Arkiv

Monthly Archives: maj 2013

24°C, klarblå kvällshimmel och dags för första längre kutet efter lördagens BUM45. Benen har återhämtat sig fantastiskt bra och redan i onsdags var jag ute på en femkilometersrunda hemmavid. Suget efter lite skog var stort så jag drog iväg mot Skatås och lagom kuperade 10:an. Nästan frame slog det mig att det kommer vara ett hav av människor där med tanke på vädret. Mycket riktigt var parkeringsplatsen näst intill full.

Pinnade iväg i lite lagom tempo för att känna på benen i de första backarna. Det var massor av folk i spåret. De första två kilometrarna går 10:an tillsammans med 2,5- och 5-spåren men viker sedan av in på Bohusleden.

Vilken skillnad! Plötsligt var det alldeles folktomt. Jag tror jag sprang om fyra fem personer fram till att spåret går ihop igen med de andra två på slutet. Tänk att folk väljer motorväg framför fin landsväg. Rundan gick på 50:22 och jag tackar för ensamheten!

0530_skatas_10

Mumma för själen.

Då var det dags att debutera i ultra-sammanhang – Borås Ultra Marathons 45-kilometerslopp (BUM45) stod för dörren. Låt gå för att det inte är mycket längre än ett vanligt marathon, men med terräng och 1047 höjdmeter så är det ändå ett kraftprov. Och tycker man inte det kan man alltid springa den längre varianten på 81 kilometer.

Jag, Niklas och Sebastian skulle springa tillsammans. Det underlättar betydligt att ha någon att prata med när tiden kryper framåt, eller när man behöver en spark i baken för att komma vidare. De är båda bättre löpare än jag så planen var att hålla ihop så länge det kändes meningsfullt.

0525_teamet

Jag, Niklas och Sebastian – redo för allt.

Jag vaknade pigg som en lärka vid 8-snåret. Vid 9 var det frukost bestående av fet turkisk yoghurt med mycket honung och frön, en ostmacka, cola (!) och kaffe. Vi skulle vara ut minst fem timmar så extra fet mat är en god idé – mat som tas upp lite långsammare och ”räcker” längre. Det hela toppades med extra salt och vatten med elektrolyttabletter. Värmen, distansens och tiden är alla faktorer som gör att salterna i kroppen förbrukas och gör att man tillslut står där med kramper mitt i skogen. Det är också lätt hänt att man dricker för mycket vatten och späder ut salterna ännu mer.

0525_frukost
Efter en sista trippelcheck av all utrustning; vit vattenflaska, svart energidrycksflaska (koncentrerad Hammer Perpetum), sex geler (Hammer), pistagenötter, plåster, näsdukar ifall magen inte är med på noterna, GPS-klocka, mobil, tejp, skor (Montrail Rougerunner), EXO Calfs, tröja, tights, vit keps och ryggsäck med borttagen vätskeblåsa, var det dags att packa in ungarna i bilen för att lämna de hos farmor och farfar på vägen till Hindås. Vi hämtade också upp Niklas och Sebastian. Även om tävlingsnerverna börjde göra sig påminda var alla vid gott mod efter gårdagens uppladdning hemma hos oss. Det kändes inte som att vi skulle ut och springa en ultra, snarare som att det var dags för ett vanligt långpass.

Framme i Hindås hämtade vi ut våra nummerlappar och småpratade med folk vi känner. Bland annat skulle några klubbkompisar från Triathlon Väst springa samma distans. Med jämna mellanrum kom löparna från det långa loppet in på området. Efter drygt 35 kilometer var detta deras andra station på vägen. Några såg, med all rätt, slitna ut medan andra såg oförskämt pigga ut. Det är svårt att föreställa sig hur det måste kännas att ha 45 kilometer kvar samtidigt som det står 100 förväntansfulla löpare med fräscha ben och väntar på att få starta. Jag sparar den upplevelsen till en annan gång.

0525_start

13:00 gick starten och vi kutade iväg. Strategin löd ”vi har ingen aning om hur det här kommer gå så det är bäst vi inte dras med i farten” och tempot blev därmed lite lugnare. Vi la oss i mitten av klungan. Första kilometern gick på grusvägar innan vi svängde in i skogen och tråcklade oss djupare och djupare in bland träden.

Into the wild.

Into the wild.

