Race report – Finalloppet 10 km.

För två veckor sedan sprang jag Amsterdam Marathon. Återhämtningen har gått bra så när som på en släng av löparknä i båda knäna. Det ömmade rätt bra när jag provsprang 2 km i måndags så jag ordinerade mig själv vila och dejter med skumrullen. Var rätt tveksam till om jag skulle starta i Finalloppet, men jag skulle dit i vilket fall eftersom båda barnen skulle springa . Så gick jag förbi Löplabbet i torsdags och fick se att nummerlappsutlämningen var i full gång och bestämde mig på stående fot för att ge det ett försök.

Jag misstänkte att knäna skulle börja bråka och passade på att låna en ITB (iliotibial band)-rem för att se om den kan hjälpa. På remmen finns en liten kudde som man placerar över IT-bandet på utsidan av låret strax ovanför knät och spänner åt remmen runt benet. Den sägs minska smärtan när man springer. Vi får väl se…

Vädret har inte visat sig från sin bästa sida – det har regnat i princip varje dag hela veckan. Och det såg inte ut att bli bättre lördag förmiddag.

Hela familjen gav sig iväg strax efter nio på morgonen. Viktor var anmäld till Knatteloppet (1,5 km) och Oskar till Papricaloppet (250 m). Regnet stod som spön i backen, temperaturen låg runt 6-7°C och vinden blåst ca 5-7 m/s. Perfekt setup för att motivera barnen till att springa med andra ord. Inte.

Vi mötte upp med en av grannfamiljerna i Skatås. Jag och J var anmälda till Finalloppets 10 km-lopp, och deras två barn skulle springa tillsammans med Viktor och Oskar.

Först ut var Knatteloppet med Viktor på startlinjen. Han hade varit riktigt peppad dagarna innan, men nu var det svårt att uppbåda någon större entusiasm. Startområdet var redan en stor gyttjepöl och det var kallt och regnigt. Så gick startskottet och barnen drog iväg.

15 minuter senare passerade Viktor mig på väg mot upploppet. Han hade ramlat några gånger i den hala leran och var väl inte helt nöjd, men med alla heja-rop från publiken kutade han på mot målgången och den hägrande medaljen. Efteråt, när det väl fått sjunka in lite och efter ombyte till varma och torra kläder var han trots allt rätt nöjd med sin kämpainsats.

Strax efteråt var det Oskars tur att ta sig an Papricaloppet. För att bättra på omständigheterna lite började det hagla, men med understöd av mamma var det rejäl fart i benen. Givetvis låg han snart framstupa i det blöta och leriga gräset. Är man tre år är inte tålamodet det bästa vid motgångar, så de sista 200 metrarna blev en pärs. Men till slut kom även Oskar i mål och var riktigt nöjd med sin medalj.

Det var inte direkt läge att ta fram picnic-filten så vi trängde oss in i motionscentret tillsammans med alla andra löpare och familjer för att få i oss lite smörgåsar och kaffe. När det drog i hop sig till start för mig och J så packade våra familjer i hop sig och åkte hem. Utsikten att hålla barnen i gång en timme i regnet i väntan på oss var inte den bästa.

Jag och J startade i 12.00-gruppen och precis innan startskottet brann av slutade det regna och lite blå himmel syntes. Vi klafsade iväg över ”gräsmattan” bort mot Skatås-8:an. Banan är en kombination av 8:an, 10:an, 5:an, 10:an och diverse stigar som inte är ”officiella” Skatås-rundor. Jag kutade på i lugn takt, dels för att det var mycket folk, men också för att känna på knäna. Jag hade ITB-remmen på vänster ben eftersom jag haft mest ont där. Efter dryga kilometern började det kännas på utsidan av höger knä, så det verkade som att remmen gjorde sitt jobb på vänster knä. Det ömmade en del, men ingen fara på taket så länge det inte förvärrades. Till skillnad från provlöpningen i början av veckan kunde jag springa åtminstone en bit under 6-minuterstempo. Efter ytterligare några kilometer började det kännas även i vänster knä, men som tur var hade det inte blivit särskilt mycket värre i det högra.

På väg nedför Brudaremossen började det hugga till lite i knäna och jag fick slå av på tempot. Jag sa till J att han kunde springa på eftersom jag behövde ta det lite försiktigare en bit framöver.

Banans stig-partier var riktigt roliga, med lera, rötter och stenar. Mina nya trailskor funkade fin-fint och greppet var enastående. Inte ens när jag efter 6-7 km sprang igenom banans värsta del med stigningar och sluttningar i ren lera var det några problem. De flesta i spåret försökte springa vid sidan av men eftersom fötterna var genomblöta redan innan start så var det bara att köra på. Bitvis var det lera halvvägs upp på vaderna. Kul!

De sista två kilometrarna var knäna trötta och de kändes som sista biten på maran – hugg som ville få de att vika in sig. Dock inga större problem när banan nu var flack och hård sista biten fram till upploppet över gräsplanen, eller ja, gyttjeplanen kanske man ska säga. Några tusen löpare sätter ju sina spår. Jag sprang i mål på 1:00:51 vilket jag är nöjd med givet förutsättningarna. Benen var inte trötta och hade jag varit oskadd hade tiden varit betydligt bättre.

J var någon minut snabbare och väntade på mig vid målgången. Därefter delades den sedvanliga medaljen, bananen och sportdrycken ut. Kön till vattenslangarna ringlade lång, men till slut var vi tillräckligt rena för att hoppa in i bilen och bege oss hemåt mot bastu, öl och kvällens hummer- och champagneprovning.

Och ITB-remmen då? Jo, den fungerade fint. Jag var mindre öm i det vänstra knät där remmen suttit och som tidigare varit mest slitet. Och för att dubbeltesta det hela flyttade jag över remmen till höger ben efter loppet, och visst ömmade det genast mindre. Blir till att köpa egna. Skål!

Annonser
2 comments
  1. lifeofhoff said:

    Jag var oxå där :) grymt roligt lopp att springa och bra jobbat!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s