Race report – Amsterdam Marathon 2012

Före

Att resa för att springa en mara kändes lite overkligt. Jag hade börjat springa ganska exakt tio månader tidigare med målet att göra Göteborgsvarvet 2013. Två vänner och den enas kollega hade anmält sig till Amsterdam Marathon under sommaren och jag hade inga planer på att följa med. Men löpningen flöt på bra under sommare och hösten. Det började bli ett gäng mil i veckan med långpass på halvmaradistans var och varannan helg. Så med sex veckor kvar kastade jag in handduken och anmälde mig till min första mara.

Dagen efter fick jag ont i hälen. En signal från ovan månne? En veckas vila gav inte mycket resultat så jag pallrade mig till fotkirurgen. Tydligen var jag inflammerad i slemsäcken på insidan av hälen samt gick om kring med ett ”överladdat” hälben. Ordinationen blev kortare turer på mjukt underlag med hälisättning istället för framfotalöpning. Bra besked trots allt! Och mycket riktigt, två veckor med lugn löpning, cykling och simning senare var problemet borta och jag fick en sista möjlighet till långpass innan det var dags för nedtrappning.

Med en vecka kvar började plötsligt knäna göra ont. Som knivstick under knäskålarna varje gång jag gick i en trappa. Det blev bättre under dagarna fram till avresan, men jag hade ändå känningar och nojjade ordentligt för om det verkligen skulle gå att springa en mara två dagar senare.

Väl i Amsterdam blev lördagen en lång väntan med nummerlappsuthämtning, expo-tur och mycket mat. Pasta till både lunch och middag, med kolhydratsdryck på toppen. Jag och C hade bestämt oss för att springa loppet tillsammans eftersom vi är tämligen jämbördiga och har tränat en del ihop. Inte heller dumt att kunna pusha varandra vid behov.

Somnade vid 1-snåret och sov sedan gott fram till 07.00. Lätt frukost en kvart senare för att sedan göra sig i ordning och promenera iväg till Olympiastadion. Vädret såg ut att bli bästa tänkbara för löpning. 12-13°C, molnigt och lite lagom med vind.

Under

9.30 gick starten och eliten drog iväg. Alla startgrupper började röra sig framåt som en lång orm. Jag startade i den näst sista gruppen med en förväntad tid mellan 4:00:01 och 4:30:00. Nio minuter senare sprang vi över startlinjen och eventuella tankar på vad som väntade var som bortblåsta. Det kändes som jag aldrig haft ont i knäna och steget var lätt. Vilken befrielse.

Som vanligt var det lite trångt i början, men det lättade upp relativt snabbt. Och likaså gick vi ut i lite högre tempo än planerat, men känns det riktigt bra så gör det. Kunde dessutom komma väl till pass med någon extra minut i buffert mot slutet, så vi körde på. De första tio kilometrarna gick i en loop inne i sydöstra Amsterdam, bl.a. genom fina Vondelpark. Plötsligt ropade någon mitt namn, och jag undrade vem som rest hit för att heja på innan jag insåg att mitt namn stod på nummerlappen. Det blev flera tillrop utmed banan vilket kändes extra peppande.

Vid 14 km passerade var det dags att lämna stadsbebyggelsen och bege sig söderut längs Amstel. Kan tänka mig att det är en riktigt vacker sträcka en fin höstdag. Idag var det inte en sådan. Starkare vind, en och annan regndroppe, grått och disigt och tunt med publik gjorde det till en ren transportsträcka. Ska dock tilläggas att de som ändå hejade gjorde det med energi och entusiasm. Vad som gjorde saken värre var att vi bitvis sprang på stenläggning. Sådan där man har på trädgårdsgångar, ungefär som tegelstenar på högkant lagda i fiskbensmönster. Kändes direkt att det var riktigt styggt mot benen – både hårt och oregelbundet.

Jobbig sten att springa på. Här dagen efter med trötta fötter.

En bit ner utefter Amstel, runt 17-18km, började jag känna av stick i yttre lårmuskelns fäste vid knäskålen – på båda benen. När det hände ville benen liksom ”vika in” sig, åt det kobenta hållet. Ajaj. Inget jag känt tidigare och absolut inte så här tidigt. Ska knän och muskler redan ge upp? Jag bestämde mig för att bara springa på och se vad som händer. Som tur var gick det över efter några kilometer och kom inte tillbaka förrän i slutet av loppet. Även om benen tog stryk av stenläggningen under utflykten längs floden var det inget fel på varken pulsen eller energin, och tempot var fortfarande helt enligt plan.