Benen kändes bra och ett ögonblick senare var vi framme vid Brandshed och första kontrollen vid elva kilometer. Och vilket mottagande vi fick. Flera åskådare och funktionärer applåderade oss på vägen in mot stationen. Normalt brukar jag inte få någon energi att tala om från de som hejar utmed banan, men här blev det tvärt om. Efter att inte ha sett någon annan än Niklas och Sebastian samt en och annan löparrygg kändes det enormt bra med 20 personer som lyfte fram oss. Inget GöteborgsVarv i världen kommer i närheten. Klockan stod på 1:01 så vi var helt nöjda med farten. Vattenflaskorna fylldes på och några gelegodisar åkte med innan vi kutade vidare.

Niklas ger stoppet med beröm godkänt.

Niklas ger stoppet med beröm godkänt.

Nu blev terrängen betydligt mer teknisk med smala stigar med mycket rötter och stenar samtidigt som det blev både mer uppför och utför. För att undvika att ramla behövdes fullt fokus på nästan varje steg. Runt 18 kilometer började benen kännas segare. Även mentalt började det bli lite tuffare. ”25 kilometer kvar och benen tröttnar redan. Hur ska det här gå?” Det kändes väldigt långt bara till nästa kontroll vid 30 kilometer. Men helt plötsligt sprang vi på en skylt i skogen: ”Extra energi 100 meter”. Snacka om att få en mental boost från ovan. Där stod en familj med ett bord fullt av kakor och godis och serverade saft – starkt blandad saft. Sällan har det smakat så gott. Sockret lyckades få fart på både humör och ben. ”Tack så mycket och trevlig helg” hojtade vi när vi sprang vidare.

0525_seb_nik

Med lätta(re) steg.

Runt 25 kilometer började det bli riktigt tung igen med många höjdmeters stigning. Niklas och Sebastian drog i från ett par gånger och saktade sedan in så att jag kom i kapp. Uppe på en av topparna bestämde vi oss för att hålla ihop fram till kontroll två för att sedan dela på oss. Det är inte kul att låta andra vänta på en.

0525_utsikt

Vi kutade på den sista biten mot Götebacka och kontroll två. Jag kände att stigningarna tagit ut sin rätt och att tempot sjunkit. Dags att vända kepsen bak och fram för att få till den rätta race-looken. Det går som bekant mycket snabbare då… Eller så kan det bero på den stora fina vägen.

0525_jonas

Jag är nere med kidsen.

Väl vid andra kontrollen var jag tvungen att sitta ner en halv minut även om jag visste att det skulle bli trögstartat efteråt. Jag provade att äta lite saltgurka men klarade inte att svälja. Jag och mat under långlopp är ingen toppenkombo. Inte utan att man är lite avis på de som kunde hugga in på korvarna som serverades. Själv fick jag till slut ner två chips, fyllde båda flaskorna och joggade iväg. Niklas och Sebastian hade startat en halv minut tidigare.

Efter någon kilometer kom jag i kapp en pratglad Vetlandabo. Vi höll sällskap ett par kilometer innan han la i en högre växel och gled i från mig. Detta är tjusningen med långlöpning: alla, eller åtminstone de flesta, tävlar mot sig själva och mot distansen. Därför är det inga vassa armbågar eller onödig trängsel. Man tar sig tid, något alla ändå har gått om, och pratar med varandra. Man frågar inte om tider, man frågar hur det känns. Det blir lättare när man kan tänka på något annat än ömma ben och tömda energireserver för ett tag.

Jag räknade ner kilometer för kilometer, femhundring för femhundring, men trots att jag frågade mig varför jag utsätter mig för sådant här visste jag att jag skulle vilja ut på stigarna igen i sinom tid.

Solen sken nu från en nästa blå himmel och det hade blivit märkbart varmare. De sista tio kilometer var inte särskilt tekniska, ett par sista branter uppför och sedan ett gäng riktigt branta nedförslöpor. Jag fick gå i flera av dem eftersom låren nu var så trötta att jag aldrig skulle ha klarat att bromsa. Det sista jag var sugen på var att sätta ansiktet i marken. Jag gick i uppförsbackarna, slow motion-sprang när det var plant och gick nerför. Tempot blev därefter. Med sex sju kilometer kvar till mål lyckades jag räkna ut att jag ändå skulle klara sex timmar med marginal. En euforisk känsla slog genom kroppen och jag blev tårögd. Det samma hände när jag sprang Amsterdam Marathon. Långdistans gör mig helt enkelt känsloslam, något som inte verkar vara helt ovanligt bland just långdistanslöpare.

0525_brant

Som vanligt är det brantare än det ser ut att vara. Jag gick ner.

