Arkiv

Monthly Archives: mars 2013

Nu har vi kommit till Cairns för mer sol och bad, men också för dykning på Stora barriärrevet. Efter fredagens genombrott i simningen vill jag nu helst hoppa i en vettig pool och simma-simma-simma. Ja, nästan hellre än att dyka. Ok, nu kanske jag överdrev en aning, men ni förstår nivån på sim-begäret. I brist på lämplig pool fick det idag bli lite eftermiddagslöpning istället. Det är riktigt varmt men inte alls lika fuktigt som i Singapore. Dessutom har vi börjat acklimatisera oss till värmen och en tur i 28-30°C känns nu inte lika jobbig.

0331_EdgeHill2

Vi bor i den lilla villaförorten Edge Hill och alldeles bredvid finns en botaniska trädgård där några djungelstigar börjar. Eftersom det snart var dags för middag och jag sprang långpass senast tänkte jag ta mig en lätt tur och började därför springa den kortare Red arrow circuit – som visade sig vara ca 600 meter brant uppför och sedan lika mycket brant nerför. En styrkeövning för benen med andra ord.

0331_EdgeHill5

Till största del är stigen asfalterad, men alla oregelbundna trappsteg och några sträckor med jord och rötter gör den lilla rundan rätt teknisk trots allt. Man kan man springa vidare på Blue arrow circuit som lägger på 5,5 kilometer och ökar den tekniska nivån ytterligare då den mest består av stora rötter och stenar. Tyvärr avråds man från att springa där på grund av risken att attackeras av kasuarerna i området – ett fågeldjur jag inte hört talas om tidigare men som tydligen kan skada en vuxen människa rätt allvarligt med sina knivliknande klor. Inget för mig.

0331_EdgeHill3

Halvvägs runt slingan kommer man upp på en liten bergstopp med utsikt mot flygplatsen i norr och Cairns i söder.

0331_EdgeHill6

Efter den lilla djungelrundan sprang jag ut i villaförorten och kutade runt en stund på måfå. Efter drygt sex kilometer var jag tillbaka vid B&B:et vi bor på. Jag gjorde några serier med utfallssteg och hoppade sedan i den fina poolen tillsammans med barnen som väntade med badkläderna på.

0331_EdgeHill1

Ända abret efter rundan är en viss ömhet i höger häl, precis som i höstas några veckor innan Amsterdam Marathon. Då var det lite vila och sedan mer hälisättning som gällde eftersom jag var för snabb i övergången till mitt/framfotslöpning. Idag kanske det var den rätt aggressiva upp- och nerförslöpningen som ställde till det. Hur som, jag börjar med att vila några dagar så får vi se hur det känns. Ska åtminstone inte trappa upp mängden för snabbt nu bara för att löparknät försvunnit. Och sedan jag kan ju alltid simma också.

Annonser

Idag var det lite blåsigare och svalare ute så vi styrde kosan mot simklubben Bondi Icebergs – Australiens, och kanske världens, största vintersimklubb. Nåja, det blir nog sällan kallare än 14-15°C i vattnet vintertid. Hur som helst har de en av de coolaste (no pun intended) poolerna jag sett, inbyggd i berget precis där vågorna slår in från Stilla havet. Och de slår bokstavligt talat in över poolen, som är fylld av havsvatten. Man skulle kunna säga att man simmar i öppet vatten fast i en pool.

0329_Icebergs10329_icebergs4Barnen simmade och badade i den mindre poolen som har en del anpassad för barn. Under tiden passade jag på att simma 20x50m frisim i 50-meterspoolen. Vattnet är riktigt salt och man trycks hit och dit när de stora vågorna slår in. Efter en liten stund blev jag nästan lite sjösjuk av allt guppande. Simningen fungerade ok och efter förrättat värv satte vi oss i klubbens bistro för lunch.

0329_icebergs_20329_icebergs_3

Efter lunchen tog Anna och barnen en promenad på stranden medan jag hoppade i poolen för några ytterligare vändor.

