Arkiv

Monthly Archives: november 2012

Tjoho (eller?), då var jag anmäld till min första ultramara! BUM45 är det som ska springas 25 maj nästa år. Ja, det är på håret att det går som ultra, men terräng är det och en rätt gedigen höjdstigning ingår. Och ja, det är helgen efter Göteborgsvarvet. Vi får väl se hur det hela håller ihop vad det lider, men kul ska det bli! När är det dags att börja packa ryggan med karta, mobiltelefon, första förband och mat/dryck?

Här kan du läsa mer om BUM 50 miles respektive 45 km.

Annonser

Jag hann knappt blir frisk innan det var dags att bli krasslig igen. Får väl skylla mig själv när jag utsätter mig för ett Friends Arena med 40.000 människor i. Nåväl, tänkte att det kan passa bra med en filmrecension så här från soffan:

I The Runner (JB Benna) får vi följa ultralöparen David Horton på hans 4.286km långa resa längs med Pacific Crest Trail. En resa som börjar vid gränsen mot Mexico i södra Kalifornien och slutar vid gränsen mot Kanada. På sin väg passerar David tre stater (Kalifornien, Oregon och Washington), sju nationalparker, 25 nationalskogar och en mängd bergspass. Hans mål är att springa 65km per dag i 66 dagar och sätta fartrekord på sträckan. Vi får följa med i med- och motgångar genom intervjuer med David och hans nära och kära.

Filmen har redan sex år på nacken vilket märks. Den är mycket mer av en dokumentär än en livsstils/genrefilm med dess tillhörande stilistiska grepp. Tempot är tämligen lågt och det blir bitvis nästan lite långtråkigt. Och fastän det finns en hel hög med interaktiva kartor (som man aldrig orkar använda på grund av att dvd-formatet inte är direkt snabbt) är det svårt att hänga med och få en överblick över hans resa.

Är du sugen på en löparfilm är den värd en titt, men förvänta dig inte samma täta action och estetik som många av dagens filmer har.

Betyg: 2 geler av 5.

Och när man ändå ligger i soffan kan man lika gärna beställa lite ny lektyr: Extreme Running (Kym McConnell & Dave Horsley) och Relentless Forward Progress (Bryon Powell). Den förstnämnda tar oss igenom 24 av världens mest extrema lopp medan den andra är en guide till ultralöpningen som sport. Man kan väl säga att den sistnämnda bör klaras av innan man ger sig på den förstnämnda. Smaklig spis!

Eftersom jag inte kutat på tre veckor får man köpa löpgrejor för att hålla humöret uppe – t.ex. en tröja från Nike Undercover / Gyakusou. De är dyra som satan, men verkar hålla en grym kvalitet. Känns och ser ut som en superlätt bomullströja trots att den är gjord i polyester / Dri-fit-material. Och så ser man ”fitness-vältränad” ut med den på. Ungefär allt man vill ha ut av en träningströja med andra ord.

Väl hemma efter en helg på resande fot var det gott att sätta sig en stund på cykeln/trainern. Ja, gott och gott –  det behöver egentligen inte sägas men det är några resor tråkigare att sitta still och cykla i ett garage än att vara ute på vägarna. Även i sällskap av Alex och Sigge. Förstår inte hur man ska uthärda mer än en timme cykling åt gången i vinter. I den bästa av världar får man väl se det som mental träning. Hur som haver blev det 40 minuter och 20 kilometer följt av ett arm- och axelpass.

Trots en hel del nedförsbackar och trappor har jag inte känt av knät på ett par dagar, så jag avslutade med att springa några vändor framför huset. Kände fortfarande ingenting. Verkar äntligen vara dags för en lite längre provtur på några kilometer. Extremt sugen att få springa i nya tröjan om inte annat.

Inläggets rubrik är också rubriken på den lilla föreläsning jag ska göra i kväll – hur detta året blev ett förändringens år för min del. ADA, som är en del av Business Region Göteborg, har en kväll på temat ”Förändring mitt i livet”. Ett par föreläsningar/perspektiv och en paneldiskussion om att allt fler verkar stanna upp och välja att göra något helt annat än tidigare utlovas.

Jag har lagt om kursen på två plan i år:

  • börjat springa (och sedermera cykla och simma) mer än regelbundet, äta bättre och på kuppen tappa 25 kilo. Den senaste milstolpen är min maratondebut i Amsterdam i slutet av oktober.
  • sagt upp mig från jobbet som VD för den reklambyrå jag jobbat på de senaste 12-13 åren, utan att veta vad jag ska ta mig för härnäst.

Resan som ledde fram till dessa två förändringar, och hur de kanske hänger ihop, är vad jag ska berätta om. Låter det intressant är det bara att höra av sig, jag föreläser mellan varven och berättar gärna mer i ett passande sammanhang.