De sista två kilometrarna gick i utkanten av Borås för att sedan följa Viskan en liten bit. När det var 300 meter kvar stod det folk utmed vägen och hejade. Jag kom helt själv. Mitt namn och nummer ropades upp i högtalarna när jag korsade mållinjen och fick min medalj. Vilken seger! Återigen kom känslorna stormandes och jag fick promenera runt lite för att komma i ordning. En stor grill var igång och det serverades hamburgare, godis, dricka och öl. Jag gick direkt och bytte om, tog en varm dusch och en kort sväng in i bastun. Niklas och Sebastian satt glada i hågen och väntade på mig. De hade avslutat riktigt starkt och gått i mål drygt 25 minuter för mig. Jag kom in på dryga 5:35. Amsterdam Marathon gick på 4:26, men nu var det tre kilometer längre och med motsvarande halva Kebnekaise bestiget på kuppen. Svårt att inte vara nöjd med det!

Så här i efterhand inser jag vilken upplevelse det var, och jag är väldigt nöjd med mig själv och att jag lyckades pressa på hela vägen fram till mål. Benen och kroppen känns oförskämt bra, ungefär som vanlig lätt träningsvärk. Och vet ni vad? Nu när jag sitter här och skriver har funderingarna på nästa långlopp redan börjat…

Då var man här igen. Fjärran från exklusiva gym 53 våningar upp med utsikt över mäktig skyline. Långt bort från kvällspass på takterassens spinningcykel med nattklubbsmusiken som ljudfond. Tusentals mil från mega-gymet med egen simbassäng. Tillbaka hemma i det grå garagegymets ostädade ensamhet…

Jaja, ge mig åtminstone att jag försökte få det att låta lite poetiskt. Blir liksom lite lättare att härda ut så.

0520_garagegym

”Sub1:45 är målet i mitt första GöteborgsVarv. Jag vet att jag är god för det, men det kommer bli tufft. Vi får se hur mycket värmen ställer till med. Break a leg!”

Värmen ställde till det. 25-27°C tryckande åskvärme visade sig vara en vara en svår match, men låt oss ta det från början.

Uppladdningen hade gått fin-fint med två bra pass i tävlingsfart, 10 respektive 14 kilometer, en vecka tidigare. Det var nog de två passen som avgjorde att jag ändå skulle springa GöteborgsVarvet trots att BUM med sina 45 kilometer terräng väntade en vecka senare. Under fredagen tog jag mig en liten cykeltur för att hålla benen igång, fegade inte på efterrätten och tryckte i mig en del choklad. En och annan elektrolyt-tablett blev det också. På kvällen var jag så laddad att det var svårt att sitta still. Hade jag blivit erbjuden att springa loppet då hade jag gjort det utan att tveka.

0518_GV-laddad

Redo att springa med mina favoriter – Brooks Green Silence.

Eftersom det var mitt första varv och jag dessutom var på andra sidan jorden när seeding-loppet gick av stapeln var jag placerad i startgrupp 19. Vi vandrade bort mot starten när det åskade till och några riktigt stora tunga vattendroppar föll. Det rensade knappast luften, snarare steg luftfuktigheten. 15:19 gick startskottet och vi vandrade iväg. Eftersom jag inte hade någon tid från tidigare lopp att springa mot gick jag all in på 1:45 medveten om att tiden skulle bli riktigt dålig om det inte bar. Men jag hade heller inget att förlora på att försöka.

Jag la mig i 5:00-tempo för att känna lite på det genom Slottsskogen. I Säldammsbacken kortade jag steget lite och gled lätt uppför. Jag försökte springa i mitt tempo och Majorna gled undan bra. Jag kände ännu inte av värmen så värst mycket. Efter fem kilometer, precis där vägen övergår i Älvsborgsbron, låg jag bara ett fåtal sekunder över min måltid och allt kändes rätt ok.

Väl nere på Hisingen-sidan började det kännas tyngre. Kanske för att det blev kraftig motvind, men jag tycker också den sträckan är mentalt dränerande eftersom den är så otroligt tråkig. Transportlöpning när den är som sämst helt enkelt. Jag hade kommit ikapp ett par tidigare startgrupper och det började bli trängre igen samtidigt som banan gör ett antal skarpa svängar. Det blev svårare att springa om och hålla farten. Vid tio kilometer hade jag tappat en dryg minut mot min uppsatta måltid och1:45 började glida mig ur händerna.

Göta Älv-bron gick förhållandevis ok men väl nere på andra sidan, vid 15 kilometer, låg jag 3,5 minuter efter. Jag siktade in mig på att klara 1:50 istället, men även det skulle visa sig vara fruktlöst. Uppför Avenyn började ormen av löpare förtätas ordentligt och jag tyckte det blev riktigt svårt att springa om. Stundtals fick jag gå ner ordentligt i fart då jag inte kunde ta mig förbi ryggen framför. Detta höll i sig hela vägen till Slottsskogen. Irriterande när det ändå fanns lite kraft kvar i benen.