Kolla vågorna som slår in. Det är jag som simmar i mitten med svarta badbyxor.

Och då hände det. Efter 45 timmars tragglande i bassängen sedan oktober föll plötsligt allt på plats. Första 50 kändes bra och jag tänkte att jag skulle utmana mitt tidigare längdrekord på 200 meter. Väl där kändes allt lätt och den första muskeltröttheten hade försvunnit. Varför inte sikta på 300? Och sedan 500, 600 och 750 meter. Till slut blev det 800 meter! 800 meter kontinuerligt frisim utan större problem! Det kändes så lätt. Lugnt och metodiskt gled jag fram i det guppiga vattnet. Till och med fötterna var med på noterna. och jag hade kunnat fortsätta längre om inte mitt tidsfönster höll på att ta slut.

Hälsningar från en riktigt glad och nöjd Jonas.

Nu har vi varit i Sydney och Bondi Beach sedan i måndags. I tisdags blev den en sen 10km-runda i mörker in mot stan, runt Centennial Park och hem igen. Efter höghöjds-Johannesburg och ångugns-Singapore var det äntligen lite fart i benen och jag kom runt på strax över 47 minuter.

Så här en vecka efter halvmaran i Singapore var det idag dags för långpass igen. Det börjar bli hög tid att få upp distansen lite nu när BUM 45 närmar sig med stormsteg. Knät har känts bra hela veckan och idag skulle jag springa Bondi to Coogee Coastal Walk tur och retur – en sträcka på drygt 18 kilometer längs med en väldigt vacker kuststräcka.

Jag startade på Simpson Street vid 6.45 och sprang ner mot Bondi Beach. Jag kom ner strax innan solen gick upp och de första surfarna var redan i vattnet.

0328_Bondi

Där ifrån springer man upp bakom Bondi Icebergs och in på kustpromenaden. Den ringlar sig upp och ner för klipporna och in i alla vikar och stränder. Man springer huvudsakligen på betongplattor men också en del på trädäck. Förutom längs med stränderna är det få sträckor som är plana, antingen går det uppför eller nerför. På sina ställen är det brant och då är det trapplöpning som gäller.

När jag kom till nästa strand, Tamarama, gick solen till slut upp bortom haven samtidigt som månen fortfarande tydligt syntes i väster. Mycket vackert.

0328_sunrise_surfers

0328_moon

Som sagt, trappor var det gott om. Vet inte hur många hundra trappsteg jag sprang, men den sista kilometern vann de slutligen över mig och jag fick gå uppför de sista avsatserna.

0328_stairs

I bakgrunden syns kyrkogården med en av världens vackraste utsikter – Waverley Cemetery.

Löpningen flöt på rätt bra och efter ytterligare ett par vikar sprang jag förbi Coogee Beach. Jag fortsatte ytterligare en och en halv kilometer innan jag vände tillbaka efter att ha avverkat drygt åtta och en halv.

0328_coogee

Nu sprang jag med solen i ansiktet och värmen steg fort. Kom i samma stund på att jag glömt smörja in armar och ben med solskydd. Jaja, jag är förhoppningsvis lite tåligare nu efter en månad i solen.

0328_Jonas

Väl tillbaka i Bondi sprang jag längs med stranden och tillbaka för att avrunda upp till 18 kilometer. Sedan blev de citron-Calippo som belöning och kolhydratspåfyllning. Det tog mig 1:47, strax under 6-tempo, att ta mig fram och tillbaka längs klipp-promenaden. Rätt nöjd med tanke på alla trappor och att jag sprang innan frukost. Och knäna kändes bra. Tjoho!

Summa summarum: Missa inte att springa eller promenera utmed Bondai to Coogee Coastal Walk om ni befinner er i krokarna. Det är en riktigt vacker upplevelse.

0328_Calippo

Marina Bay Sands har världens högst belägna infinitypool. Den är 150 meter lång och 200 meter upp i luften. Kanske är det överflödigt att nämna, men utsikten över Singapore är fantastisk. Det är ingen simbassäng på något sett, men djupet är ändå på 1,2 meter och den är uppdelad i tre svagt böjda 50-meterssegment.

