och jag blev tårögd. Det samma hände när jag sprang Amsterdam Marathon. Långdistans gör mig helt enkelt känsloslam, något som inte verkar vara helt ovanligt bland just långdistanslöpare.

0525_brant

Som vanligt är det brantare än det ser ut att vara. Jag gick ner.

De sista två kilometrarna gick i utkanten av Borås för att sedan följa Viskan en liten bit. När det var 300 meter kvar stod det folk utmed vägen och hejade. Jag kom helt själv. Mitt namn och nummer ropades upp i högtalarna när jag korsade mållinjen och fick min medalj. Vilken seger! Återigen kom känslorna stormandes och jag fick promenera runt lite för att komma i ordning. En stor grill var igång och det serverades hamburgare, godis, dricka och öl. Jag gick direkt och bytte om, tog en varm dusch och en kort sväng in i bastun. Niklas och Sebastian satt glada i hågen och väntade på mig. De hade avslutat riktigt starkt och gått i mål drygt 25 minuter för mig. Jag kom in på dryga 5:35. Amsterdam Marathon gick på 4:26, men nu var det tre kilometer längre och med motsvarande halva Kebnekaise bestiget på kuppen. Svårt att inte vara nöjd med det!

Så här i efterhand inser jag vilken upplevelse det var, och jag är väldigt nöjd med mig själv och att jag lyckades pressa på hela vägen fram till mål. Benen och kroppen känns oförskämt bra, ungefär som vanlig lätt träningsvärk. Och vet ni vad? Nu när jag sitter här och skriver har funderingarna på nästa långlopp redan börjat…

Annonser
9 comments
  1. Jessica Linder said:

    Fantastiskt starkt å härligt jobbat! Nya utmaningar förhöjer självkänslan och vad man klarar av, med flera meter <3

    • Tack! Ja visst är det så. Några lopp på schemat för din del?

  2. Starkt jobbat. Kan ungefär förstå skillnaden för dig. Jag brukar själv nästan bara springa på grusvägar och spår som går lite upp och ner. Så jag trodde inte att det skulle vara så annorlunda att springa på stigar i skogen. Men konstaterade att det var så mycket tyngre för benen än min 11km vanliga runda. Alla extra höjdmeter suger musten ur benen även om de är rätt små.

    • Exakt, för att inte tala om alla rötter, stockar och stenar man måste parera för hela tiden. Skogsstigar är bra träning även om man bara springer asfalt.

  3. Jessica said:

    Hej, bara ett som är planerat till hösten. Vi ska springa en mara mellan Nice och Cannes i mitten av november :) Det ska bli trevligt! Har inte bokat något annat just nu, men funderar även på Lidingö. Tips, förutom Skatås så är det en himla massa backar men också trevlig att springa i Sisjön #backträning

    • Ja, imorgon är det inplanerat med Sisjön, Oxjsön osv söderut. Det är fin löpning där!

      Marathon des Alpes-Maritimes skulle vara kul att springa någon gång, men det får bli Berlin som gäller i höst. Funderar också på Göteborg halvmarathon några veckor senare.

  4. Kul att läsa din rapport! Sugen på en ultra men kommer nog att vänta till nästa år. :) Vad hade du för tempo?

    • Tack! Ja, det gick inte så fort. Snittade på 7:27. Tappade mycket sista 15km – precis som för de flesta gissar jag. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s