I mål på Slottsskogsvallen kom jag på 1:53:12. Trots att vätske- och energiintaget (två GU-geler) fungerade fint så stannade klockan på lite mer än åtta minuter över mitt mål. Svårt att vara nöjd med det resultatet trots att de flesta verkade göra fem till tio minuter över normala tider. Nu lägger vi det här bakom oss och springer vidare. Jag har anmält mig till GöteborgsVarvet 2014 och siktar på en ordentlig revansch då – om inte tidigare.

0518_GV-skor

Mina väl använda Brooks Papier-mâché.

Hela våren har jag varit högst osäker på om jag ska springa GöteborgsVarvet eller inte. Anledningen är att jag ska springa BUMs ”korta” distans nästa helg. 45 kilometer terräng är det som gäller då och jag är inte sugen på att komma dit skadad eller med trötta ben. Visst hade jag kunnat springa GV som ett sista långpass men det fungerar tyvärr bara i teorin. När jag väl står där på startlinjen är det otroligt svårt att hålla tillbaka.

Men eftersom att BUM för mig mer handlar om upplevelsen och att besegra distansen samt att förra helgens två pass i tävlingsfart gick bra så har jag nu bestämt mig för att köra. Sub1:45 är målet i mitt första GöteborgsVarv. Jag vet att jag är god för det, men det kommer bli tufft. Vi får se hur mycket värmen ställer till med. Break a leg!

GV-splittar

Huvudräkning är svårt när man börjar bli trött.

Nu är det nästan tre veckor sedan det hände något här senast. Mestadels på grund av att Nya Zeeland och Rarotong är underutvecklade vad gäller internettillgång. Hursom, nu är vi i Los Angeles för den avslutande veckan på vår jorden runt-resa, så det är väl på sin plats med en liten catch-up.

Efter cykelturen runt Blenheim på Nya Zealands södra ö hände inte så värst mycket mer. Jag bestämde mig för att vila min ömma högra häl i väntan på bättre tider, men också för att vi snart skulle flyga vidare till paradisön Rarotonga – och där vill man ju kunna springa.

Vi hoppar några dagar framåt i tiden och landar på Rarotonga. Min häl har känts bättre och bättre efter att jag börjat gå i flip-flops eller barfota dagarna i ända. Misstänker att min häl tillslut tröttnade på att befinna sig i samma sko dag ut och dag in vecka efter vecka. Därmed var det dags för ett första försiktigt pass. Det började dessutom skymma så det blev en liten t.o.t-runda på totalt fem kilometer. Hälen gjorde sig inte påmind och den kändes varken bättre eller sämre efter rundan. Bra besked enligt mig.

0419_sunset

Solnedgång bakom öns lilla centralmassiv.

Dagen efter, på lördagen, råkade jag av en slump hamna på den lokala triathlonklubbens sista tävling för säsongen. Det var kul att prata med lite lokala profiler och titta på en lite mer avslappnad tävling jämfört med ITU i Auckland två veckor tidigare. Ett 30-tal person från hela spektret – damelit från NZ till prova-på:are – var med och tävlade. Simningen skedde i den vackra lagunen som omger halva ön och växlingarna på en liten gräsplätt strax ovanför stranden. Tämligen idylliskt. Efter T1 sprang jag de två kilometrarna längs stranden tillbaka hem till familjen.

0420_TriStart

0420_TriT1

Eftersom femman kändes bra var det snart dags för en tia. Den flöt också på fint och hälen var lika opåverkad efteråt som gången innan. Dagen efter var det vilodag från löpningen och vad passade väl bättre än att slumpen spelade in och fick hela familjen till en kick-boxingträning för barn? Ja, inte tränade jag med barnen men i samma lokal fanns ett riktigt härligt ”Rocky”-gym och två motionscyklar (inte lika Rocky). Man trändade till och med bakom galler. Det blev en runda på cykeln följt av en hård genomkörare av benen och simmusklerna.