Klicka för att förstora.

Klicka för att förstora.

För att slippa de flesta badgästerna pep jag upp vid sju. Visst var där lite folk men inte i närheten av vid lunchtid. Jag och en annan kille simmade i den barnfria delen där det var hyffsat fria ”banor” (no pun intended).

20 x 50 sammansatt blev det och även om man tittar ner i kaklet till största del är det inte helt fel att se skyskrapor vid andningen.

0324_simma_MBS

Nu bär det av till Australien. G’day!

Lördag morgon och testdags av knän och ben efter onsdagens halvmara. Har känt mig lite öm i trampdynorna men helt ok i knäna. Marina Bay Sands, där vi bor, ligger längst ut på en liten udde utan direkt nära till någonting i naturväg, så det fick bli en morgontur bland skyskraporna och ner längs med Singapore River mot Marina Bay, rundning av densamma förbi F1-läktarna och tillbaka mot hotellet över den finurliga Helix Bridge. Sju kilometer i 5:44-tempo blev det – GPS:en fick lite fnatt i tempo-mätningen bland skyskraporna. Det kändes tungt så här i värmen och innan frukost, men ben och knän svarade helt ok.

Så här såg det ut:

0323_CBD-panorama

Klicka för att se bilden i större format.

Gammal och nytt.

Gammal och nytt.

Singapore river.

Singapore river.

Klicka för att se bilden i större format.

Klicka för att se bilden i större format.

Helix Bridge.

Helix Bridge.

Vi spenderar sista helgen i Singapore på Marina Bay Sands – ett i många avseenden spektakulärt ställe. Eller vad sägs om den här utsikten från löpbandet på 55:e våningen?

0322_MBS-gym1

Jag dristade mig till att springa 1,5 kilometer som uppvärmning innan det blev allmän styrketräning i femtio minuter. Benen kändes helt ok efter halvmaran i onsdag, även om jag anade en viss trötthet i trampdynorna. Orkar jag masa mig upp blir det en lätt tur runt hamnen och affärsdistriktet i morgon bitti. Om inte får det bli på söndag morgon innan vi flyger till Australien.

0322_MBS-gym2

Jag har ju dragits med löparknä i mitt vänstra knä sedan Amsterdam Marathon i slutet av oktober. Runt årsskiftet blev det bättre, sedan sämre och nu har jag inte känt av det alls de senaste veckorna. Just för att det gått lite upp och ner har jag inte vågat köra ett riktigt långpass. 14 kilometer, inklusive en hel del utförslöpning, i Kapstaden fungerade fin-fint och inga känningar därefter heller. Så efter en veckas acklimatisering till värmen och luftfuktigheten här i Singapore var det planerat för ett långpass igår onsdag. Nu skulle jag springa min första halvmara sedan just maran i Amsterdam för fem månader sedan.

Ganska mitt på ön ligger ett större område med några sjöar inbäddat i djungel. Jag hade stakat ut en rutt längs terrängspåret runt MacRitchie-reservoaren för att sedan springa hemåt genom staden. In alles strax över 21,1 kilometer.

0320_MacRitchieReservoir

Vid 17.45 åkte jag hemifrån med en helskön taxischaffis upp mot MacRitchie. Vi pratade säkerhet och brottsstatistik. Han tyckte att Singapore hade blivit väldigt osäkert de senaste åren. Förra veckan stod det till exempel i tidningarna att någon hade spanat på ett hus och gjort inbrott där när det var tomt. Men som tur är var polisen duktig och tjyven kunde gripas fem timmar senare. Vi hade olika perspektiv på säkerhet.

0320_taxi

Jag startade vid motionscentrumet på östra sidan av sjön och sprang mot terrängspåret som började ett hundratal meter bort. Ganska snart var jag omsluten av djungel springandes på ett spår brett nog för två personer.