Väl färdig med Amstel vek vi höger in på banans tråkigaste del, något slags industriområde. Vi passerade lagerbyggnader och bilhandlare på vår väg längs med spikraka gator. Något enstaka sound-system var pliktskyldigt utplacerat. Man ska visst få stumma trumhinnor av maraton också. Efter 5km var det avklarat och vi vek av in i Amsterdams normala bebyggelse igen. Och vips var folket tillbaka längs med gatorna. Passerade strax 30km och tre timmar. Det slog mig då att jag aldrig sprungit så länge och att det fortfarande återstod drygt en och en halv timmes löpning. Heja!

Med ett småbarns fokus får jag i mig en halv banan.

Nu började energibristen märkas och benen gick på automatik. C fick efter ett antal krampkänningar stanna och stretcha. Jag var tvungen att springa vidare, hade jag stannat och väntat hade det förmodligen varit nära på omöjligt att komma igång igen. Klämde min andra gel och fick upp farten. Efter några kilometer hörde jag plötsligt C bredvid mig. Han hade legat en liten bit bakom utan att tappa mig ur sikte, lagt på ett kol och kommit i kapp. Kändes bra att vara två igen inför den sista biten och målgången.

Strax efter 36km var det dags för banans enda nedförsbacke. Springa ner i en viadukt och upp igen – ingenting man ens tänker på i normala fall. Men under de följande 100 metrarna med svagt nedför sa knäna ifrån ordentligt och låren hade inget att sätta emot. Föreställ dig Robocop tafatt försökandes ramla framåt, utan att ramla. Jag höll mig på benen och kunde trycka ifrån lite på väg uppför igen, men knän gjorde sig påminda resten av loppet.

Med fem kilometer kvar vågade jag ändå tro på att det skulle bära hela vägen. Det fanns lite energi i benen och flåset var det fortfarande inget fel på. Sprang nu förbi mängder av gående.

Ju närmar mål desto tyngre blev det mentalt. Det kändes liksom att kroppen började förbereda sig på vila, utan mitt tillstånd. Från att ha avverkat kilometrarna bytte jag taktik och gick över till att beta av 2-300 meter i taget. Vid 40km tog bränslet definitivt slut. Jag tappade nu 40-50 sekunder/kilometer och känslan från viadukten var konstant. Ett felsteg och benen hade låst sig i kramp. De sista två kilometrarna kändes oändliga men jag lyckades fortsätta sätta ena foten framför den andra i något som liknade ett löpsteg.

När stadion kom inom synhåll gick det trots allt att sträcka lite på sig och springa på. Man får ändå försöka se lite respektabel ut inför alla åskådare. När vi vek av från gatan och in genom den stora porten på Olympiastadion kändes det helt surrealistiskt. Helt plötsligt var målet bara 250m bort och jag var på väg att göra min första målgång på en stor arena med mycket folk – i ett maraton dessutom! Det vore en underdrift att säga att man blev lite rörd. Jag och C korsade mållinjen 4:26:59 efter att vi klivit över startlinjen.

Efter

Så fort jag stannade upp fick jag med besked reda på att jag trots allt hade ett par ben. Ajaj. Man slussades snabbt genom medaljutlämningen, fick en värmefilt och vidare ut ur stadion mot dricka och fruktpåfyllning. Vi försåg oss och började knata mot hotellet. Om de två kilometrarna nyss hade gått på 13-14 minuter tog de nu 30-40. Har aldrig varit så stel i benen som då. Väl tillbaka på hotellet kom känslorna stormandes igen. Även om det kändes helt märkligt började det ändå gå upp för mig att jag faktiskt sprungit en hel mara. Mäktigt. Några samtal med nära och kära, en dusch, massor av stretch och sedan lunch. Resten av vistelsen i Amsterdam blev en uppvisning i stelhet, i likhet med många andra man såg stappla runt på gatorna.

Välförtjänt ”bok-bira-brasa”-stund efter loppet.

Summa summarum tror jag inte att loppet hade kunna gå så mycket bättre. Jag höll ett väldigt jämnt tempo hela loppet igenom och klarade mitt mål med tre minuters marginal. Energiintaget fungerade bra (3 gels, 2 GT-tabletter, 1 banan, sportdryck och vatten) och jag gick inte in i väggen förrän vid 40km. Tror heller inte att väggen var så hård som den kan vara. Möjligtvis hade jag kunnat springa på ännu lite snabbare den första halvan utan att direkt påverka den andra, men det återstår att tas reda på under nästa maraton.

Annonser
5 comments
  1. Annelie said:

    Stort grattis!! Härlig läsning!
    Välkommen till Marathon-träsket ;-)

    • Tack Annelie! Ja, det dröjde inte mer än ett dygn innan jag var sugen på att springa en mara igen. Något kortare ledtid än vad jag trodde, om man säger så. :)

  2. Christian said:

    Så är det! Nu laddar vi om för vinterträning och maran under 4h om något år eller två!

    //C

    • Yes box! Har suttit med de nya skorna på under kvällen för att få lite känsla nu när det återhämtas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s