0424_gymma

Ytterligare en dag framåt var det dags för att äntigen ge sig ut på stigarna igen. Förvisso springer man i gräs mest hela tiden vid sidan av vägen som går runt ön, men nu hade jag planerat att ta mig tvärs över ön längs med en stig över bergen. Tämligen brant och rätt igenom djungeln. Stigen börjar några kilometer från vårt hus så jag fick lite uppvärmning innan det bar av brant uppför. Tyvärr kom jag inte många hundra meter innan stigen i princip var igenvuxen. Visst, det finns inga ormar eller andra farliga djur på ön, men med bara ett par kortbyxor känns det inte jättelockande att springa genom tät halv- till meterhög undervegitation. Så här såg det ut:

0423_jungle

Jag gav upp och vände hemåt igen. 11 kilometer blev det och hälen var fortfarande ok så jag kände mig ändå rätt nöjd. Nu var det dags för två vilodagar inför veckans stora attack: en tur runt ön. Men först blev det två små distansrekord i simning. Någon hade satt ut små markörer på 150 meters avstånd i lagunen så lite då och då körde jag några vändor. Ena dagen blev det 1200 meter och nästa hela 1500 – i öppet vatten utan våtdräkt. Känns bra att äntligen ha gjort en olympisk distans.

Så kom fredag morgon och mitt sista långa långpass inför BUM – de 31 kilometrarna runt ön. Laddad med en flaska Hammer Perpetum, två gels och lite pengar till extra vatten pep jag iväg i soluppgången.

0426_dawn

Det är konstant runt 30°C i skuggan på dagarna så det gäller att utnyttja de tidiga timmarna så gott som möjligt. Som tur var började det dessutom regna efter ett par kilometer. Himlen öppnade sig och under tio minuter öste det ner. Svalt och skönt. Molnen hängde kvar och gav lite solskydd tills jag kommit halvvägs, i höjd med den lilla huvudstaden Avarua med sina 5000 invånare.

0426_petrol

Avaruas centrala bensinstation. Bussterminalen (läs bänken) ligger precis bakom.

0426_midway

Bakåt och framåt exakt halvvägs runt.

Efter stan började molnen försvinna och värmen steg snabbt. Solen började bränna i nacken. Ganska snart kändes det tyngre och vattenförbrukningen stack iväg. Jag var tvungen att fylla på flaskan två gånger.

0426_green

Vy upp mot bergen.

Runt 25 kilometer blev det riktigt tungt även om tempot höll sig rätt konstant runt 6:13-6:15. Sista gelen slank ner vid 27 och därefter var det bara pannben som gällde.

0426_Queens

Bara ett stenkast från oss bor visst drottningens utsände. Inte riktigt samma säkerhet som vid Buckingham Palace.

Väl tillbaka vid huset stapplade jag ner till stranden för att ”kyla” av benen och när jag väl fått i mig lite energi så kändes det genast bättre. Återhämtningen gick tämligen fort och jag drogs inte med några större men mer än en blå tånagel.

0426_tiredJonas

De 31,3 kilometrarna avverkades på 3:16 (6:16-tempo) vilket jag är helt nöjd med, särskilt som både knän och häl höll! Nu blev det vila för hela slanten och dagen efter flög vi till USA och Los Angeles.

0426_map

Tillbaka i mina gamla vardagsskor började hälen protestera igen, så det blev dags för ett par nya löparskor att knata runt i. Efter lite research och utprovning föll valet på mina första Nike – ett par Flyknit1+. De är nästan helt sömlösa och sitter riktigt fint. Verkar vara en bra mängdsko med låg vikt. Fint knallgröna är de också!

0502_flyknit1

Eftersom BUM närmar sig bestämde jag mig direkt för att vila från löpningen hela veckan. Lite synd med tanke på att det finns en hel del fina stigar och rutter att springa här, men jag vill verkligen bli av med ömheten i hälen nu.

Istället har jag hängt lite i hotellets gym. Det är inte helt fy skam att köra spinningcykel uppe på en takterass med utsikt över både pool och hav. Två gånger har det hittills blivit av med efterföljande styrketräning. Som lite ytterligare plåster på såren har det shoppats loss rätt ordentligt; löpkläder, tempobåge till hojen, massor av geléer/näring och en ny våtdräkt (Orca S4). Lika bra att dra nytta av den starka kronan/svaga dollarn när man ändå är här.

Middle aged men in neoprene?

Middle aged man in neoprene?

Sist, men inte minst, blev det ett par armlyft på Muscle Beach tillsammans med de andra (lite mer väldeffade) grabbarna. På söndag bär det av tillbaka till Sverige efter tio fantastiska veckor på resande fot. Det har kanske inte blivit riktigt så mycket löpning som jag hoppats på, men jag har ändå fått springa i massor av nya miljöer, blivit av med mitt löparknä och dessutom lyckats få till tre långpass. Klart godkänt. Vi syns i Sverige!

0503_musclebeach