Ända smolket i bägaren, med tanke på rubriken, är att jag inte har sprungit de senaste 2,5 veckorna. Det känns som jag glömt hur det är att ta ett löpsteg. Jag drog på mig löparknä när jag sprang maran och har ännu inte lyckats bli av med det. Dock blir det sakta bättre och det är snart dags att ge sig ut på en testrunda. Om jag vågar. Man vill inte kasta borta 2,5 veckor av löpvila och börja om, om det visar sig att jag hade behövt en vecka eller två till.

Se hur sorgsna mina skor ser ut när de inte får vara ute och springa.

Fram till jag kan springa som vanligt igen får jag fortsätta att träna på simningen, stärka ben och bål och köra allmän rehab. I morse efter dagislämningen blev det en vända till Åby simhall. Jag var riktigt laddad efter söndagens träning med Triathlon Väst, med några nya övningar och nyvunna insikter i bagaget. Laddningen försvann illa kvickt när det visade sig vara en zillion högstadieelever där för att göra sim- och livräddningsprov. En (!) bana var möjlig att simma i. Det höll i 30 minuter sedan tappade jag sugen och satte mig i bastun i stället.

Varför ser de flesta badhus så otroligt deprimerande ut? Badlusten sjunker som en sten.

Som plåster på sim-såren ska jag nu packa upp och montera cykel-trainern som stått och dammat i några veckor. Sen ska det föreläsas!

Min simkarriär så här långt är snabbt sammanfattad: en nybörjarkurs på sex lektioner hos Triathlon Väst och sedan en handfull simpass (45 min som längst) på egen hand. Idag var det dags att köra den första reguljära klubbträningen med just Triathlon Väst: två timmar simning i Frölunda-badets 25m-bassäng. Behöver kanske inte påpeka att jag kände en vibb av Bambi på hal is när jag vaknade i morse?

Passet körs innan simhallen öppnar för allmänheten så vi behöver i princip bara samsas med oss själva – alla 35 simmare. Träningen sker i tre grupper beroende på nivå. Jag sällade mig till elit-gruppen… Eller inte… Hej ”Vi som är nybörjare och inte simmar så snabbt”! Tränar-Anders visade sig vara riktigt bra och tog oss galant genom de två timmarna, så ta nu fram den logiska förmågan och simmarens ordlista för så här såg hans upplägg ut:

a) Flytövning.

b) Crawl/väderkvarn på stället.

a+b ca 20 min

c) 4 x (4 x 25 teknikövning) – Börja lugnt och öka successivt ansträngningen något. Vila 10 sek.

Teknikövning:
1) Rygg/ben med huvudet ”baklänges” ner under ytan då och då.
2) Sammansatt (ss) crawl. Alltså simma som vanligt.
3) Australien 3-takt, knutna händer. Var tredje armtag hänger man kvar på den utsträckta armen.
4) Australien 3-takt, ss. Som ovan men med öppna händer.

d) 4 x (4 x 25 teknikövning + 50 ss + 2 x 25 teknikövning + 2 x 50 ss) – vila 10-15 sek rakt igenom:

Teknikövning:
1) Anka. Armbågarna låsta längs kropp, bara underarmarna används. Tänk simmande ankben.
2) Hundsim, andas 3-trakt; stanna i Australien. Vanliga armtag, men armarna bryter inte ytan.
3) Hundsim, huvud upp. Tänk ”fram” på varje armtag.
4) En-arm, andas på varje armtag. En arm fram genom hela längden medan den andra simmar. 

e) 8 x 25 med 8-10 accelererande armtag utan andning, därefter avslappnad väderkvarn längden ut.

Som ni ser blir det några längder i bassängen, ca 70-80 stycken, och för min del blev det bra tungt på slutet. Dels för att jag är ny på det hela, men också för att jag precis blivit frisk efter en veckas sjukdom. Men, äntligen fick jag någorlunda pli på mitt vattenläge och då följde benen med bättre.

Det finns hopp om ‘et!

Efter att ha varit förkyld i tre dagar slog febern till med besked i dag. Sov fram till lunch och sedan från och till under eftermiddagen. Nu känns det lite bättre, eller åtminstone tillräckligt bra för att orka tröst-titta på lite youtube-klipp på temat ultralöpning. Får hålla mig till godo med det nu när det inte sprungits på snart två veckor och det inte heller blir några ultraintervaller på lördag.

Ta en kik på denna välproducerade film från Transvulcania Ultramarathon (83,3km) som gick av stapeln på La Palma i maj i år. Glöm inte att slå över till fullskärmsläge och 1080p – vackra bilder på ingång:

Tre dagar med förkylning och halsont. Allt jämnt känningar i knät. Jag måste inse fakta och kapitulera – det blir ingen ultraintervall-premiär på lördag. (Undrar du vad ultraintervaller är för något kan du läsa mer här.) Mentalt är jag på topp, men inte så mycket mer. Riktigt irriterande när man sett fram mot det ett bra tag. Får nöja mig med Frölunda-badet och simning på söndag morgon i bästa fall. Snyft.