Terränglöpning i djungeln och min första halvmara på evigheter.

Jag har ju dragits med löparknä i mitt vänstra knä sedan Amsterdam Marathon i slutet av oktober. Runt årsskiftet blev det bättre, sedan sämre och nu har jag inte känt av det alls de senaste veckorna. Just för att det gått lite upp och ner har jag inte vågat köra ett riktigt långpass. 14 kilometer, inklusive en hel del utförslöpning, i Kapstaden fungerade fin-fint och inga känningar därefter heller. Så efter en veckas acklimatisering till värmen och luftfuktigheten här i Singapore var det planerat för ett långpass igår onsdag. Nu skulle jag springa min första halvmara sedan just maran i Amsterdam för fem månader sedan.

Ganska mitt på ön ligger ett större område med några sjöar inbäddat i djungel. Jag hade stakat ut en rutt längs terrängspåret runt MacRitchie-reservoaren för att sedan springa hemåt genom staden. In alles strax över 21,1 kilometer.

0320_MacRitchieReservoir

Vid 17.45 åkte jag hemifrån med en helskön taxischaffis upp mot MacRitchie. Vi pratade säkerhet och brottsstatistik. Han tyckte att Singapore hade blivit väldigt osäkert de senaste åren. Förra veckan stod det till exempel i tidningarna att någon hade spanat på ett hus och gjort inbrott där när det var tomt. Men som tur är var polisen duktig och tjyven kunde gripas fem timmar senare. Vi hade olika perspektiv på säkerhet.

0320_taxi

Jag startade vid motionscentrumet på östra sidan av sjön och sprang mot terrängspåret som började ett hundratal meter bort. Ganska snart var jag omsluten av djungel springandes på ett spår brett nog för två personer.

0320_djungelJag sprang mellan två massiva väggar av växter, men också av ljud. Aldrig har jag hört ett så intensivt ljudlandskap från alla fåglar och djur omkring mig. Men inte såg jag en enda fågel. Däremot fanns det gott om apor. Jag gissade på att de är halvvilda och stannade därför inte för att fotografera dem. Man vet aldrig om de hoppar på en i flock för de tror jag har mat med mig. Det känns inte som högsta prio att få ett apbett med över halva vår resa kvar. Det ska tydligen också finnas flygande gröna trädormar, sådana där som glider fram i luften mellan träden. Inte såg jag några sådana heller – som tur var.

0320_densejungle

Att springa rätt ut i skogen var det inte tal om. Det gick helt enkelt inte.

Efter ett par kilometer delar stigen på sig och jag frågade en mötande vilken väg jag skulle ta. Tyvärr visade han mig in på fel stig vilket blev uppenbart lite senare när jag kom ut på en asfalterad väg. Tack vare det blev rundan runt sjön en kilometer längre. Inget jag var jättenöjd över eftersom det började skymma och lusten att springa i en mörk djungel var sådär.

0320_djungelutforStigen blev mer och mer fårad efter alla regnfloder och därmed blev den också mer teknisk med stora rötter och stenar att passa på. De sista två kilometrarna sprang jag på en ”strandpromenad”/trädäck som går utmed sjön. Nu var det i det närmaste helt mörkt. När jag väl var tillbaka vid motionscentret såg jag att jag sprungit nästan tolv kilometer istället för mina uppskattade nio till tio. Klockan visade på 1:10 så jag hade sprungit i ett jämnt 6-tempo. Generellt sätt kan man likna rundan vid Skatås-10:an, men i djungel då. Jag var rejält svettig och hade redan tömt min 640ml-flaska med GU Electrolytes. Fyllde snabbt på med vatten, klämde en Hammer gel (espresso – bra smak, möjligen lite torr) och sprang söderut längs med Lornie Road.

0320_uteurdjungeln

Ute ur djungeln, men det blev en liten vända in i den igen.

Klockan var nu runt 19:30 och det var tjock trafik ute på vägarna. Jag skulle i stort följa vägen söderut i  fem-sex kilometer, men fick vända om någon gång och springa över några gångbroar när gångvägen plötsligt tog slut vid en större på/avfart. Irriterande.

Jag kände ännu inget i mina knän, men jag började bli trött i kroppen. Det är helt klart skillnad att springa i 30°C, med en upplevd temperatur runt 38°C, jämfört med normal svensk temperatur. Jag var helt genomsvettig och kände hur energin rann ur mig. Det kändes som att tempot drastiskt sänktes. Nu i efterhand kan jag se att det inte var så farligt även om jag tyckte att jag stundtals hasade mig fram.

Tillbaka i civilisationen.

Tillbaka i civilisationen.

I höjd med NUH – ett av de större sjukhusen – visade GPSen på 21,1 kilometer och jag bestämde mig för att stanna där. På grund av min felräkning runt MacRitchie hade jag två och en halv kilometer kvar hem men jag ville inte pressa benen mer. Dessutom var vattnet slut och min kropp skrek plötsligt efter iste. Jag knatade bort till en av sjukhusets kiosker och köpte vatten, saltade pistagenötter och just iste. Stretachade och svepte halva flaskan med iste. Sakta kom den välbekanta känslan av illamående krypandes men det var bara till att peta i sig lite nötter. Jag började knata hemåt men efter bara några hundra meter såg jag en ledig taxi. Jag övergav snabbt promenadtanken, hoppade in och åkte hem.

2:09:47 stannade klockan på. Är helt nöjd med ett långpasstempo på 6:09 givet terränglöpningen och värmen. Drog i mig mer vatten och några smörgåsar innan jag somnade med vadkompressorerna på. När jag vaknad imorse var jag förvånansvärt pigg och benen kändes nästan som vanligt. Vågar jag drista mig till att friskförklara löparknät nu?

Annonser
3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s