Tre veckors upptrappning och Sveriges mittpunkt.

Nu har jag sprungit i drygt tre veckor sedan mitt fyra-veckors uppehåll efter Finalloppet. Fyra veckor för att ge löparknät (här kan du läsa allt om sådana – löparknän alltså) en ordentlig chans att försvinna, eller åtminstone bli bra mycket bättre. Har harvat ben- och gluteusövningar kombinerat med en del stretch mer eller mindre varje dag nu och skulle bli glad om jag kunde få minska ner på det så snabbt som möjligt.

Tanken har varit att börja med korta pass med varierad fart och kupering för att hitta gränserna, och sedan successivt öka distanserna i den takt knät klarar det. Först blev det en väldigt försiktig kort-runda om tre kilometer. Man vågar inget annat än att gå väldigt försiktigt fram. När jag sprang Finalloppet började jag känna av knäna redan efter en dryg kilometer. Och det sista man vill riskera är att det smäller till och gör de fyra viloveckorna ogjorda. Nu klarade jag mig fram till de sista hundratalet metrarna innan det började kännas i vänster knä.

Träningsdagboken hittills för december.

Träningsdagboken hittills för december.

Tre kilometer blev både fem och sex – fortfarande med stor försiktighet. Hela tiden tänka på löpsteget och hållningen och hur det motverkar knäontet.

Så kom snön och en dag var benen så pigga att det till och med blev nytt personbästa på fem kilometer – utan tillstymmelsen till knävärk. Genomgående känns det som att de lite snabbare passen medfört väldigt lite, om ens något, knäproblem.

För en vecka sedan klarades första milen av. Inte helt smärtfritt dock eftersom jag fick det för löparknän klassiska symptomet med ett ”knivstick” i sidan efter drygt sex kilometer. Med full koncentration på hållningen, steget och att hitta jämnast möjliga underlag sprang jag fyra kilometer till utan mer problem än en svag molande värk i bakgrunden. Sedan dess har jag i princip inte känt av knät alls, trots ett hårdare tröskelpass och nån lite snabbare femma.

Så idag var det dags att springa sju lugna kilometer. Kändes lätt (så klart) så några kilometer till travades på efter vartannat. Och jag sprang hela milen utan problem! Ja, det kändes lite de sista 300 metrarna, men det var så lite att vi kan bortse från det. Nu håller jag tummarna för att det snart ska vara över med det onda och första långpasset på länge kan springas.

Häromdagen såg jag att jag är i närheten av att springa motsvarade halva Sveriges längd under 2012. Inte direkt något stort och viktigt mål med tanke på att jag började springa i år, men ändå lite kuriosa-kul sådär. Nu har jag bara 22 kilometer kvar att avverka innan jag når Ytterhogdal, eller Flataklocken beroende på vilken mätmetod man föredrar.

By Hans Lindqvist (Own work, Fujifilm FinePix F30 camera) [Public domain], via Wikimedia Commons

Flataklocken i Medelpad – en av Sveriges två mittpunkter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s