0320_djungelJag sprang mellan två massiva väggar av växter, men också av ljud. Aldrig har jag hört ett så intensivt ljudlandskap från alla fåglar och djur omkring mig. Men inte såg jag en enda fågel. Däremot fanns det gott om apor. Jag gissade på att de är halvvilda och stannade därför inte för att fotografera dem. Man vet aldrig om de hoppar på en i flock för de tror jag har mat med mig. Det känns inte som högsta prio att få ett apbett med över halva vår resa kvar. Det ska tydligen också finnas flygande gröna trädormar, sådana där som glider fram i luften mellan träden. Inte såg jag några sådana heller – som tur var.

0320_densejungle

Att springa rätt ut i skogen var det inte tal om. Det gick helt enkelt inte.

Efter ett par kilometer delar stigen på sig och jag frågade en mötande vilken väg jag skulle ta. Tyvärr visade han mig in på fel stig vilket blev uppenbart lite senare när jag kom ut på en asfalterad väg. Tack vare det blev rundan runt sjön en kilometer längre. Inget jag var jättenöjd över eftersom det började skymma och lusten att springa i en mörk djungel var sådär.

0320_djungelutforStigen blev mer och mer fårad efter alla regnfloder och därmed blev den också mer teknisk med stora rötter och stenar att passa på. De sista två kilometrarna sprang jag på en ”strandpromenad”/trädäck som går utmed sjön. Nu var det i det närmaste helt mörkt. När jag väl var tillbaka vid motionscentret såg jag att jag sprungit nästan tolv kilometer istället för mina uppskattade nio till tio. Klockan visade på 1:10 så jag hade sprungit i ett jämnt 6-tempo. Generellt sätt kan man likna rundan vid Skatås-10:an, men i djungel då. Jag var rejält svettig och hade redan tömt min 640ml-flaska med GU Electrolytes. Fyllde snabbt på med vatten, klämde en Hammer gel (espresso – bra smak, möjligen lite torr) och sprang söderut längs med Lornie Road.

0320_uteurdjungeln

Ute ur djungeln, men det blev en liten vända in i den igen.

Klockan var nu runt 19:30 och det var tjock trafik ute på vägarna. Jag skulle i stort följa vägen söderut i  fem-sex kilometer, men fick vända om någon gång och springa över några gångbroar när gångvägen plötsligt tog slut vid en större på/avfart. Irriterande.

Jag kände ännu inget i mina knän, men jag började bli trött i kroppen. Det är helt klart skillnad att springa i 30°C, med en upplevd temperatur runt 38°C, jämfört med normal svensk temperatur. Jag var helt genomsvettig och kände hur energin rann ur mig. Det kändes som att tempot drastiskt sänktes. Nu i efterhand kan jag se att det inte var så farligt även om jag tyckte att jag stundtals hasade mig fram.

Tillbaka i civilisationen.

Tillbaka i civilisationen.

I höjd med NUH – ett av de större sjukhusen – visade GPSen på 21,1 kilometer och jag bestämde mig för att stanna där. På grund av min felräkning runt MacRitchie hade jag två och en halv kilometer kvar hem men jag ville inte pressa benen mer. Dessutom var vattnet slut och min kropp skrek plötsligt efter iste. Jag knatade bort till en av sjukhusets kiosker och köpte vatten, saltade pistagenötter och just iste. Stretachade och svepte halva flaskan med iste. Sakta kom den välbekanta känslan av illamående krypandes men det var bara till att peta i sig lite nötter. Jag började knata hemåt men efter bara några hundra meter såg jag en ledig taxi. Jag övergav snabbt promenadtanken, hoppade in och åkte hem.

2:09:47 stannade klockan på. Är helt nöjd med ett långpasstempo på 6:09 givet terränglöpningen och värmen. Drog i mig mer vatten och några smörgåsar innan jag somnade med vadkompressorerna på. När jag vaknad imorse var jag förvånansvärt pigg och benen kändes nästan som vanligt. Vågar jag drista mig till att friskförklara löparknät nu?